Text: Luk 9:46-48
Dagens evangelium handlar om jämförelsens frestelse. Man kan vara högmodig och tro att man är bättre än andra. Man kan vara avundsjuk, och önska att man skulle vara finare än andra. Man kan tjata om att alla ska anses lika. Alla dessa beteenden är i grunden ett och detsamma, nämligen tanken att det kan sättas mått på människovärdet. Men detta värde är oändligt. Och när vi räknar med oändligheter, så blir det ganska annorlunda.
Men inte nog med det. Jesus håller fram ett barn, och säger att den som är minst på jorden är störst i himmelriket. Om vi ska gå efter den principen, så skulle man kanske tänka sig, att det gäller att vara så barnslig som möjligt, men det vill ju ingen vara. Barnslig, larvig och omogen vill ingen kallas, det är nedlåtande och försmädligt. Och om det inte vore så, hur vore det då? Jo, då skulle jämförelsens frestelse använda även detta. Vi skulle börja tävla om att anses för barnsliga, och så blir det samma elände igen. Nej, det måste vara något annat, som Jesus menar, när han framhåller barnet. Något om att sluta upp med den ängsliga jämförelseleken.
Naturligtvis handlar dock detta även om himmelriket. Det framgår av liknande berättelser av Jesus. Och då handlar det inte heller bara om att vara barn i allmänhet, utan att vara Guds barn. Då kommer en kontroversiell fråga, om vem som ska kallas just Guds barn. Det visar sig, att denna fråga, som så många, kan lösas om man tänker på den heliga Treenigheten.
I. Guds barn i skapelsen
Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens Skapare. Gud Fader är alltings upphov. Och därför kan vi i någon mening säga, att allt i skapelsen är barn till Gud. Inte minst människan, som är skapad att vara Guds avbild.
Ändå är det något som fattas. Och då ska vi minnas, att Gud är den Treenige, och för att riktigt fungera som Guds barn och avbild, så måste vi ta emot livet i trefaldig form.
Här på jorden kanske vi klarar oss ganska gott med att vara Guds barn i den första meningen, att vi är en del av Guds skapelse, och föremål för Guds försyn. Visserligen är det inte tip-top, för en del funktioner behöver liksom tre faser, men det ser i alla fall hyfsat ut. Vi bör dock gå vidare, och bli inkopplade på de andra. Och då gäller det för det andra, att bli:
II. Guds barn i Kristus
Det blir vi genom dopet, och dopet sägs också vara ett dop till Jesu död och uppståndelse. Här blir vi alltså inkopplade på den fas som behövs för att klara sig i dödsriket. Jesus befriar oss ur all slags död. Han dog och uppstod själv för vår skull. Och det blev som det står i en sång:
”Han kommer ur graven med byte, och skuggornas boning blir ljus. Och gravarnas slumrare väckas till liv utur seklernas grus. Vad ljus, vad ljus, från graven det nu strålar ut. Vad liv, vad liv, o död, nu ditt välde är slut.”
Så med Jesus får vi alltså det, som gör att vi kan klara oss och få ljus också i döden.
”Glad jag städse vill bekänna: Jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn. Ringa jordens skatter väga mot det ena att få äga, klädd i dopets helga skrud nåd och barnaskap hos Gud.”
Genom dopet i Jesu namn blir vi enligt Bibeln barn till Gud. Dopet är, som det heter, den nya födelsens bad.
Men dopet är också i sig en trefaskoppling. Vi döper ju i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Så även om Kristus är ljuset i mörkret, som Johannes skriver, så behöver vårt liv som Guds barn alla faserna, även längst nere i dödsskuggans dal. Vi behöver alltså för det tredje och sista, vara:
III. Guds barn i Anden
Det står i Romarbrevet, att alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn.
”Anden själv vittnar tillsammans med vår egen ande att vi är Guds barn. Och är vi barn, så är vi också arvingar.”
Förbindelsen med den Treenige kan man inte köpa och fixa själv, utan man måste komma i ringhet, som ett barn, och be Gud om hjälp.
”Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt, mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går, att till Guds eget hjärta den bedjandes suckar når”.
Så kom vi tillbaka till det där i början, att inte försöka vara märkvärdigast, vad människovärde beträffar. Här har vi det rätta barnasinnet, att förstå att allt är nåd. Att vi inte har den där kraften i oss själva, utan är beroende av vår Skapare, Frälsare och Heliggörare, den Treenige Guden.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. •