När man började sätta rubriker över söndagarna i evangelieboken 1921, valdes ”Barmhärtighet” för denna söndag. Rubriken är inspirerad av denna söndags gamla evangelieläsning, Luk 10, om den barmhärtige samariern.
Innevarande årgångs läsningar handlar om Eved-Meleks barmhärtighet mot Jeremia, Jer 38; episteln är Paulus undervisning om ett helgat liv, Rom 12. Evangelieläsningen är ”Gyllene regeln”.
Om människor i allmänhet beskriver vad som är kristendomens kärna, blir ofta svaret att det handlar om att ”älska sin nästa som sig själv” och att tillämpa den Gyllene regeln. Sedan drygt 100 år har Bergspredikans etik, ”Jesu enkla lära”, hållits fram som kristendomens grund. Men om Jesu lära är så ”enkel” kan man fundera över; att bara försöka göra rätt och gott är inte så ”enkelt”: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag … Jag arma människa! Vem ska rädda mig … Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom 7:19, 24f.) För Paulus var det inte så enkelt. Det tillstötte komplikationer. Det var inte bara fråga om att veta vad som var rätt att göra och sedan göra det. Den goda viljan stötte på patrull. Problemet satt inne i Paulus. Inte alldeles enkelt, alltså!
Det är så viktigt att se vår kärlek till medmänniskan i ljuset av den som älskat oss först och i ljuset av vad Han har gjort för oss och vad Han genom sin Ande vill göra i oss. Annars blir det bara moralism med kyrklig polityr, en kyrklig aktivism. Det är det allra farligaste! Så snarlikt god frukt!
Att tala om för människor vad de borde göra går ofta lätt, för det vill människor höra. Då kan man ju ”bocka av” när man lyckats med något: mer bön, mer Bibelläsning, mer kärleksfullhet, mer vittnande, mer kollektgåvor osv. Det är sant, men det är inte att förkunna evangelium. Det är att förkunna krav och lätt för alla att instämma i: Jag borde göra mer av allt detta! På ett sätt är det ju rätt, för vi kan behöva något som driver på vår helgelse. Vi faller ju lätt offer för vår egen tröghet och bekvämlighet.
Men – det är turordningen som är det viktiga. Om man bara får höra: ”Gör detta! Bli bättre! Var mer kärleksfull!”, blir man till slut sänkt av sin ”fromma möda”. Jesus möter oss inte med ett höjt, påpekande och tillrättavisande pekfinger. Han möter oss med hela handen, så som mot Petrus, Matt 14:31. Han böjer sig ner mot oss i vår nöd och de händer han sträcker mot oss är sårmärkta.
Det är där kärleken till nästan börjar.
I liknelsen om den barmhärtige samariern placerar vi oss ofta i samarierns position, det vill säga i dens position, som ska göra något. Det vi då förväntas göra är att vi ska upptäcka vår nästa vid vägkanten och hjälpa, till skillnad från hur prästen och leviten gjorde. De båda gjorde inte för den slagne vad de själva skulle vilja att någon gjorde för dem i motsvarande situation. Samariern gjorde ”rätt”, tycker vi då. Han följde ”Jesu enkla lära”.
Men nu var det ju inte så ”enkelt”. När Jesus vägleder den lagkloke fram till svaret på hans fråga om vem som är hans nästa, landar Jesus efter liknelsen i frågan: ”Vilken … var den överfallne mannens nästa?” Jesus frågar inte: ”Vem var samarierns nästa?”, vilket vi kanske skulle tycka vore logiskt. Jesus vänder – som så ofta! – på perspektivet och låter den lagkloke leva sig in i den slagnes position. Samariern är hans nästa, den, vars folktillhörighet den lagkloke inte vill ta i sin mun – samarier – utan kringgår genom att kalla honom ”den som visade barmhärtighet”. Den som jag behöver ta emot hjälp ifrån, där jag är den som är i underläge – det är min nästa, som jag ska älska. Den lagkloke skulle minst av allt vilja bli hjälpt av en samarier. Så förnedrande! Hellre ligga kvar och vänta på någon annan.
Nu låter vi Jesus göra samma perspektivförändring i våra liv. Vi släpper att det är vi som ska vara duktiga och hjälpsamma. Vad händer då? Då hamnar vi i under-läge, ett läge där Jesus kan göra under med oss. För att kunna hjälpa andra behöver vi först få ha blivit hjälpta av Jesus. Det är vi som ligger vid vägkanten, halvdöda i världens vildmark och öken. Vi som kanske tänkte om oss själva: Vi är rika, saknar inget. Och så slår oss insikten: Vi är eländiga, ömkansvärda, fattiga, blinda och nakna, Upp 3:17, absolut inte i skick att utföra stordåd och hjälpinsatser. Vi kan ingenting. Vi kan bara ligga och bli hjälpta.
Kanske någon tänker: Av Jesus vill jag inte bli hjälpt! Religiös vill jag inte bli betraktad som! Och så är det just Han som kommer och som stannar och hjälper, när de som man kanske hade väntat sig mer av bara gått förbi.
Han kommer inte med pekfingret. Han kommer med båda sina sårmärkta händer för att läka våra sår. Han är barmhärtig. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan antog en tjänares gestalt för att betjäna oss. Han har medlidande med oss. Hos honom finns inlevelsen: han ser, han hör, han vet, han stiger ner för att rädda.
Älska din nästa!
Vem är min nästa?
Det är den, som bevisar barmhärtighet: Jesus.
Ur det som Jesus får göra för oss och betjäna oss med, kan vår kärlekstjänst mot vår nästa växa fram.
Så som Jesus behandlar mig i min nöd, så skulle jag också vilja att människor behandlar mig. Det är vad jag vill att människorna ska göra för mig. Då är det också det jag ska göra för dem. Jag får ge dem vad jag själv fått: Kristi barmhärtighet. •