Två korta tankar utifrån Diedrich Bonhoeffer

Bonhoeffer som teolog

Den tyske teologen Diedrich Bonhoeffer kanske inte är känd för alla som läser Kyrka och Folk, fram tills nyligen inte så mycket heller av mig, Men jag vill rekommendera för den intresserade att läsa in sig på hans intressanta liv. Nyligen läste jag klart den amerikanske författaren Eric Metaxas biografi Bonhoeffer: Pastor, Prophet, Martyr, Spy (2010, finns endast i förkortad svensk översättning) och den väckte några olika tankar som jag kort skulle vilja dela med mig av.

Den första tanken gäller Bonhoeffer som teolog. Han skrev framför allt i slutet av sitt liv ett par djupsinniga och svårtillgängliga böcker. Dessa verk har uppskattats och lästs noggrant och till uppbyggelse av många människor. Men böckerna har också lästs av sådana som anser sig vara intellektuella och sysselsatt sig med alla möjliga sorters spekulationer om Bonhoeffers teologi. Bland liberal-progressiva teologer i vårt eget land kan den förre biskopen Martin Lind och den nutida ekletikern Joel Halldorf nämnas. Martin Lind gick så långt i sin liberala läsning av Bonhoeffer att han i sin avhandling kritiserade Bonhoeffers för att han, då Bonhoeffer betonade Guds oföränderlighet, inte var tillräckligt i överensstämmelse med … Bonhoeffers teologi, såsom Lind hade definierat den (Kristendom och nazism, 1975, s. 147f). 

Martin Lind var också olycklig över Metaxas biografi när den kom, eftersom den framställde Bonhoeffer som alltför ”konservativ”.

Bonhoeffer var onekligen en person med nyanser. Ja, han var pacifist, men han var också själavårdare åt attentatsmän med syfte att döda Hitler. Ja, han hade en delvis filosofisk tro, men hade avskydde den moderna liberala teologin. Om det liberalteologiska seminariet Union i New York skrev han:

”Den teologiska atmosfären vid Union Theological Seminary accelererar kristendomens sekulariseringsprocess i Amerika […] Seminariet, vid vilket ett stort antal elever kan skratta högt vid offentliga föreläsningar där vad Luther säger i Om den trälbundna viljan om synd och förlåtelse, eftersom det för dem förefaller vara komiskt, har uppenbarligen helt och hållet missförstått vad kristen teologi till sin natur är […] Den fundamentalistiska förkunnelsen som intar en så framskjuten plats i sydstaterna har endast en framträdande representant i New York som predikar om kroppens uppståndelse och jungfrufödelsen […] I New York predikar de om i princip vad som helst. Det enda som inte nämns, eller som nämns så sällan att jag ännu inte lyckats höra det, är evangeliet om Jesus Kristus, korset, synden och förlåtelsen döden och livet.” (S. 105f.)

Diedrich Bonhoeffer var motståndare till kvinnliga präster. Han ansåg också att all kunskap om Gud och kristen tro endast ytterst kunde erhållas från Bibeln, som var alltigenom sann. Trots detta var han, som många andra teologer, en sådan teolog som inte kunde placeras in i ett fack. Sådana brukar handlingskraftiga och nytänkande personligheter vara. Om Bonhoeffer skrev hans nära vän Eberhard Bethge att han var missförstådd och att många aldrig förstått vad han ville säga om en levande Gud (s. 432).

Bonhoeffer som kyrkostrateg

Från det till en helt annan fråga, nämligen hur de bibeltrogna rörelserna i Tyskland skulle förhålla sig till det nazistiska makt­övertagandet över kyrkan (kapitel 13 i boken). Situationen var komplex. Tysklands hade lidit nederlag i världskriget och det hade följts av depression, börskrasch, en lång rad kommunistiska upplopp i landet och en, i de kretsar som inte sympatiserade till vänster, ökad rädsla för Sovjet.
Propagandan framställde nu Adolf Hitler som frälsaren. 

Det var väl känt att Hitlers nära man ­Heinrich Himmler avskydde kristen­domen och ville ersätta den med ren hedendom. Hitlers antipatier mot kristendom var inte fördold, men inte lika tydligt uttalad. Vissa kristna trodde att nazisterna både kunde rädda landet från kommunismen, och att Hitler själv skulle rädda kyrkan från ­Himmlers idéer. I efterhand kan det låta konstigt, men i början på 1930-talet var alla Hitlers idéer inte fullt så uttalade i den offentliga propagandan.

År 1933 kom striden om arierparagrafen. I en lag antagen den 7 april 1933 förbjöds judar att inneha offentliga tjänster. Lagen var inte direkt tillämplig på kyrkornas verksamhet, men krafter inom kyrkan agerade för att den skulle införas även där.

Bonhoeffer var tidigt klar över sin åsikt. Paragrafen kunde inte accepteras. Hans nära vänner Martin Niemöller, Franz ­Hildebrandt och även Karl Barth, som han stod i förbindelse med på avstånd, hade samma uppfattning men de var oense om hur motståndet skulle gå till.

På en synod i den Preussiska kyrkan den 5 september 1933, dit nazistpartiet hade lyckats skicka många delegater, röstades arier­paragrafen igenom. Bonhoeffer och hans vän Hildebrandt drog av detta slutsatsen att man var tvungen att gå i schism. Vid en samling dagen efter för motståndarna till reformen argumenterade Bonhoeffer och Hildebrand för att de pastorer som var motståndare skulle säga upp sig från sina tjänster. Men det ville ingen annan av de närvarande.

Karl Barth förklarade i ett brev till ­Bonhoeffer att schism inte var rätt väg att gå: Motståndarna till arierparagrafen skulle inte vara de som lämnade kyrkan, utan de måste vänta tills de blev utkastade. De måste fortsätta att protestera från insidan. Barth skrev: ”Om det finns en schism, måste den komma från den andra sidan.” Bonhoeffer upprördes så mycket över Barths svar att han aldrig besvarade det.

Niemöller ville inte heller bryta med kyrkan. Han hoppades på att kyrkans ledning egentligen visste vad som var det rätta, och att de skulle ställa saken tillrätta. Bland annat hoppades han på Adolf Hitler, som han ansåg vara en mer förståndig person en den hedniske Heinrich Himmler. Efter ett personligt möte med Hitler senare skulle Niemöller ändra uppfattning och gräma sig över sin missbedömning. Människors bedömingar i sådana här frågor kan uppenbarligen grunda sig på felaktiga uppfattningar om sakförhållanden.

Bonhoeffer och Niemöller kunde inte övertyga sina kollegor om att det var en tid för schism och uppsägning från sina pastorstjänster. Därför protesterade de i stället offentligt. Ett av Niemöller och Bonhoeffer författat upprop som senare växte fram till Pfarrernotbund (prästnödförbundet) undertecknades av 6000 präster. •