”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Dagen och timmen känner ingen.”
När dessa rader skrivs är det midsommar, för en gångs skull med stark sol och värme. Årstiderna i vår del av världen ger upphov till ett symbolspråk som inte på något sätt konkurrerar med bibelns rika bildspråk utan istället kompletterar det.
I Israel med omnejd handlar det mest om sommar och vinter, i Sverige om fyra årstider, hos samerna om åtta.
I Gamla testamentet omtalas sommaren på ett fåtal ställen, på ett högst prosaiskt sätt. Där handlar det mest om sommarens skördar. I Nya testamentet används ordet ”sommar” blott på tre ställen, i Matteus 24:32-36 med paralleller. Där heter det mycket tänkvärt:
”Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren kommer. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta hände. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.”
Det som händer i naturen med årstidernas växlingar, med sådd och skörd och allt annat som sker under en årscykel pekar alltså bortom sig självt mot en andlig verklighet, full av både allvar och glädje. Det som finns på jorden, det vi kan se och ta på, är obeständigt men Guds ord och Guds rike består för evigt. Sådana tankar finns också företrädda i de sommarpsalmer vars senare verser vi så sällan sjunger i våra kyrkor. Så heter det i ”Den blomstertid nu kommer”:
”O Jesus, du oss frälsar, du är de svagas sköld,
Dig, glädjesol, vi hälsar. Värm upp vårt sinnes köld.
Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får.
Vänd bort all sorg och smärta du vän som allt förmår.
Välsigna årets gröda och vattna du vårt land.
Giv alla mänskor föda, välsigna sjö och strand.
Välsigna dagens möda och kvällens vilostund.
Låt livets källa flöda ur Ordets djupa grund.” (Sv.ps. 199)
Ännu tydligare blir tanken på den enskilda människans frälsning i sommarpsalmen ”I denna ljuva sommartid”, där det heter i de två sista verserna:
”Liksom ett träd i sol och regn så låt min själ i Andens hägn få vila alla dagar.
Den sommar som av nåd jag får. Gud, låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar.
Behåll mig till ditt paradis, och låt mig på de trognas vis i dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren, så vill jag mer ej önska.” (Sv.ps. 200)
I ”En vänlig grönskas rika dräkt” blir allvarstonen ännu tydligare. Det handlar dock inte om nordiskt vemod utan om ett viktigt och väldokumenterat bibliskt budskap:
”Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen.
Hos dig, allena, Herre är ett oförgängligt väsen.
Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma
fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt;
Min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt.
I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.” (Sv.ps. 201)
Herren Gud har gett oss ännu en sommar till vederkvickelse och glädje. Guds omsorg om oss människor sträcker sig dock bortom det materiella. Årstidernas växlingar pekar fram emot paradisets eviga glädje och härlighet, något vi påminns om både i Guds Ord och i våra kära sommarpsalmer. •