Artikeln:
I numret för 20 dec. (1923) av den stora sydsvenska socialisttidningen ”Arbetet” har dess redaktör, den kände Artur Engberg, hälsat vårt lilla Kyrkliga Förbund för evangelisk luthersk tro med en våldsam artikel, betitlad ”Präster på krigsstigen”.
Är det onda framtidsaningar, som betaga den bålde kämpens hjärta? Vår ringhet förtjänar ju ”endast löje och förakt”, och dock håller han på tre hela spalter stora släggan i gång mot en sådan obetydlighet. ”Kamporganisation” kallar han vårt lilla samlingsförsök och talar om ”de morska stridsmännen i Kyrkliga förbundet”. Ack, det behöver mycket både funderas och diskuteras och organiseras, innan vi våga tänka på kamp, och vi önskade livligt, för sakens skull, att kyrkans vänner finge något av motståndarnas ”morskhet”.
Emellertid äro vi Artur Engberg stor tack skyldiga för hans hjälp åt oss. För alla kyrkans vänner äro hans ord ett glänsande försvar för behovet av vårt Förbunds strävanden. Hr Engberg påpekar själv bättre och vältaligare än vad vi kunde göra, hur stor och överhängande faran är för vårt folks kristendom både i kyrka och skola. Vårt anspråkslösa företag till kyrkofolkets samling och upplysning för att i tid kunna möta faran har t.o.m. på åtskilliga håll, bland de mera ”vidsynte”, betecknats såsom något opåkallat, ja skadligt, ett ”ett okynnesföretag” rent ut. Vi tacka hr Engberg, att han försvarat oss mot dessa ”högkyrklighetens” beskyllningar, då han klart och tydligt visar hur farligt för kyrkan det är att vidare dröja.
Förf. har tydligen hämtat sin kunskap om vårt företag ur det frikyrkliga Sv. Morgonbladets redogörelse och inleder därför sin artikel med en del hånfulla utgjutelser mot de frikyrkliga och oss i förening. Sedan han därefter citerat något ur vårt program, som påpekar kyrkans faror och slutar med orden:
”Alla kyrkliga kristna, oavsett stånd och villkor samt skilda åsikter i övrigt, måste därför känna det som en samvetssak, att nu nämnda faror om möjligt förebyggas.”
I provnumret av denna tidning belyste vi ”frågan om det kyrkliga läget” genom citat av Engbergs anförande i riksdagen f. å. Nu visar han i denna artikel, att han i alla fall inte är en av de många, som tänkt ett i dag och ett annat i morgon. Och han är inte blyg. Med stora röda streck understryker han nu liksom då den politiska radikalismens kyrkoplaner. Och dessa äro i kort sammanfattning följande:
Allt vad vi, kyrkliga som frikyrkliga kristna, kalla kristendom, det hör till ”den vildvuxna flora av grov obskurantism och vidskepelse”, som skall bort, ur skolan, ur kyrkan, ur folket. Man har börjar med skolan, den viktigaste punkten. Det måste bli en undervisning inte i kristendom, så att alltså barnen bli påverkade av kristen tro, utan om kristendom, likaväl som om buddhism och muhammedanism, om Buddha, Muhammed och hedendom, lika väl som om Kristus.
Men detta är blott första steget. Så skall själva kyrkolivet avkristnas på samma sätt, gudstjänstlivet, predikan och själavård. Början till detta göres genom avkristning av de teologiska fakulteterna, varefter dessa avkristna de blivande prästerna, och dessa sedan, när de komma ut, så småningom avkristna folket.
Därtill drager man så småningom de kyrkans angelägenheter, som kyrkan hittills nämligen självständigt fått sköta, in under statsmaktens direkta välde, vilken då, när den besjälas av denna anda, avgör alla kyrkliga ärenden just efter denna avkristningens synpunkt.
Kyrkans direkt andliga verksamhet har ju alltid varit dess egen sak, som för varje stift helt sorterat under biskopen. Nu låter Engberg även för dessa kyrkans innersta angelägenheter framskymta en statlig överstyrelse, vilken, liksom skolöverstyrelsen nu i skolfrågor, skulle efter radikalismens hjärtelag maktfullkomligt dirigera församlingarnas och kyrkans innersta liv, predikan, gudstjänst o.s.v. med undanskjutande av kyrkans egna organ, prästämbete och episkopat.
När detta helt genomförts, så att hela ”den vildvuxna floran av obskurantism och vidskepelse” är avröjd, d.v.s. då all kristen tro och allt kristligt liv inom kyrkan kvävts och ungdomen genom skolan så inarbetats i rent hednisk tankegång, att ingen återväxt av kristendomen är möjlig, då ”kan statskyrkosystemet saklöst falla. Då är dess mission fylld.” Då behöves icke vidare statens makt över kyrkan. Ty – det finnes icke längre någon kyrka.
Och så den roll som av hr Engberg i fräck beskyddarton tilldelas kyrkans ledare. Med bundna händer och klart medvetande måste de se ”vart fortsatt kapitulation leder.” Men slaget är redan förlorat, försök att söka bryta denna utveckling lönlös. Därför tiger man blott och låter det gå.
Vilken illustration i alla fall till det förakt, som man i politiska kretsar hyser för kyrkan och dess andliga resurser. Detta är värre än hatet.
Oförsyntheten når sin kulmen i insinuationen, att kyrkans främste man skulle finna det som en ”ovänlighet”, om det på något håll bland kyrkofolket skulle försökas en samling för motverkande av Engbergs planer! – När det gäller kyrkan, är det just ingenting av försåtlig fränhet, som denne man nekar sig.
Emellertid måste vi fråga efter den objektiva räckvidden av Engbergs program. Då måste det först och främst konstateras, att det icke i allt delas av alla socialister. Men inflytandet av Engbergs målmedvetna kristendomshat är oerhört stort både genom hans tidning och genom hans ställning i riksdagen, där något egentligt motstånd mot hans planer åtminstone ännu knappast rests av oliktänkande inom hans parti. Och det är detta parti, som vid nu stundande val hoppas växa från riksdagens största till det absolut dominerande! – Dessutom har Engberg i sitt kyrkohat bundsförvanter hos åtskilliga vida utöver sitt eget parti.
Men det är framför allt en sak vi måste konstatera: Är det icke dessa Engbergska linjer, som i så gott som ett och allt verkligen följts, så långt man ännu har hunnit och vågat? Man tar inte det hela på en gång, utan bit för bit. Så märks det mindre särskilt så länge de kyrkokristna äro alldeles passiva. Har man inte nu i tiotals år ”reformerat” skolorna just efter dessa linjer, i alla fall just med denna verkan? Och med universiteten har man redan hunnit ett bra stycke. – Även med systemet att utsträcka statsmaktens radikaliserande inflytande till kyrkans inre livsfrågor har man hunnit mycket långt redan. Även om det ej avsetts med de nya pastoratsregleringarna, så har det Engbergska målet att avkristna folket ryckt betydligt närmare genom sammanslagning över hela landet av 3, 4, 5, församlingar under en präst och stängande av månghundra kyrkor för söndaglig gudstjänst. Och på vägen att undanskjuta kyrkans egna organ för kyrkans egna livsfrågor tog man efter sista kyrkomötet ett ödesdigert stort steg – detta med stöd av kyrkans egna män – då kyrkomötets beslut om en nu psalmbok helt enkelt av regeringen (en högerregering!) suspenderades, och – det är värre – för att försvara detta steg fick en ”kronjurist” avgiva den auktoritativa förklaringen, att statsmakten utan kyrkans hörande t.o.m. har makt över våra kyrkliga böcker! Nog har vår kyrka glidit tillräckligt långt ner i oföret.
Den plan, som hr Engberg, nu återigen öppet avslöjar, att inifrån helt avkristna den svenska kyrkan, har alltså redan till så stor del inför våra ögon förverkligats, att ingen, som vill se, kan tvivla på dess verkligt menade allvar. Och inför detta blir det en nära liggande fråga för var kyrkovän: hur mycket av vad han här säger är blott överord och övermod, och hur mycket är sedan verklighet? Är det redan så illa som han säger, är det verkligen så långt hunnet?
Är vår kyrkas ledning, med öppna eller förbundna ögon, helt vanmäktig? Är det verkligen inte möjligt, att inom den bestående kyrkoformen ännu förekomma dessa planer på att regelrätt kväva all tro och allt kristligt liv inom kyrkan, för att sedan kasta den tomma formen på sophögen?
Här får man verkligen icke förvånas att var man och kvinna i vårt folk, som inte vill, att kristendom och kyrka skall dö denna nesliga död, kräver klarhet och besked. Och att man genom samverkan och samhjälp ute i kyrkans breda lager söker skaffa sig denna klarhet och orientering, om ljuset icke kommer från höjderna.
Skulle detta bli slutet på den kompromissernas väg nedåt, som vår kyrka i statslivet vandrat väl i hundra år?
Är vår kyrkas framtid verkligen den av hr Engberg skisserade, att statskyrkoformen undan för undan skall användas till att strypa alla möjligheter till livsutveckling, varefter den gamla skutan systematiskt skall borras och allt levande därpå bindas fast, så att statskyrkoformen, när den sjunker, om möjligt skall dra kristendomen i Sveriges folk med i djupet?
Det vore mer än ansvarslöst att här längre blott ropa frid, frid! Och låta allt gå i en allmän förhoppning, att det nog skall reda sig. Här måste det levande kyrkofolket skaffa sig klarhet. Man vill varken låta skrämma sig av en Engbergsk övermodiga skrän eller slå sig till ro med talet att det hela är bara prat, man skall bara vara beskedlig och ”klok” och inte ”reta” vederbörande. Det där har man hört för ofta. Så har det låtit från kyrkans vise män, ungefär varenda gång ett riktigt stort stycke av kyrkans ställning prisgivits.
Kyrkofolket överger inte sin kyrka, är den ock trängd, så länge det är möjligt att därinne en levande framtid för Kristi rike kan få växa. Men visar sig det omöjligt att åt kyrkan inom dess nuvarande former nå den frihet och säkerhet för dess innersta liv och värden, som den levande församlingen måste kräva, ja då måste kyrkofolkets viktigaste och första angelägenhet bli den att med all makt verka för upplösandet av bandet mellan stat och kyrka, innan fienderna, tack vare statskyrkoformen, fått förstöra ännu mer av vårt folks kristendom. – Men vare sig vägen bär åt det ena hållet åt det andra – åt kyrkans förnyelse inom nuvarande former eller åt statskyrkobandets upplösning – under alla förhållanden kräves kyrkofolkets upplysning, samling, myndiggörande och organisation. Så som det hittills har gått, kan det i alla fall icke fortsätta. Kyrkan måste bereda sig på alla eventualiteter men i alla händelser – att leva.
Dav. Ps. 46: 5-8. Sv. Ps. 227.