Präster på krigsstigen 

ur tidningen Arbetet, torsdagen d. 20 dec 1923 

Kort om Artur Engberg:
Engberg föddes 1888 i Hassela församling och engagerade sig politiskt. Under åren 1917–1940 satt Engberg som riksdagsman för Socialdemokraterna i andra kammaren. Engberg som sagt sig vara ”hedning” var under åren åren 1932–1939 ecklesiastikminister och hade därmed stort inflytande över i kyrko- och samfundsfrågor då kyrkan inte var skild från staten.

Artikeln i Arbetet:

En ny kamporganisation

”Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro” heter en ny kyrklig organisation, som i en likaledes ny tidning ”Kyrka och folk” signalerar strid mot de faror, som ”hota vår kyrkas innersta liv dels från en negativ förvärldsligad teologisk sida, dels från en statsmakt, som blivit alltmer avkristnad.” 

Den utfärdade kampparollen har fyllt Svenska Morgonbladet med hänförelse. Det heliga bladet inregistrerar den nya organisationen som en välkommen bundsförvant. Särskilt fägnar sig den fromma kollegan åt de angrepp, som de kyrkliga aktivisterna rikta mot kyrkans ledning. Vad Sv. M, framför allt annat eftersträvar är dels att skydda den troende enfald, som är ett huvudvillkor för dess liv, dels att framdriva skilsmässan mellan stat och kyrka, innan statskyrkosystemet medfört folkförkunnelsens rationalisering.
Sv. M. har mycket riktigt upptäckt, att den möjlighet till prästutbildningens radikalisering, som statens herravälde över kyrkan medför, jämväl betyder möjligheten att låta kyrkan själv sörja för ett ordentligt uppröjningsarbete i den fromma vidskepelsens vildsnår. Den religiösa föreställningsvärld, som är Sv.M:s, är sådan, att den för sin makt över själarna förutsätter den gamla ­dogmatiska ­kristendomens orubbade fortbestånd.

Vad som därför i Sv. M:s ögon ter sig som angelägnare än allt annat är att i tid genom en snabb skilsmässa mellan kyrka och stat rädda folkförkunnelsen från att anfrätas av den radikala teologiens gift. Lika förtjust som hr Ollén är över den nya kamporganisationens tillkomst, lika bedrövad är han över dess brist på ”praktiska anvisningar”.
Sv. M:s bedrövelse på denna punkt är mycket begriplig. Ty vad betyda alla käcka stridssignaler, så länge man icke törs ge anvisning på ett praktiskt reformprogram? Vad vill man göra för att förhindra den vetenskapliga teologiens landvinningar vid universiteten? Intet svar! Vad vill man göra för att ställa kyrkan i mera oberoende ställning till statsmakten? Intet svar! Och dock är det omöjligt för den nya kamporganisationen att ens ett ögonblick påräkna någon framgång för sina strävanden, därest den icke klargör, huru allt detta skall tillgå. Vill man ha ”menighetsfakultet” eller ej? Vill man att statskyrkoformen alltjämt skall vidmakthållas eller ej?

Det heter i det utfärdade manifestet bl. a.:

”Får det gå som hittills är ett säkert: Radikalismen kommer att på kyrkans både inre och yttre område obehindrat förstöra oersättliga kyrkliga och kristliga värden. En dag, kanske innan de flesta kan ana det, stå vi inför det läget att en djup och allvarlig kristendom icke längre kan leva inom vår kyrka. Misstron mot vår kyrkas ledning och mot kyrkan själv växer oroväckande just bland vårt bästa kyrkfolk. Här och där ha redan, under detta tryck, åtskilliga, som alltid velat vara kyrkans trogna, sökt anknytning till utomkyrkliga rörelser. 

Man må alltså ingalunda tro att, med det kyrkliga systemet att ingenting vilja göra, lugn och sammanhållning främjas inom kyrkan. Det blir endast så mycket värre, då i sanningens och livets intresse läget måste klargöras och en uppgörelse ske. Då kan brytningen komma med en naturlags nödvändighet och våldsamhet. Den hade möjligen kunnat förekommas, om man i tid velat se lägets allvar. Ju längre man dröjer, desto större blir förvirringen och splittringen bland vårt redan förut skingrade kyrkfolk. 

Alla kyrkliga kristna, oavsett stånd och villkor samt skilda åsikter i övrigt, måste då känna det som en samvetssak, att nu nämnda faror om möjligt förebyggas.”

Denna välkomsthälsning till den i dagarna hemvändande ärkebiskopen är icke särdeles vänlig. Hans läggning är icke stridsmannens. Han vill utjämning och försonlighet. Men även han tvingas till sist in i en återvändsgränd. Det är nämligen icke möjligt att efter varandra smälta två sådana nederlag som Linderholms utnämning i stället för Westman och Wetters utnämning i stället för Lindblom utan att ställas inför ­spörsmålet, vart fortsatt kapitulation leder hän.
Hr Söderblom vet mer än väl, att varje försök från kyrkans sida att resa sig upp mot statsmakten är hopplöst. Han vet även, att i den allmänna reglering som pågår beträffande statsmaktens förhållande till olika sidor av statlig verksamhet, det sannerligen icke är tendensen att låta vederbörande verksamhetsområde etablera sig som en stat i staten. Tendensen är den motsatta. Skall staten fortsätta att förmedelst en kyrklig organisation handhava religionsvärden, så drivs den konsekvent in på samma vägar som t. ex. i sin skolpolitik. Vi ha kommit dithän, att den traditionella organisationsformen icke utan allvarliga olägenheter kan stå orubbad. Redan det prästerliga befordringsväsendet, vars orättvisor och befängdheter äro himmelskriande, kräver en omgestaltning. Behovet av att mellan stiften och kung. maj.t få en myndighet, som i princip motsvarar skol­överstyrelsen, är djupt känt och erkänt även på prästerligt håll. Man begår en orättvisa mot Nathan Söderblom, när man angriper honom för hans underlåtenhet att ta upp strid med statsmakten. Ty en blick på prästbristen och alla mer eller mindre fantastiska förslag dess avhjälpande borde säga t.o.m. den nya kamporganisationen, att det är ­kyrkan själv som blir lidande på den politik i uppstramningens tecken som rekommenderas kyrkoledningen. 

Det ligger så att säga i statskyrkosystemets ”öde” att dess förverkligande leder till dess upphävande. Idén om kyrkan som en ”sida” av staten, ett organ för en statens verksamhet, är på en gång styrkan och svagheten i det bestående systemet. Styrkan ligger i den oerhörda monopolställningen på den religiösa marknaden. Svagheten ligger i tvånget att tjänstgöra som verktyg för statens politik. En modärn stat kan icke undgå att föra kulturpolitik. Den måste på folkuppfostrans område, vare sig det gäller världsliga eller religiösa ting, fullfölja vissa kulturella strävanden. I den mån dessa strävanden äro uttryck för en radikal livssyn, i samma mån ställes även kyrkan mer eller mindre i deras tjänst. 

Vi tillåta oss att fästa uppmärksamheten på en omständighet av synnerligen vikt, och det är, att statens religionsvård sker genom både kyrkan och skolan. Det är skolans ställning till religionen som faktiskt är det viktigaste. Och där finns ingen möjlighet att i längden motstå kravet på att kristendomsundervisningen lägges på principiellt samma grund som skolans övriga ämnen. Det måste bli en undervisning om kristendomen i stället för i kristendomen. Föräldrars och målsmäns samvetsfrihet kräver detta. Ett faktisk och vederhäftigt kunskapsmeddelande, knutet till en lämplig lärobok, måste undantränga det dogmatiska proselytmakeriet. Men var och en förstår, att staten skulle komma i en underlig motsättning i sin religionsvård därest den på skolans, den obligatoriska folkundervisningens linje avlägsnade allt konfessionellt medan den på folkförkunnelsens linje läte allt förbli vid det gamla. Man bör på prästerligt håll först som sist göra klart för sig, att samma stat, som accepterar konfessionstvångets upphävande i skolundervisningen, samma stat kan i längden icke stå som garant för en religiös bekännelse. Det är i skolans ställande utanför bekännelsetvånget som den stora breschen skjutes i det nuvarande systemet. 

De morska stridsmännen i ”Kyrkliga förbundet för, evangelisk luthersk tro” torde desslikes böra bemärka, att i fråga om de teologiska fakulteternas rekrytering kyrkan redan förlorat slaget. Den bekännelse av ”den rena evangeliska läran” varom talas i R. F. par 28 innebär endast att vederbörande är kyrko­skriven i svensk församling. Försöken att i denna grundlagsbestämmelse inlägga kravet på ett ”personligt bekännande” av de satser, vari ”den rena evangeliska läran” fått sitt fastställda uttryck, ha visat sig orimliga. Men därmed är också utsagt att prästutbildningen redan är på väg att befrias från det dogmatiska tvånget. Statskyrkoformen garanterar här åt statsmakten en möjlighet att påskynda utvecklingen i önskvärd riktning. 

Skilsmässan mellan stat och kyrka bör alltså icke ske förrän skolan gjorts konfessionslös och de teologiska fakulteternas omläggning på klart vetenskaplig grund medfört en ny prästgeneration, som i folkförkunnelsen rensat upp i den vildvuxna flora av grov obscurantism och vidskepelse, vari Sv. M. lever, röres och haver sin varelse.
I och med skapandet av dessa förutsättningar kan statskyrkosystemet saklöst falla. Då är dess mission fylld. Mickeldomets spekulationer på att i sina händer få vårt folks andliga fostran komma jämmerligen på skam. I den riktiga känslan att social­demokratisk religionspolitik vägledes av dylika synpunkter rasar naturligtvis Sv. M. mot vårt partis betänkligheter mot dess högröstade iver att med det snaraste avskaffa statskyrkan. Dessa betänkligheter äro välgrundade. Vi önska verkligen icke Bengtsson i Norup till ärkebiskop. Vi önska en grundlig och därför systematisk uppgörelse med allt vad religiös tvångs-fostran heter. Den nya kyrkliga kamp­organisationen förtjänar endast löje och förakt.

A.E g.