III årg. ev. Luk. 19:37-40.
”Det är gott att tacka Herren.”
Så börjar Psaltaren 92, som anges som en psalm för sabbatsdagen. Den talar om att lovsjunga Herren om morgonen och aftonen och att Herrens gärningar ger glädje. Tacksägelse och lovsång får inte tysta bland Herrens trogna. Det lär Jesus oss i denna söndags evangelium.
När Jesus red in i Jerusalem på åsnan och närmade sig staden, började hela skaran av lärjungar i sin glädje att ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Jesu verk vittnade om att han var Guds Son, och man sjöng lovsånger ur Skriften som skulle riktas till Messias. Fortfarande vill Ordet frambringa lovsång till honom. Jesu underverk vittnade om att han var konungen, som skulle komma med det eviga rike, som inte är av denna världen och där sjukdomar och onda andar och död inte mer ska finnas. Han kom oansenlig till det yttre. Men åt honom är given all makt. Genom sitt lidande och död och uppståndelse skulle han segra över allt ont. Vi ska se framåt, då han kommer åter med sitt härlighetsrike, och alla fiender är lagda under hans fötter.
”Frid i himmelen och ära i höjden” sjöng lärjungaskaran. Han kom för att skaffa den frid vi behöver, vi som genom syndafallet hamnade i fiendskap med Gud. Men Jesus tog vår synd på sig och led för den i vårt ställe. Han är försonaren och medlaren mellan Gud och människor. Han har skaffat försoning och förlåtelse åt oss, så att vi kan få frid med Gud. Detta är det största att tacka Gud för. Utan Jesus är vi förlorade, men genom tron på honom är vi förlåtna Guds barn.
Det är gott att tacka Herren för hans frälsning, men vi ska inte glömma att tacka honom för hans godhet och nåd i det jordiska. Denna årstid påminner om skördetider, som ger oss vad vi behöver för livet på jorden. När vi tänker på hur andra i världen har det, ska vi inte ta det som en självklarhet att vi ska få ha det så bra. Vi ber den fjärde bönen, för att vi ska erkänna, att det vi får är gåvor från Gud och med tacksamhet ta emot vårt dagliga bröd. Det är gott att tacka Herren, för det ger glädje och förnöjsamhet.
Det finns människor, som varit med om lyckliga händelser, så att de skulle vilja tacka Gud, men de har inte lärt känna någon Gud att tacka. Men Gud vill göra sig känd. Det gör han genom sitt Ord, som lärjungaskaran kände till och använde som lovsång. Men några fariseer ville att lovsången skulle sluta. De hade stängt till sina hjärtan och ville inte tro på Jesus, Guds Son. I versarna efter texten, står det att Jesus grät över Jerusalem och sa: ”Tänk om du idag hade förstått också du vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” Utan Jesus har man ingen verklig frid, även om man intalar sig det. Man vill inte störas eller väckas ur sin falska frid. Man vill inte bli påmind om sin synd. Det är inte frid att leva med synden oförlåten. Man vet inte vad verklig frid och glädje och tacksamhet betyder. Den enda glädje man känner till är glädjen i synden och i den kortvariga och ytliga glädje, som världen ger.
Guds Ande skapar en sann tro hos dem, som lyssnar till Ordet. Han ger en längtan efter att äga de gåvor, som Jesus kommit med till världen. Människan ser, vad hon gått miste om genom att leva bortvänd från Gud och hans Ord. Hon tycker inte att hon har något att tacka för, när hon ser sig själv och sitt liv i ljuset av Guds Ord. Hon ser vad hon brutit och försummat. Hon finner inte frid, utan bara oro och ånger. Men Guds Ande, som är glädjens och fridens Ande, vill lära människan, att det är för Jesu skull som det är gott att tacka Herren. Allt hon behöver för att bli förlåten och rättfärdig inför Gud finns hos Jesus, inte hos henne själv. Den fattige syndaren får leva av den rika och tillräckliga nåden. Med en sådan tro blir det gott att tacka Herren.
När Jesus blev tillsagd att tysta ner lovsången hos lärjungarna, svarade han: ”Jag säger er, om de tiger kommer stenarna att ropa.” Jesus sa om Jerusalem, att där inte ska lämnas kvar sten på sten. Om frälsningen inte tas emot, kommer i andlig mening ödelagda städer, församlingar och hjärtan ropa om utebliven omvändelse och lovsång. Ordet har inte burit frukt i tro, lydnad, bön och tacksägelse. Guds Ords sanna predikan har tystnat. Då har ljusstaken flyttats, så att Guds Ord blivit givet åt andra, som bär dess frukt. Tidvis har man velat tysta ner Guds ord predikan och förfölja dem, som i tro lovsjunger Herren. Men eftersom Jesus lever och hans Ord är levande och kraftigt, så kommer det aldrig att kunna tystas ner utan i stället spridas i världen intill hans återkomst.
Hos dem som fått sina stenhjärtan förvandlade till troende och tacksamma hjärtan, blir det gott att tacka Herren. Vad som än möter av lidanden, sorger, sjukdomar och allt sådant som hör med till livet i världen, så gäller det att inte låta lovsången tystna. Det finns alltid anledningar att tacka Herren. Jesu lärjungar kan tidvis undra, om det finns något att tacka för, när de anklagas av sin skuld och undrar varför det inte blir bättre med det kristna livet. Motgångar och frestelser vill få lovsången att tystna. Men då ska de hålla fast vid sin frälsare Jesus i hans Ord, bönen och nattvarden. Hos honom finns ny nåd, ny starkhet och kraft, ny tröst och tillit till Gud, som vill sina trognas bästa. Då blir det åter gott att tacka Herren. Då blir lovsången på jorden en början och ett instämmande i lovsången i himmelen, som riktas till Lammet Kristus, som gjort det möjligt för människor att bli saliga. •