I dagens epistel från Andra Timotheosbrevets första kapitel skriver aposteln Paulus till sin unge lärjunge:
”Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig.”
(2 Tim 1:5)
När jag läser dessa rader tänker jag inte bara på mina goda föräldrar, engagerat prästfolk mitt i Skara stift, utan också till exempel på min farfars mormor, ett barn av den kyrkliga väckelsen i Horn nära Skövde, som gärna åkte en längre sträcka för att lyssna till en god predikan. Eller på min mormors morfar, skomakare och ledare för den nyevangeliska väckelsen i sin hemsocken på Söderåsen i Skåne. Tankarna går också gärna vidare till alla de trogna traditionsbärare i Israel som i årtusenden förde det bibliska arvet vidare till nya generationer. Och detta gällde inte bara de stora gudsmän som omnämns i Gamla testamentet och deras kvinnliga motsvarigheter. Också vanliga män och kvinnor, utan större lärdom och initiativkraft, förde trofast arvet vidare till barn och barnbarn. En beundransvärd insats, förutan vilken vi sentida efterföljare av det judiska folket och andra folk som annars aldrig lärt känna Herren Guds planer för sin skapelse och sin mänsklighet.
I en tid med stora tekniska landvinningar på snart sagt alla områden finns det en uppenbar risk att det uppväxande släktet uppfattar sig som så överlägset tidigare generationer att unga människor lever så i nuet och i övertygelse om sin egen förträfflighet att de ser på tidigare generationer och deras betydelse med ett överlägset leende, ibland gränsande till förakt. Många bland dagens unga kan uppfatta sig som ”selfmade men” (eller ”women”), trots att de liksom tidigare generationer är av Gud skapade varelser med samma behov som tidigare släkten att växa upp i ett gott sammanhang och ta del av äldre människors erfarenheter både kunskaps- och känslomässigt.
Så till dagens evangelium från Matteus kapitel 13. Liksom på andra ställen i evangelieboken är texten avhuggen så att inte hela perikopen kommit med. I vers 58 heter det nämligen, vilket möjligen kan uppfattas som stötande av åhörarna: ”Och han gjorde inte många underverk, eftersom inte många ville tro.” (Matt 13:58)
Budskapet i evangeliet förefaller ha en annan inriktning än det i episteln, men det är blott skenbart. I ett starkt traditionsbundet samhälle som Nasaret på Jesu tid var nyheter i tänkesättet inte välkomna. Ibland kan fasthållandet vid traditionen bli så starkt att skyddslappar används för att slippa se det nya och nyskapande och ge det en chans. I sin födelsestad avvisades Jesus och hans lära. Vem var han som ansåg sig ha rätt att komma med nya och revolutionerande tankar? Var inte han snickaren Josefs son? Det vännerna av den gamla ordningen inte kunde se och erkänna var Jesu genom sin förkunnelse och sina underverk bevisade storhet. Han hade bevisat sig som god son i ett traditionellt judiskt hem, visat sig passa in bland de stilla i landet, men nu framträdde han som oväntad och oönskad revolutionär.
I olika slags samhällen bör det alltid finnas plats för kritiska röster och profetiska budskap. Människor i samhället bör ständigt på nytt ha förmåga och insikt att skilja mellan andar och uppdaga vad som är ett äkta profetiskt budskap. Jesus var förvisso profet, en sann röst i tiden, men han var så mycket mer, nämligen överstepräst och konung, Guds egen enfödde Son. Vi sentida lärjungar kan tycka att Nasaret-borna borde ha sett det, men de hade inte som vi facit i hand. Men Jesu frälsargärning som gäller troende människor i alla tider oavsett folkslag, äger samma giltighet för gångna tiders och dagens Nasaret-bor. Jesus som Frälsare är universell och evig och det är en välsignelse för varje tids nya troende att få föra budskapet vidare till nya generationer.
Välsignat varje folk består, där tro till barn från fäder går,
där Faderns nåd och Kristi frid regera får från tid till tid.
Så sluter jag i denna stund, jag och mitt hus med dig förbund,
o Gud, att dig jag tjäna vill och höra dig för evigt till. (1937 års psalmbok nr 482 vers 6 och 7) •