Så går en dag …

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer … (Sv.ps. 188:1)

När Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro firar sitt 100-årsjubileum den 7 oktober har det gått cirka 36525 dagar sedan kyrkoherden i Göteborgs Vasa församling, Carl Herman Thölén, och ”Bolstadprosten”, Lars Magnus Engström, tillsammans med en rad likasinnade underteckade grunddokumenten. De var väl medvetna om den alltmer genomtänkta strategi som det svenska socialdemokratiska partiet hade för att sekularisera Sveriges folk och för att nå det målet även sekularisera kyrkan. En av strategerna då, ecklesiastik­ministern, som också var redaktör för tidningen ”Arbetet”, visste vad kyrkfolk i ­Göteborg höll på med och skrev en hånfull text, som publiceras i detta nummer.

Dagarna har gått – och vem som i striden avgått med seger är, mänskligt sett, sekulariseringsstrategerna i Stockholm. Fil. Dr. Per Ewert har i sin bok Landet som glömde Gud¹ gett en beskrivning av detta och i denna tidning skrivit en kortversion. Allt medan välfärden ökat har kyrkorna successivt tömts på både kyrkfolk och teologiskt innehåll. Flera av grundarna till Kyrkliga Förbundet och dess verksamheter var medvetna om att det kyrkliga landskapet kunde komma att radikalt förändras. Men att det skulle gå som det gjorde kunde de nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig. Inte heller att äktenskapet skulle komma under sådan attack. Inte bara att vi skulle hamna i ett läge där långt över 20000 äktenskap går i kras varje år, utan inte minst den ödeläggelse av Guds ordning som den nutida ”pride-rörelsen” är orsak till. Att det skulle kunna leda till åtal i Norden – det som sker i Finland – att författaren² till en liten skrift om biblisk syn på man och kvinna nu tillsammans med biskopen anklagas för hets mot folkgrupp – har naturligtvis varit helt bortom grundarnas synrand.³

När grundarna predikade i sina kyrkor, hade de ett tydligt ärende: människans eviga frälsning från förtappelse genom tro på Kristi fullbordade offergärning. Men om de hade fått göra en rundresa i dagens kyrkliga landskap hade de mötts av den stora frågan: hur ska vi rädda vår klimathotade jord? Deras förfäran skulle kanske bli ännu större, när de fick förstå att det pågår stora arbeten på religionsdialogens område. Här gäller inte längre det Jesus sade, ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”, utan alla religioner har samme Gud och leder till samma mål.

Mitt under den sekulariseringsprocess som pågått i minst 36525 dagar, har Kyrkans Herre bevarat en rest, en helig rest. Det finns fortfarande ett litet kristenfolk trots 1920-talets avkristningsstrategi. I frikyrkorna finns mycket folk, även om man nu också här börjar bli beredd på anpassning till rådande samlivskultur. Detta kan bli en sållningstid för svensk frikyrklighet. Om vi ser ut över vårt land och ser efter ett kristenfolk som bekänner sig till den reformatoriska tro, som sammanfattas i Luthers lilla katekes, så finns också det folket och firar gudstjänst, ibland i de gamla kyrkobyggnaderna, ibland i källarlokaler, övertagna kyrkor, bönhus. Andra lånar andra församlingars kyrkor på söndagseftermiddagar. De betjänas av svenskkyrkliga präster, som vågat gå mot strömmen, av präster vigda i Missionsprovinsen liksom av lutherska predikanter i roseniansk eller laestadiansk anda. 

Kanske har Kyrkliga Förbundet under de många dagarna fram till idag fått vara till någon nytta för denna heliga minoritet. Här har funnits eldsjälar i olika generationer, som på olika sätt kunnat uppmuntra kristna att hålla ut. Bland många finns namn som ­Viktor Rundgren, Samuel Adrian och ­Gunnar Juelsson.

Om det ännu kommer dagar, så vill vi, som nu deltar i Kyrkliga Förbundets arbete fortsätta i det uppdrag som Kyrkans Herre gav åt grundarna. Kyrkliga förbundet har en ändamålsparagraf som grundarna slog fast och som i lite högtidliga ordvändningar fortfarande har aktualitet, att

”inom vår svenska kyrka arbeta för bevarande och främjande av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro samt för bevarande och stärkande av vår svenska kyrka i denna anda gentemot oberättigade och mot denna anda stridande inflytelser och övergrepp”.

Den lilla publikationen ”Kyrka och Folk” har i olika skepnader varit ett viktigt organ. Det är Kyrkliga Förbundets uppgift att ge ut den. Andra uppgifter är bokutgivning och tillsättande av styrelsen för Peter Isaac Béens Utbildningsstiftelse (Pibus), som leder arbetet på L M Engströms gymnasium och Församlingsfakulteten, som bland annat utbildar några av framtidens präster. Därtill ordnas midsommarläger, ungdomsläger och bibeldagar.

Centrum i vår bibliska evangelisk-lutherska tro är ordet om korset. Utan det ordet kan ingen bli frälst. Det har full kraft ända fram till den sista dagens sista timma. Men detta evangelium vill vi lyfta fram inte bara för ”den heliga resten”. Det går i vårt land miljoner människor med kränkta, plågade samveten. Ett exempel: Om det i vårt land utförs cirka 35000 aborter årligen, så bär vårt folk (liksom hela västvärlden) på en svår skuld, inte bara kvinnan utan också mannen, liksom den vårdpersonal, som deltar i detta. Men Guds församling vet, att det finns ett evangelium om Guds Sons försoningsblod, som stryker ut all skuld. Förunderliga ting kan ske med en skuldtyngd människa, som tar emot den försoningen. 

Den norske prästen Jan Bygstad⁴ ger i sin senaste bok Orienteringspunkter i en forvirret tid⁵ uttryck för övertygelsen att den tid, vi nu är inne i, inte bara är en tid då ”laglöshetens hemlighet” (2 Tess 2:7) verkar i det fördolda utan nu träder den alltmer öppet fram. Boken är för övrigt ett ypperligt redskap att orientera sig i det andliga landskap Nordens och västvärldens kristenhet har att ta sig fram i, en verklig ”road map”.

När tidens alla dagar har gått och Herren kommer i skyn, blir det helt synligt vilken oerhörd kraft det låg i det evangelium som sekulariseringsstrategerna gjorde allt för gömma. Därför finns det inför dagarna som kommer ingen bön som är så viktig som den att sända arbetare, så Kristi evangelium i all sin renhet och klarhet blir förkunnad i enlighet med Herren och hans apostlar – korsets och försoningens budskap. •

Noter:

1. Per Ewert, Landet som glömde Gud, Artos och Norma förlag, 2022.

2.Päivi Räsänen, läkare och riksdagsledamot, medverkar vid 100-jubileet.

3. Rätten friade i första instansen de båda åtalade. Men 31/8-1/9 har målet tagits upp på nytt i hovrätten och vi väntar på dess utslag.

4. Präst i församlingen DELK-Bergen och medverkar vid KF:s jubileumsdagar i Göteborg.

5. Jan Bygstad, Orienteringspunkter i en forvirret tid, Lunde forlag, Oslo 2022.