Efter Päivi Räsänens föredrag följde ett panelsamtal. Jacob Sidenvall, ledarskribent i tidningen Smålandsposten, var moderator för samtalet. I panelsamtalet deltog professor Kjell O Lejon, biskop Roland Gustafsson och skribenterna Ivar Arpi och Susanna Birgersson.
Den bild som tydligt kom fram under samtalet var att vi lever i ett land som har präglats mycket tydligt av den kristna tron, men att kunskapen om den kristna tron nästan helt försvunnit.
Roland Gustafsson inledde med frågan om vem som verkligen sitter på tronen och härskar. Han jämförde diskussionerna i samhället, om vård, skola och omsorg, med det andliga. Man vill att sjukvården ska fungera och värnar om rätten till hälsa och liv, och man vet att det inte är de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gustafsson frågade sig sedan: Ställs och ges rätt diagnoser och får det rätt vård?
Han menade vidare att det är en spänning i vår tid mellan det sanna evangeliet om syndernas förlåtelse, och det falska som istället talar om syndernas tillåtelse. Här menade han att en förskjutning har skett sakta och att många inte ens har noterat det. Gustafsson noterade också att det är runt fyrtio församlingar inom Svenska kyrkan som blivit certifierade med ”regnbågsnyckeln” de senaste tjugo åren. Under tjugo år har också tjugo församlingar i Missionsprovinsen bildats. Så ställde han sig också frågan: Är vi fler som flyter med strömmen än de som går emot den?
Slutligen påminde Gustafsson om kyrkans missionerande uppdrag och vikten av att själva låta sig bli uppbyggda genom Guds ord till en levande tro och så vänta på det verkliga livet hemma hos Gud.
Kjell O Lejon talade om den stora okunskapen som finns om den kristna tron, och påminde om socialdemokraternas gamla, men mycket tydliga mål, att sekularisera Sverige genom att först avkristna alla skolor och universitet. På så sätt kunde man få en ny generation präster och genom den politiska styrningen skulle man då kunna sekularisera kyrkan och genom kyrkan också sekularisera landet i stort.
Lejon påtalade hur tydligt den kristna tron påverkat och format vår kultur under flera hundra år. Exempelvis är tanken om allas lika värde en kristen tanke, men, sa Lejon, idag äter man av den kristna kulturens frukter och man inser inte själv att man inte kan återskapa något av samma art. Han lyfte också fram att hela det tillitssamhälle som vi lever i, bygger på att människor var kristna. Nu har vi lagar och värderingar som bygger på den kristna tron, men själva tron är borta. Lejon beskrev det som en samhällelig alzheimers, där man har glömt historien och framtiden ligger i dimma.
Susanna Birgersson valde att belysa ämnet genom att tala om feminismen och vad som kanske kunde ha hänt om den inte hade tagit vägen förbi 68-rörelsen. Hon menade att många inbillar sig att det bara finns två alternativ. Antingen kan det vara som det var i början av 1900-talet, då kvinnor saknade rösträtt och kunde leva hela livet med skammen om de fått barn innan de var gifta. Det andra alternativet är att ha det som idag.
Birgersson menar att feminismen och den jämställdhetsideologi som nu dominerar kräver att vi ska tänka, tycka och vara på exakt samma sätt och att alla olikheter måste mötas med fortsatta politiska åtgärder. Birgersson nämnde alla tusentals aborter som görs, för en graviditet får inte stå ivägen för kvinnan.
Samtidigt trodde hon att allt fler människor kommer att se, att jämstäldhetsideologin som den nu är formad inte kommer göra människor lyckligare, utan snarare tvärtom. Hon sa att det finns en spricka i det moderna och sekulära projektet, där man anar att man är lurad. I den sprickan skulle den kristna familjen kunna vara ett ljus som lyser in, menade Birgersson och sa:
”Men om Jesus är Herre i mitt liv, så behöver jag aldrig någonsin känna stress över karriären medan jag torkar näsor och läser barnens bibel. Istället kan jag vara trygg i att jag gör det viktigaste jag kan göra. Jesus är Herre, inte tidsandan.”
Och så uppmanade hon oss alla att be för kristna familjer.
Ivar Arpi började sin tankegång med att tala om valar som dör och hamnar på ett djup under 4000 meter, nere i den kolsvarta avgrundszoonen. Där nere i mörkret uppstår helt nya ekosystem där små djur kan leva på dessa valar i decennier innan allt är förbrukat och endast benen är kvar. Där nere i mörkret finns helt unika ekosystem som lyser upp och ger ett lite grönt sken omkring sig. På liknande sätt menade Arpi att det är med kristendom i vårt land. Han talade också om att det högsta i vårt samhälle, det som sitter på tronen, inte är Gud, eller den kristna tron. Men det liknar den kristna tron. Till exempel all lagstiftning som kommer ur kristendomen, men inte är kristendom. Så är det också med idén om allas lika värde, hets mot folkgrupp och mycket mer. Det är i grund och botten kristna värderingar som fått ett eget liv och har blivit en gud.
Arpi sade vidare att det kanske inte behöver vara av ondo att kristendomen har hamnat i detta läge, och påminde om att de kristna från början var en liten minoritet som inte hade staten på sin sida. Trots att man där nere i det kolsvarta mörkret kanske inte ser något ljus, kan man ändå vara ett litet ljus om inte annat för varandra. Samtidigt lyfte Arpi fram hur politiserat budskapet blivit i Svenska kyrkan och hur gnostiska tankeströmningar smugit sig in så att begreppet synd, blir en synd i sig. Istället tänker man sig i fritt svävande själ som ska frigöras. Så har man glömt att Gud skapade människan till man och kvinna, och då, säger Arpi, så går man lätt vilse. Han konstaterar vidare att Svenska kyrkan inte är med i det andliga samtalet, att de inte utgör ett andligt ledarskap och att vi inte längre lever i en kristen kultur. Vi ser bara benen på valen. Ivar sade också att han ofta kallas korservativ och inte har något emot det. Men så tillade han också att:
”konservatismen är ändå tom om det inte finns något att bevara, om det inte finns en tro. Man kan säga att skolavslutningen ska vara i kyrkan, men man vill ändå inte att man ska tala om Gud. Så är konservatismen. Många som sökt sig dit märker tillslut detta och ser att de inte fann vad de sökte.” •