Lördagen den 7 oktober

Högtidsgudstjänsten i Vasakyrkan

Dagen inleddes med en högtidsgudstjänst i Vasakyrkan, samma kyrka som Kyrkliga Förbundet bildades i 9 oktober 1923. Gudstjänsten hölls därmed endast två dagar innan Kyrkliga Förbundets verkliga 100-årsdag och präglades av glädje, allvar och tacksamhet. Vasakyrkan har inte bara ett fantastiskt vackert och pampigt kor utan också en orgel som är berömd för sin senromantiska klang. Kyrkans fantastiska akustik tillsammans med orgeln, kören på läktarna och församlingens höga sång gjorde det svårt att inte tänka på den himmelska lovsången som väntar oss. 

Skriftetalet, som Ingemar Svenungsson höll, utgick från det allvarliga bibelordet: ”Vänd om, ni avfälliga barn, säger Herren.” (Jer 3:14) Han visade hur ordet gällde Israels barn där och då, men också hur det gäller vårt folk här och nu. Extra rannsakande blev det när faran att önska sig ett annat evangelium som till skillnad från det sanna evangeliet inte kräver någon omvändelse från synden och till Kristus. Samtidigt blev vi också påminda om Guds löften och trofasthet. Att Kristus står med utsträckta och sårade händer, sår som vi har tillfogat honom, han sträcker dem mot oss för han vill att vi kommer till honom och han vill förlåta all vår synd och skuld. Det är stort att Herren tar sig an avfälliga barn och gör dem till sina rena och fläckfria barn. 

Daniel Johansson var ombedd att innan tacksägelsen och förbönen berätta vilken betydelse Kyrkliga Förbundet haft i hans liv. 

Han berättade att han till en början inte riktigt visste om han hade så mycket att säga om saken men när han tänkte efter insåg han att så gott som hela hans liv till stor del av ­formats och påverkats av Kyrkliga Förbundet. Bland annat berättade han att andaktsböckerna och postillorna som lästes i hans föräldrahem var utgivna av Kyrkliga Förbundets bokförlag. Kyrka och Folk fanns också där. De lyssnade på Kyrkliga Förbundets närradio hemma. Han gick till Kyrkliga Förbundets unga där han fick lära känna och hålla kontakt med andra kristna ungdomar. Han har varit på läger som anordnats av Kyrkliga Förbundet, både som ung men också med sin egen familj. Han har också varit student på Församlingsfakulteten och har nu hunnit jobba där i många år. ­Församlingsfakulteten liksom LM Engströms gymnasium har formellt Kyrkliga Förbundet som sin högsta huvudman då styrelsen för Peter Isaac Béens utbildningsstiftelse, som driver båda verksamheterna, utses av Kyrkliga Förbundets styrelse. 

Det är sannolikt inte så många i den yngre generationen som har påverkats av, och på ett sätt vuxit upp med, Kyrkliga Förbundet på så många olika sätt som Daniel. Hans berättelse, som förhoppningsvis är korrekt återgiven här, blev nog till en påminnelse för många vad Kyrkliga Förbundet faktiskt har betytt och fortfarande betyder för många. Vi har därför skäl att be för Kyrkliga Förbundet och dess framtid men också tacka Gud för det han under 100 år har utfört genom Kyrkliga Förbundet.

Predikan hölls av Hans Martin Jönsson, sedan 2016 biskop i Liepaja stift i ­Lettland. Biskopen hade noggrant tänkt igenom externa för gudstjänsten och valde att först utlägga den gammaltestamentliga texten från Jeremia 6:16a, sedan evangelietexten från Matteusevangeliet 13:47-52 och sist episteltexten från 1 Korintierbrevet 15:1-11. 

Predikan hade ingen särskild rubrik men efter varje utläggning av respektive bibeltext summerade han budskapet:

– Hedra dem som gått före genom att lära av dem att gå den goda vägen.

– Med Fädernas tro mot framtidens seger.

– Budskapet om Jesu Kristi död och uppståndelse tas emot, levs ut och ges vidare.

Det blev tydligt för oss som lyssnade på denna predikan att det verkligen är med fädernas tro som vi med stor frimodighet kan se fram emot framtidens seger eftersom Guds ord inte bär bojor. Här följer ett kort utdrag från predikan:

”Så säger Herren:

Ställ er vid vägarna och spana,

fråga efter de urgamla stigarna.

Fråga efter den goda vägen

och vandra på den,

så ska ni finna ro för era själar.” (Jer 6:16a)

Läsningen började med: ”Så säger Herren.”

Det är Herren som talar, det är inte vårt tal om Gud utan Gud som talar till oss. Han som har skapat världen och oss, talar till oss, han vet bäst, därför tillkommer det oss människor att lyssna i ödmjukhet.

Det är med den attityden, med det förhållningssättet som vi alltid skall ta till oss läsningen från Guds ord.

Så fortsätter läsningen: ”Ställ er vid vägarna och spana.”

Det är en uppmaning att jämföra, se och utforska. Det finns många vägar och du står inför valet; Vilken väg ska jag gå?

Det finns många ideologier, förklaringsmodeller och tankar kring hur vi skall leva våra liv. Den första urvalsmetoden är:

Fråga efter de urgamla stigarna

Det är något allmänt vist i att leta efter det som andra har prövat, det som har visat sig hållbart.

Lär av dem som gått före, det som är beprövat. Men inte allt gammalt är bra, bara för det är gammalt.

Nästa urvalsmetod är:

Fråga efter den goda vägen

Endast Gud är god. Jesus säger: Ingen är god utom Gud allena (Luk:18:9)

Den goda vägen är den där Gud gått med. Om Noa läser vi: … i umgängelse med Gud vandrade Noa (1 Mos: 6). Och vår läsning fortsätter med orden: ”och vandra på den.”

Det började med en uppmaning att se, observera, lägga märke till. Men det får inte stanna vid ett åskådande. När Du hittat den goda vägen skall den vandras. Den goda vägen hittar Du genom att se Dig tillbaka, men vandrar gör Du genom att gå framåt på den gamla goda vägen. Du förlänger den och gör det möjligt för nästa generation att se den gamla goda vägen och vandra på den. 

Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh:14:6).

Det finns en väg som leder till Fadern, och det är Jesus.

Därför går vi som går på Jesusvägen på en och samma väg, mot ett och samma mål. I apostlagärningarna kan vi läsa om hur de första kristna associerade sig med den vägen, bekände sig till den och vandrade den vägen. Vår gammaltestamentliga läsning slutade med orden: ”så ska ni finna ro för era själar.”

Det påminner oss också om Jesu ord: Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro (Matt 11:28). Det visar återigen på att vägen till Jesus är den goda vägen, den som bär, ger mening och leder till ro, i slutändan en evig ro. •