Kära vänner som samlats för Kyrkliga Förbundets 100-årsjubileum! 100 år kan upplevas som en lång tid, samtidigt har en stor del av oss här har träffat och umgåtts med personer som var födda före 1923. Generationer kommer och går, och vi får lov att föra stafettpinnar av olika slag vidare till nästa.
Vår Skapare, som gett oss livet, ger oss också många olika gåvor att tacka för, använda, förvalta, och räcka vidare. Den största gåvan av alla är evangeliet om Jesus Kristus! Vad han betyder för oss vill Den helige Ande uppenbara mer och mer, men helt och fullt förstår vi det inte här i tiden. Detta evangelium kallas vi att förvalta, genom att använda det för egen del, och genom att ge det vidare till andra. Det är den största skatt vi kan få, och därmed det allra dyrbaraste som kan förskingras. Oron för att skatten höll på att förskingras var orsaken till att 100-åringen bildades.
Den 9 oktober 1923 bildades Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro, i Vasakyrkan, där vi firande gudstjänst idag.
Bakgrunden till bildandet var en både för bibel och bekännelse främmande teologi och en från ledande politiskt håll fientlig inställning till kyrkan. Kort sammanfattat kan sägas att det handlade om en rationalism, där Bibelns underberättelser, jungfrufödseln och uppståndelsen, och därmed grundläggande delar av kristologin, ifrågasattes. Detta stred ju mot vårt naturliga mänskliga förnuft. Därtill liberal teologi som gjorde intåg på de teologiska fakulteterna vid sekelskiftet, som inte gjorde att Bibeln ifrågasattes som Guds tillförlitliga ord. Detta ledde till att förkunnelsen av ”omvändelse och syndernas förlåtelse” försvagades. Jesus och hans försoning, hans seger på korset och kroppsliga uppståndelsen, stod inte längre självklart i centrum i predikan.
Samtidigt kom det ett växande motstånd från statsmakten. 1919 beslutade regeringen om en ny undervisningsplan för folkskolan där kristendomsundervisningen inskränktes och Luthers Lilla katekes förbjöds som lärobok.
Mot denna bakgrund ville grundarna till Kyrkliga Förbundet ”kalla på den allmänna kyrkliga värnplikten. Här gäller det vår kyrkas evangeliska tro och liv” (Provnummer 1923). Man ville samla dem som ville bevara den bibliska tron och luthersk-apostoliska bekännelsen till kommande släkten, och låta mindre åtskillnader stå åt sidan.
Man beslutade att ge ut en tidskrift: ”Kyrka och Folk, månadsblad för evangelisk-luthersk tro och svenskt kyrkoliv.” Ett provnummer gavs ut i november 1923 och första ordinarie januari 1924. Redan sommaren 1924 hade tidningen mer än 10 000 prenumeranter. På många platser ordnades kyrkodagar med gudstjänster och undervisning, vilka samlade stora skaror.
Alla gillade inte att förbundet bildades, man tyckte tydligen att det utgjorde grus i maskineriet för deras egen plan för kyrkan. I förra numret av Kyrka och Folk finner vi socialdemokraten Artur Engbergs utfall mot det nybildade förbundet i tidningen Arbetet.
Han skriver alldeles öppet om socialdemokratins plan att först ”oskadliggöra” kyrkan innan den skildes från staten. Först skulle skolan göras konfessionslös och en ny prästgeneration fostras fram vars förkunnelse var befriad från dess bibliska innehåll. Då var statskyrkans syfte uppfyllt. Han avslutar artikeln: ”Den nya kyrkliga kamporganisationen förtjänar endast löje och förakt.”
Men hör och häpna, några år senare kom en total omsvängning, efter att Engberg omvärderat det hela. Eller hur? I en ny artikel i Arbetet skrev Artur Engberg under rubriken: ”Kyrkans avgörande betydelse för vårt svenska folk.” Där börjar han med att konstatera att vi inte kan komma förbi kyrkans betydelse för formandet av det land vi känner som Sverige, för dess skolväsende och sjukvård, för socknar med kyrkan som samlingspunkt, för vår låga brottslighet och inte minst för den höga synen på människan. Han skriver som exempel, att redan i romarriket ledde kyrkans inflytande till att den barbariska ordningen att sätta ut oönskade barn upphörde. I förlängningen av det vill han kämpa för de oföddas rätt till liv, och för värnandet av människolivet fram till en naturlig död. Han ser det också som statens kallelse att värna äktenskapet mellan man och kvinna och ge goda förutsättningar för att de ska kunna uppfostra barnen i en trygg familj.
Vidare menar han det vara avgörande för vårt lands framtid med en fri kyrka som kan verka utifrån sina egna inre premisser. Han ser också de positiva följderna i samhället av att de unga får lära sig Guds bud och får hjälp av budskapet om försoning och förlåtelse.
Därför ska inte staten styra över eller förändra kyrkan, utan istället låta den fritt verka i enlighet med sin bekännelse, konstaterar han.
Även från kyrkans biskopar och övrig kyrkoledning kom nya tongångar: Vi måste vara rädda om vår alldeles unika kallelse, och ge människor det som ingen annan kan: Evangeliet om Jesus, budskapet om att Gud är försonad och gemenskapen med Skaparen återupprättad. Det finns mycket vi som kyrka kan och ska bidra med i samhället, inte minst diakonalt, men överordnat allt annat är att budskapet om Jesus når ut, vilket ger frimodighet, glädje och visshet om att Gud är vår nådige Far.
Biskoparna slår fast att det behövs en fristående utbildning, där präster och andra medarbetare blir väl förankrade i vår tro och bekännelse, med tillit till Guds ord och att Guds Ande verkar genom Ordet.
De talade också om att man inom kyrkan behöver inse att kyrkan för många människor uppfattats som statens förlängda arm och förstå att det många gånger hindrat att prästen setts som Guds ords tjänare, som herde i församlingen med omsorg om de enskilda.
Man poängterade också att man inte vill bli en organisation som driver politik, men att kyrkan är kallad att uppmana människor till att frimodigt utföra sina uppgifter där de har sina kallelser, också inom politiken för landets bästa.
Så skedde det att det utöver kyrkorna i landet på allt fler platser ljöd ett tydligt bibliskt och evangeliskt vittnesbörd. Människor, som kunde Guds bud, blev många gånger påminna om att de misslyckats och syndat både mot Gud och människor, men i gudstjänsten mötte de på olika sätt budskapet, som tröstade dem och gav dem nytt hopp och ny frimodighet, och ny vilja att visa kärlek mot medmänniskor.
De fick höra som aposteln Johannes skriver, ”Att Gud är större än vårt hjärta och vet allt”. (1 Joh 3:20) Och det Gud vet, tillämpades så personligt och konkret, genom Ordet och sakramenten, att de förstod att de fått förlåtelse och stod som rättfärdiga inför Gud.
Ja, kyrkan blev frimodig och trygg i sin bekännelse. Man hänvisade till att Gud av kärlek lagt ner goda ordningar, inte bara i Bibeln, utan även i skapelsen, och att det är det bästa för oss att följa dem, men att det också finns förlåtelse för dem som misslyckas.
Ingen omvärdering
Eller … detta var vad man önskade, men någon omvärdering i större utsträckning kom inte. Saken är i stället den att motståndet från den politiska ledningen mot kristendomen växte, utnämningar till tjänster inom kyrkan styrdes politiskt, och mer och mer liberala teologer tillsattes. Man beslutade i riksdagen om att även kvinnor skulle kunna bli präster i direkt strid mot kyrkomötets beslut. När man sedan nått det mål Engberg satt upp, skildes kyrkan formellt från staten. Då hade man sett till att de politiska partierna med sin egen ideologi säkrat beslutsmakten i kyrkan. Bland annat var det då lätt, efter att i riksdagen beslutat att ändra äktenskapet till att även innefatta homosexuella par, också få kyrkomötet att fatta samma beslut.
Den politiska påtryckningen och liberal teologi gjorde att ett främlingsskap växte för kyrkans egentliga och unika budskap om försoningen, om rättfärdiggörelsen genom tro på Jesus Kristus. Det blev allt mer vanligt att kyrkan försökte uppfattas relevant för människor, istället för att sträva efter att vara relevant för Gud som hans trofasta redskap att nå människor med förlåtelse och evigt liv.
Ett ”nytt evangelium” har brett ut sig som bara är moralism, då man från kyrkligt håll främst talar om vad vi ska göra, exempelvis när det gäller miljö- och klimatfrågor, bekräftelse av människors livsval och så vidare. Med Jesu ord: Man ”binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem” (Matt 23:5).
I takt med att nya generationer fått allt mindre kontakt med Kyrkans kärnbudskap finner vi nu en stor grupp yngre som inte har någon aning om vad kristen tro innebär, man är kristna analfabeter. De har helt enkelt blivit bestulna på det arv som var många av deras förfäders stora rikedom och glädje.
Utmaningen att nå dessa med Bibelns budskap är enorm, samtidigt som fördelen kan vara att de saknar sina föräldrars fördomar och missuppfattningar av den kristna tron.
Under jubileumsdagarna, har vi hört mycket om vad som kännetecknar vår tid, och vi kan kort konstatera att vår tid mer och mer liknar förkristen tid. Det finns en stor öppenhet för andlighet av olika slag, egoism, njutning, en stor rotlöshet och otrygghet inte minst bland många unga. Det märks att de saknar ett tryggt sammanhang. Den egna känslan tycks vara måttstocken för vad som är sant och rätt. Därtill möter vi ett starkt motstånd mot att Gud skulle kunna ha auktoritet över oss. Jag själv är herre i mitt eget liv. Beskrivningen i Jes 60:2 tycks stämma väl: Mörker ska övertäcka jorden och töcken folken.
Sprida ljus
Kära vänner! I denna tid är vi kallade att sprida ljus. Herren vill vinna människor också i vår tid. Herren säger genom profeten i versen innan: ”Stå upp, stråla, för ditt ljus kommer och HERRENS härlighet går upp över dig.”
Det ljus vi är kallade att sprida får vi alltså från Herren själv. Herren vill uppmuntra oss att stå fasta och vara frimodiga i vår bekännelse, för Han är ljuset som kommit in i världen och övervunnit mörkret.
Herren vill bland annat säga till människor: Kom till mig, också du som kämpar med din identitet eller upplever livets bräcklighet, så kommer pusselbitarna efterhand läggas på plats i ditt liv. Du kommer börjar upptäcka ditt rätta sammanhang och ana meningen och målet med livet, för jag är din Skapare, din konstruktör, som ville dig. Jag vill det bästa för dig, mitt hjärta söker och väntar efter dig.
Herren säger vidare: Kom till mig, lyssna på mitt ord, så ska jag uppenbara för dig något som jag vet, som är större än ditt hjärta, större än ditt samvete: Det är något som jag ser tydligt, och som jag vill påminna dig om gång på gång: Jesus Kristus, min älskade Son, har burit allt ditt mörker till korset, han försonade för hela världens synd och ondska. Han vann därmed seger också över döden, och finns nu här inför mina ögon som din rättfärdighet, och genom honom ser jag på dig som mitt älskade felfria, kärleksfulla barn. Denna gåva räcker min Ande dig genom nådens medel: Ordet, dopet och nattvarden.
Aposteln skriver: ”Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte fördömer oss har vi frimodighet inför Gud.” Ja, när Guds Ande genom nådens medel visar oss Jesus, så vill han ge oss frälsningsvisshet, så att vi ser att synden som samvetet dömde oss för är förlåten, kastad i nådens hav.
Kyrkliga Förbundet idag
Kyrkliga Förbundet vill vara med och lyfta fram och göra denna skatt stor för kyrka och folk, den skatt som ligger i det Gud vet, och som våra hjärtan och samveten inte känner av sig själv.
I detta kommer Kyrkliga Förbundet, tillsammans med andra goda krafter, fortsätta att stå i tydlig opposition till Svenska kyrkans nuvarande inriktning, samtidigt som vi gläder oss över dem inom organisationen vi ser tar steg i tydlig bekännelse.
Vi avvisar att att lösningen skulle vara att gå mot Romersk katolska kyrkan, eller för den delen mot reformerta kyrkor. För det är det klara och tydliga evangeliet, som leder till frälsningsvishet, allt för dyrbart. Vi har funnit att evangelisk luthersk kyrklig nådemedelskristendom är den goda vägen, där människor kan finna vila, trygghet och frid i det Jesus är och gjort. Detta som hör till kärnan i det svenskkyrkliga arvet, vill vi inte gå miste om.
Kyrkliga Förbundet, med dess lokalavdelningar, har under längre tid sett den andliga nöd som lett till att människor blivit andligt hemlösa och startat och understött fria gudstjänstgemenskaper. Vi gläder oss över de församlingar som växt fram som andliga fristäder, med präster som får tjäna utan att gå emot sitt samvete. Flera av dessa har med tiden blivit församlingar inom Missionsprovinsen. Kyrkliga Förbundet vill vara till hjälp också gentemot Missionsprovinsen och uppmuntra till att hålla fast vid den goda bekännelsen och samtidigt bevarar en god öppenhet.
Kyrkliga Förbundet vill fortsätta ge ut Kyrka och Folk, nu som månadstidning igen, viktiga böcker, och samla till uppbyggelse och gemenskap. Vi gläder oss också över att en grupp unga tagit initiativ till att återuppta Kyrkliga Förbundets Unga, KFU, och ser mer tacksamhet det stora engagemanget för själva saken bland dem.
Vi gläder oss också över en stor verksamhet som Kyrkliga Förbundet fått vara ett av redskapen till, LM Engströms gymnasium och Församlingsfakulteten. Dessa hör hemma inom Peter Isac Beens Utbildningsstiftelse, PIBUS, vars styrelse Kyrkliga Förbundet ansvarar för att tillsätta.
Kyrkliga Förbundets styrelse är tacksamma för idéer som kan gagna uppdraget, och välkomnar nya att engagera sig i arbetet!
Slutligen: Vi har lätt för att söka efter snabba och synliga resultat, men Gud förväntar främst trohet av oss. Resultatet av arbetet är ytterst sett Hans ansvar. Även när vi ser begränsningar så står det fast att ”Guds ord bär inte bojor.”
Framtiden känner bara Herren. En sak står dock fast i Guds eget ord: Håller vi oss till Jesus, så kan vi frimodigt se framåt, för Han går med oss. Vi kan också se fram emot hans återkomst, hans slutliga seger och den eviga glädjen i hans rike. Därför kan jubileets tema sammanfatta den väg vi önskar att gå: ”Med fädernas tro mot framtidens seger – Guds ord bär inte bojor.” •