Matt 12:15-21
”O, led mig med enkla och trygga ord var dag i ditt rike in, och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen, är din …” (Sv.ps. 183:3)
Denna värdefulla bön ur en psalm från förra delen av 1900-talet uttrycker en dubbelhet. Å ena sidan är det en bön om en del i Guds rike – riket som kommer. Å andra sidan rör bönen livet här på jorden. En kristen ska leva i världen, och det på rätt sätt, men samtidigt inte leva av den här världen. Den här världen finns ju bara till under en begränsad tid, medan Guds rike är ett evigt rike.
Samhället som är
En kristen människa har en uppgift och ett ansvar för samhället hon lever i. Som kristen kan man dock känna lust att vända samhället ryggen när man upplever att det behandlar en orättvist. I samhällen där kristendomen är illa sedd och motarbetad kan det vara en frestelse att vända det samhället ryggen, men Jesus själv vände inte sitt folk ryggen, inte heller när de ledande i det judiska samhället beslutade sig för att döda honom. I stället fortsatte han troget sin tjänst: ”Många följde honom, och han botade dem alla.” Så får de kristna i Jesu efterföljd troget använda sina olika gåvor i sina medmänniskors tjänst, också i de otacksammas tjänst. Kyrkan har också kallelsen att göra Jesus känd i världen. När kyrkan förkunnar evangeliet om Jesus tar hon ansvarar för samhället med alla dess människor. Om kyrkan i stället tiger om evangeliet försummar hon sitt ansvar. Kyrkans kallelse är däremot inte att ”tvista eller skrika” och göra sin röst hörd på gatorna, lika lite som det var Messias kallelse.
Han är den som profeten Jesaja i Andens kraft talade om: ”Se, min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har sin glädje.” Att Jesus verkligen är den profeten talade om uppenbarades både när Jesus döptes och senare på förklaringsberget. Då uttalade en röst från himlen de gamla profetorden över Jesus. I dagens evangelium får vi också höra fortsättningen på profetorden. De säger att Herrens tjänare både ska förkunna rätten för folken och föra rätten till seger. I en värld präglad av skriande orättvisor har människor drömt om ett samhälle där rätten råder, men det kan ingen annan skapa än han, som profeten Jesaja talade om, och det sker inte förrän han kommer åter i härlighet för att döma levande och döda.
Samhället som kommer
”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” (Fil 3:20) Så förklarade aposteln sitt hopp, som han hade gemensamt med alla kristna. De kristna väntar på det samhälle som kommer, Guds samhälle, Guds stad eller Guds rike. Där finns ingen orätt eller någonting annat ont. Guds rike är varken en demokrati eller en republik, utan ett kungarike där Messias är konung. Jesus från Nasaret var verkligen Messias, men inte en sådan Messias som många hade förväntat sig. Det anar man redan i Jesajas profetord: ”Han skall inte tvista eller skrika. Hans röst skall ingen höra på gatorna.” Jesus uppträdde inte som politisk aktivist och kampanjade inte för att vinna kändisskap. Tvärtom drog han sig undan när man ville utnyttja honom för andra ändamål, för sådant som inte gagnade Guds frälsningsplan. Han hade sin makt från ovan och behövde inte vinna människors gillande. Han segrade också på det märkligaste sätt, genom att lida och dö.
Finns det då en plats för mig i Guds rike? Jag har ju brustit i så mycket, och misslyckats så djupt i mina relationer både till Gud och människor … Jesaja förkunnar: ”Till hans namn skall folken sätta sitt hopp.” I Jesu namn finns det hopp för alla människor, vilka vi än är och vilka synder vi än har gjort oss skyldiga till. Han är ju barmhärtig. Profeten säger: ”Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka …” Med sina synder känner man sig inte som någon stor hjälte. Tvärtom kan man känna att man är som ett brutet strå med sina synder. Men ett sådant strå ska han alltså inte krossa! Man önskar att man hade varit ett riktigt kristusljus i värden, som frimodigt i tid och otid vittnat om Jesus, men man kan känna att man i stället bara varit som en tynande veke, en pytteliten låga som ingen ser och som när som helst kan slockna. Men en sådan ska Jesus inte släcka! Profetorden om det brutna strået och den tynande veken uttrycker Jesu barmhärtighet mot syndare.
Guds rike och den här världen kan tyckas vara så olika, men det finns ändå någon likhet mellan dem. De flesta av oss är medborgare i något stat sedan födseln. Vi har då inte gjort oss förtjänta av medborgarskapet, utan helt enkelt fått det. Sådant är också medborgarskapet i Guds rike, det är en oförtjänt gåva. Också det att man får behålla sin del i Guds rike är en gåva. Det är helt och hållet nåd! ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” (Ef 2:8-10) Inte #på grund av# gärningar, men däremot #till goda gärningar. Fria från synden i kraft av Jesu blod kan vi ägna vår uppmärksamhet åt våra medmänniskor runtomkring oss. Där finns det gott om beredda gärningar att gå in i, men bara för en kort tid, i väntan på riket som kommer. •