Vad är det som händer?!

J

ag hade tänkt skriva en intellektuellt präglad text om hur centralt sanningsbegreppet är för människan. Det vet vi på så många olika områden, men det är som om etiken är en blind fläck för vår kultur där vi å ena sidan fortfarande använder de gamla invanda begreppen ”rätt” och ”fel”, ”gott” och ”ont”; men å andra sidan refererar inte längre begreppen till objektiva moraliska normer utan till subjektiva känslotillstånd, och därmed saknar det etiska språket sanningsvärde. 

Men det är inte vad den här texten ska handla om, för det finns egentligen bara en sak som rör sig i mitt hjärta och mina tankar just nu och det är laglösheten i samhället. När jag skriver detta (29/9) kan vi summera 12 dödsskjutningar i september, och bara den här veckan har tre sprängningar skett, en i Hässelby i Stockholm, en i Ekholmen, Linköping och en i Storvreta utanför Uppsala. 

Vad är det som händer?! En nära vän till mig hörde explosionen i Hässelby, från sitt hem några kilometer bort, och en annan vän bor bara någon kilometer från detonationsplatsen i Storvreta. Tydligen är det bara i Mexiko som det sker fler sprängningar, utan att det råder krig, än i Sverige – i hela världen (SvD 29/9). Våldet drabbar urskillningslöst. Oskyldiga människor, utan koppling till gängkriminaliteten, skadas eller mördas och otryggheten är ju skyhög när avrättningar sker på öppen plats, som på Mälarhöjdens IP i måndags (25/9).

Jag vet inte vad vi ska göra åt saken, men nu är det hög tid för Guds folk att flytta ut i samhället och vara hoppets budbärare i detta kompakta mörker. Herren Jesus har ju förvarnat oss om tecknen på den sista tiden: det ska höras stridslarm och rykten om krig, folk reser sig mot folk, rike mot rike, det blir svält och jordbävning, de kristna ska förföljas och förrådas, och laglösheten tilltar medan kärleken kallnar (Matt 24:4-14). Jesu ord har stämt in på många tider, och de stämmer in på vår tid och vårt land. I sitt tal om tecknen på tidens slut säger samtidigt Jesus: 

”Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma.” (Matt 24:14.)

Jag vet inte hur man får bukt med våldseskaleringen, men jag vet att Jesus Kristus är vårt enda hopp. Och jag vet att det är ett möte med honom som kan förvandla livet för alla de barn som just nu tycker det verkar mer motiverande att bli mördare än att fokusera på skolan (”Barn kontaktar gängen själva för att mörda”, svd.se, 29/9). Det finns uppenbarligen mängder av saker som behöver göras politiskt, polisiärt och på andra sätt, men framför allt behöver människor hopp. Men vi behöver inte ett hopp som bygger på floskler, politikers löften eller polischefers rynkade ögonbryn – missförstå mig inte, jag avser inte att raljera över våra ledare som har en övermäktig uppgift framför sig – men det krävs något djupare för att människors hopp ska bli starkare än deras rädsla och uppgivenhet.

Därför undrar jag hur vi som Guds folk ska svara på den här krisen. Vi behöver bygga broar ut i samhället och inkarnera saligprisningarna. De pågående kriserna, både med den förhöjda hotnivån på grund av koranbränningarna, och gängvåldet är system­hotande och riskerar att riva upp djupa revor i vårt samhälle. Vi är kallade att hungra efter rättfärdighet, att idka barmhärtighet och skapa fred; och Herren lovar att mätta oss med rättfärdighet, att visa barmhärtighet mot oss och att kalla oss Guds barn. Kristus, den levande och uppståndne, lever i oss med sitt ljus och sin sanning. Han är läkaren och fridsfursten, och vi är hans bröder och systrar. Överallt där vi går fram i vår vardag går en liten bit av den himmelska friden fram, och vårt samhälle är i desperat behov av den friden.

Det första steget vi behöver ta är att samlas till bön. Vi behöver be om Guds blods beskydd över vårt land, våra medmänniskor och över våra kristna syskon. Vi behöver be Gud sända sina änglar till att slå ner djävulens onda angrepp och släcka alla hans brinnande pilar. ”Världens furste är ju dömd / och hans kraft är tömd. / Han på ett huvudhår / oss skada ej förmår: / ett ord kan honom fälla.”

Så samla alla ni kan, fysiskt eller digitalt eller både och. Samlas en gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, vad som passar er bäst och ropa till Gud, den Högste. Men fundera också över vad ni kan göra som församlingar. Hur kan ni fånga upp människor och finnas till hands för dem? Hur kan ni använda era relationer, era arbeten, grannskap med mera för att ”infiltrera” närområdet med Guds frid? Hur kan ni vara en hoppets budbärare?

Varje söndag bekänner vi vår tro på en Gud som har blivit människa, som har stigit ner i vårt mörker för att slåss mot helvetet och djävulen i vårt ställe, och som har uppstått i härlighet, nedtrampandes döden. Uppståndelsens ljus skingrar satans mörker. Mörkret kan inte övervinna det. Men ljuset kan inte sprida sig om vi sätter det under skäppan. Så för Guds, och för världens, skull, ut! Ut i Jesu namn och vittna om att det finns en som har besegrat allt ont och som kommer med fred och frid – inte genom våld och makt, utan genom den lidande kärleken. Det är det enda hoppet som inte vittrar sönder till naiva förhoppningar.

Gud är vår tillflykt och styrka,

en hjälp i nöden, väl beprövad.

Därför räds vi inte

även om jorden ger vika

och bergen störtar i havets djup,

om vågorna brusar och svallar

så att bergen bävar

vid deras uppror. (Ps 46) •