När kung David utsåg Salomo till efterträdare befallde han att Salomo skulle sättas på en mulåsna utanför Jerusalems murar och smörjas till kung under jubelrop. Namnet Salomo betyder fred, och under hans regeringstid fick folket verkligen njuta lång fredstid. Men samtidigt tyngde han landet med höga skatter, och efter honom bröt freden samman.
När Jesus red in i Jerusalem var det första gången han öppet framträdde som kung. Han tillät lärjungarna att lägga mantlar och palmgrenar på vägen. Han hindrade inte de höga jubelropen. Profetian om den utlovade fredkungen skulle uppfyllas:
”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna, på en arbetsåsnas föl.”
Liksom kung Salomo kom Jesus med fred, men i långt vidare mening. Denne Davidsättling kom för att upprätta en evig fred – en fred mellan det upproriska människosläktet och Skaparen. Kostnaden för fredsriket bar konungen själv.
”För mig, sitt liv, sitt dyra blod han ville icke spara
att för den dom mig förestod jag skulle tryggad vara.”
(M. Luther 1523, O Petri 1536)
Vi, som Guds fiender, blev försonade med Gud genom Jesu död (Rom 5:10). En universell fred har upprättats. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” (2 Kor 5:19) Alla Guds fiender erbjuds nu amnesti, får tro syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod, får ansluta till jublet: ”Hosianna, Davids Son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med all din död och pina.
(O. Petri, 1526)
Tjänst
Att lägga sina mantlar under kungen är väl uttryck för att man underkastar sig honom. ”Vi står i din tjänst med allt vad vi är och har!” Det är en rätt och rimlig respons. Men ett par dagar senare hade åtminstone de tolv övergett sin konung. Mer helhjärtat än så var det inte.
Ibland möter man påståendet att man blir frälst genom att ge sitt hjärta till Jesus – sitt liv, sitt allt, som en gåva till honom. Visst låter det rörande och vackert, men sådana uttryckssätt leder tanken till frälsningen som vår tjänst för honom. Sådant kategoriserar Guds ord faktiskt som ”laggärningar”, och våra laggärningar håller inte som frälsningsgrund: ”Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar.” (Rom 3:20) Laggärningar bidrar inte till vår rättfärdighet inför Gud, varken i början eller senare.
Som väl är, så är frälsningen inte att vi ger Jesus vårt liv och vår tjänst, utan att han givit sitt liv för oss på korset, och skänker oss denna enorma gåva i dopet. HERREN Jesus – vår rättfärdighet. Det är en rättfärdighet som håller. Det är en trygg huvudgärd att luta sig mot, att dö på, att möta evigheten med.
Inte för att bli saliga, men som ett tack för att Gud har gjort oss saliga genom Jesus, får vi kasta våra mantlar inför honom. Vi får ställa våra lemmar, vår kropp, till rättfärdighetens tjänst, till helgelse (Rom 6:19).
Och tänk att alltings Skapare – som egentligen inte behöver något av någon – sade om ett par av sina grå, kortvuxna fyrfotingar: ”Herren behöver dem”! Den ovana fålen fick betjäna sin Upphovsman med en uppgift som åsnor är designade för, nämligen att bära.
Även vi får tjäna Gud med de förmågor han skapat oss med: att som mor eller far bära vårt späda barn, som sjuksköterska bära medicin till sjuka, som snickare bära plank till nästans husbygge, som bedjare bära varandra inför Gud, som församlingsmedlem bära de andras bördor (Gal 6:2).
Förstod fålen vilken ära den fått, vem som satt på ryggen? Kanske, kanske inte. Så mycket rikare vardagen skulle kännas, om vi tänkte på att vad vi gör för Jesu bröder och systrar, det gör vi för honom!
Välsignad vare han som kommer
Jesu triumfatoriska intåg i huvudstaden var inte en allmän triumf. Han föll i gråt när han såg staden. En vecka senare hade judarna dömt honom. För de flesta blev evangelium inget evangelium. De väntade en annan sorts kung.
Även kristna frestas att vända sig till ett annat evangelium än friden i Kristus. Aposteln Paulus skriver till de kristna i Korint:
”Om någon kommer och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en annan ande eller ett annat evangelium än det ni tidigare tagit emot, då accepterar ni det gärna.” (2 Kor 11:4)
Fridens konung kom ödmjuk, trampade inte ner sina motståndare. Men en dag ska han komma med dom. Ve oss om vi möter Guds vredes dag utan att ha tagit vår tillflykt till hans Smorde! Vart skulle vi syndare då fly? Nej, låt oss i dag och varje dag fly med vår synd till honom. Än lever vi i nådens tid, när ”omvändelse och syndernas förlåtelse … predikas i hans namn” (Luk 24:47).
Ett litet föl fick bära HERREN själv. Uppenbarligen använder Gud vanliga, jordiska skaparverk i sin stora frälsningsplan. Ja, han för ju faktiskt himmelriket till oss i och under enkelt bröd och vin. När vi ser det framdukat får vi glädjas över att fridens konungen där nalkas oss. Därför är det minst sagt passande att vi i nattvardsliturgin tar lärjungarnas jublande ord på våra läppar och sjunger: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen. •