Livet, tron och rättsprocessen

Päivi Räsänen är finsk kristdemokratisk riksdagsledamot. Hon har varit både partiledare och inrikesminister och är i grunden läkare. 2019 twittrade hon en öppen fråga till evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, angående deras stöd för Helsingfors pridefestival samma år. Det fick sådana följder att hon förhörts och utretts av polis, och i dagsläget genomgått två rättegångar. I väntan på den kommande domen berättar hon här om sig, sin tro och rättsprocessen.

Bakgrund

Päivi Räsänen har stått åtalad för hets mot folkgrupp och hatretorik (”hate speech”). Bland annat för tweeten från 2019, och för att ha skrivit en skrift med titeln Till man och kvinna skapade han dem. Juhana Pohjola, biskop i Missionsstiftet i Finland, har också stått åklagad för att ha gett ut Päivis skrift.

2021 frikändes båda på samtliga åtalspunkter av tingsrätten. 2022 överklagades domen och 2023 togs saken upp på nytt i Helsingfors hovrätt.

När Kyrka och Folk fick förmånen att samtala med Päivi, var det ännu i väntan på domen från hovrätten. Men den 14 november, strax innan detta nummer skulle tryckas, meddelade Helsingfors hovrätt domen. Det finns att läsa om på s. 19 i detta nummer av Kyrka och Folk. Bland annat tidningarna Världen Idag och Dagen har tidigare rapporterat om det. Dock är innehållet i intervjun fortfarande högst relevant. Päivi berättar som sagt här om sig, sin tro och rättsprocessen.

Personen

Vem är du? Hur växte du upp?

Jag är 63 år gammal och bor i Riihimäki, en timme från Helsingfors. Jag föddes i de östra delarna av Finland, och under stora delar av min barndom bodde jag väldigt nära Sovjetiska gränsen. Min far tog oss med att fiska i en sjö som låg hälften i Finland och hälften i Sovjet. Men vid den tiden var det Kalla kriget. Jag såg aldrig några människor från Sovjet i Finland.

Under min barndom bodde jag i Konnunsuo, en liten by runt ett fängelse. Min far jobbade i fängelset. Och skulle jag nämna en viktig punkt i mitt liv, skulle jag säga att som barn var söndagsskolan väldigt viktig för mig. Det var två män som jobbade i fängelset som undervisade barnen i söndagsskolan. Och vid den tiden i den byn gick alla barn i söndagsskolan. Det var en väldigt annorlunda tid jämfört med nu. Jag blev väldigt influerad av det de undervisade, och jag kommer ihåg att jag som litet barn bad att Jesus skulle förlåta mina synder och vara min Frälsare. Och det gav en stor glädje i mitt liv. Särskilt i den miljön. För fängelset betydde att också som ett ganska litet barn behövde man tänka på väldigt allvarliga saker, som skuld och brott och dess konsekvenser. Vid den tiden var det också en sorts väckelse i fängelset. Vi visste att fångarna kom till tro på Jesus. Det var också predikanter som besökte fängelset. Och min familj huserade predikanterna.

Tonårstiden

När jag blev tonåring ifrågasatte jag kristendomen. Det fans många fler ideologier som var intressanta. Jag hade många vänner som var kommunister/marxister. Och jag läste Maos röda bok. Och jag läste också Koranen och tänkte mycket på sådana frågor. Men när jag var 16 år såg jag en film av Pasolini på TV – ”The Gospel och Matthew”. En mycket berömd Jesus-film. Pasolini var ateist, men det som var intressant i filmen var att alla repliker var rakt från Bibeln. Så när Jesus pratade i filmen var det direkt ur Matteusevangeliet. Och det gjorde stor påverkan på mig. Jag började läsa Bibeln. Samma kväll läste jag Matteusevangeliet. Och sedan fortsatte jag in på natten och läste också Apostlagärningarna. Och bad att jag skulle leva det livet som apostlarna levde. Kristus Jesus var så levande i deras liv.

Sedan när jag var 18 år började jag studera medicin vid universitetet i Helsingfors. Då var jag involverad i missionsarbete bland studenterna. Varje torsdag gick vi i par och knackade dörr på campus, och frågade ­studenterna om de ville prata om Jesus och kristen tro. Jag ledde den gruppen. Allt som allt var vi sextio studenter som gjorde det. Det var en väldigt viktig sak för mig. Och jag tror att det också var väldigt nyttigt/användbart för framtiden. För på den tiden mötte jag studenter från olika fakulteter, och jag var tvungen att diskutera och debatera med dem angående flera olika frågor. Och jag var tvungen att tänka, om grunden för Bibeln står sig, gentemot dessa olika sorters misstankar och frågor. Så jag tror att det var en tid när jag lärde mig att diskutera, debatera och argumentera. En sorts apologetik.

Giftemål och familj

Sedan fann jag min man, Niilo. Han läste teologi. Nu är han teologie doktor. Vi var i London på en missionsgrupp en sommar när vi träffades och lärde känna varandra. Så han var också involverad i mission. Vi gifte oss och har fem barn, alla är nu vuxna med egna familjer. Vi har tio barnbarn och två till kommer snart. Vi är så tacksamma för det. Och jag måste säga att jag är väldigt tacksam för min familj. För de är alla troende, och både barn och barnbarn, de äldsta barnbarnen som förstår något, de stöttar och ber för mig och för det här fallet.

Abortfrågan

När jag läste medicin blev frågan om abort – pro-life-frågor – väldigt viktig för mig. Och jag bestämde att jag inte skulle medverka i att göra aborter. Och när jag började jobba som en medicinsk doktor engagerade jag mig i den offentliga diskussionen om pro-life-frågor. Jag skrev böcker och anordnade paneldiskussioner på universitet, och jag var en del utomlands, i Frankrike, Polen, och London på en del möten och demonstrationer för saker som handlade om pro-life.

Efter det, när jag var i det offentliga med dessa saker, började det komma frågor till mig från kristdemokratiska partiet, att vill du kandidera? Jag var inte med en gång positiv till det. Men min man uppmuntrade mig och tänkte att det vore en bra plats att influera. Och jag har varit riksdagsledamot sedan 1995. Jag har varit inrikesminister i fyra år — för ungefär tio år sedan. I elva år var jag också ledare för kristdemokraterna. Och idag är jag riksdagsledamot.

Böcker

Jag har skrivit en del böcker tillsammans med min man. Mest om olika etiska saker. Eutanasi, abort, och sådant. Och från början av vårt äktenskap hade jag och min man ett arbete kring äktenskap, med äktenskapsläger och andra saker.

Böckerna är mest på finska. Men några är översatta. Till exempel en bok om äktenskap. Och mina böcker om abort och eutanasi, de är översatta till ungerska, och slovakiska och olika språk i Östeuropa.

Din far arbetade i fängelset. Vad gjorde din mamma?

När jag var liten var mamma hemma och tog hand om sina barn. Vi är tre syskon. Jag har en yngre syster och en yngre bror.

Växte du upp i en kristen familj?

Faktum är att jag måste säga nej. Såklart var de kristna, de var medlemmar i den lutherska kyrkan och jag blev döpt som barn. Men mina föräldrar var inte aktiva i kyrklivet. Men vi hade aftonbön med mina föräldrar och de respekterade kristendomen. Men vi gick inte i kyrkan. De tänkte inte då att de var troende, om jag säger så. Vid den tiden var till och med de lite oroliga för min tro, att ”det går för långt”. Men senare, när mina syskon ”följde mig”, så gjorde mamma och pappa också det. Mamma lever fortfarande. Och jag skulle säga att de fann kristendomen och den kristna tron senare.

Men under min barndom var det en annorlunda tid. Även fast det fanns familjer i byn där föräldrarna drack och sade att de inte trodde på Gud, så gick ändå barnen, alla barnen, i söndagsskolan. I alla fall i vår by.

Vad för kyrka gick du till när du blev en kristen?

Jag blev en kristen, så klart i mitt dop, men när jag var litet barn i söndagsskolan. För jag minns att jag bad där med söndagsskolelärarna, att Jesus skulle komma in i mitt liv och att jag skulle följa honom och att mina synder är förlåtna. För frågan om synd var väldigt konkret i den miljön, också för ett barn. Jag tror att det var en sorts ”komma tillbaka”, eller förnyelse när jag var 16 år. Jag började läsa Bibeln. Och efter det började jag också gå till kyrkan. Vid den tiden en luthersk kyrka med mycket ungt folk.

Sedan när jag studerade, var det lutherska studentmissionen. Vi säger att vi har fem väckelserörelser i kyrkan, Laestadianer till exempel. Den femte väckelserörelsen var på 60-talet, och studentmissionen grundades vid den tiden. Så det var en ung organisation när jag var involverad där. Vi var ivriga för missionen.

Vid den tiden, vad som var mycket viktigt för mig var ”vad är mina uppgifter i kyrkan”? Och också frågan om Bibeln. Teologiskt, att hela Bibeln är Guds Ord. Och det var väldigt viktigt för mig att få den förståelsen att Guds Ord är Lag och Evangelium. Och att lära mig att göra skillnad mellan Lag och Evangelium.

Det var en viktig tid att ha god undervisning om sådana saker i studentmissionen. Och att också själv bli involverad i den missionen.

Jag började studera medicin när jag var arton år i Helsinki. Och studerade i sex år tills jag var 24. Sedan gifte vi oss när jag var 25.

Du låter väldigt luthersk. Skulle du beskriva dig själv som lutheran? Du är medlem i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

Ja, det är jag. För tillfället. Men jag måste säga att det är väldigt svårt. Vi har en svår situation och det har blivit svårare och svårare. Min man är en luthersk pastor och rektor för Folkmissionens Folkmissionens folkhögskola i Ryttylä, som tränar missionärer. Han jobbar i organisationen och vi har våra egna söndagsgudstjänster. Även fast jag tillhör min lokala finska kyrka, går vi aldrig dit. Det är en kvinnlig kyrkoherde där och en svår situation. Det har också mycket att göra med min rättegångsprocess.

Är Folkmissionen på något sätt kopplat till Missionsstiftet, där Juhana Pohjola är biskop?

Ja, det är det. Jag skulle säga att vi är teologiskt överens med varandra. Missionsstiftet är inte officiellt en kyrka ännu, men i praktiken funkar det som en kyrka. De har sin egen biskop — Juhana. Och det har väldigt mycket med Folkmissionen att göra, för den första biskopen av Missionsstiftet var Folkmissionens generalsekreterare. Det finns många personliga kopplingar och vänskapsband. Och ibland går vi till gudstjänsterna i Juhanas kyrka. Han bad mig att skriva en skrift för deras kyrka 2004 ”Till man och kvinna skapade han dem”. Och nu är jag anklagad för att ha skrivit den och Juhana är anklagad för att ha publicerat den.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

I evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har vi fortfarande konservativa organisationer, som har sitt eget arbete och sina egna gemenskaper, församlingar, egna söndagsgudstjänster, egna pastorer. Men spänningarna blir mer och mer svåra nu i kyrkan.

Jag vet inte om ni är så liberala som Svenska kyrkan. Men det låter ungefär likadant.

Faktum är att vi kommer efter er, säger Päivi. Vi är inte så liberala. Till exempel i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har vi inte officiellt samkönade äktenskap i vår lära. Pastorerna har bara möjlighet att viga par av man och kvinna. Men det finns nu många progressiva pastorer som viger samkönade par, även fast det är förbjudet. De straffas inte och vi har progressiva biskopar som säger att det är okej. Och i vårt kyrkomöte försöker de ändra lagen att acceptera dessa äktenskap. Min man har varit i kyrkomötet i många år och kämpat mot samkönade äktenskap. Det är en väldigt aktuell fråga nu. 

Vi är rädda att en förändring ska komma snart. För vi har så många pastorer och biskopar som är liberala. Och vår ärkebiskop har blivit mer och mer aggressiv. Också mot konservativa kristna. Och han har sagt att ”ni borde ta konsekvenserna”. Det betyder att om ni inte kan godta kvinnliga pastorer borde ni ta konsekvenserna. Vill ni vara här eller gå iväg?

Rättegångarna

Kan du ge en bakgrund till detta med rättegångarna? Vad har du gjort?

Det är en bra fråga, säger hon och skrattar. För fyra år sedan, i juni 2019, fick jag veta via nyheterna, att ledarskapet i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland gav sitt officiella stöd till Helsingfors Pride-event. Och det var en djup besvikelse och till och med chock för mig och för många andra kristna. Och många kristna lämnade kyrkan vid den tiden. Jag bad också: Vad ska jag göra nu? Är det nu tid att lämna? Men jag fick en tydlig syn att vår kyrka är en båt som är i fara att sjunka. Och det är inte min tid att hoppa ut ur båten och försöka rädda mig själv. Utan att tala och skrika så att de som sover där skulle vakna och rädda sig från den sjunkande båten.

Och jag var orolig att dessa uttalanden från kyrkans ledarskap skulle underminera folks förtroende för Bibeln. För det biskoparna gjorde var i en sådan motsägelse mot vad Bibeln säger angående de här sakerna. Därför twittrade jag och ställde en offentlig fråga till ledningen i min kyrka. Jag frågade: Hur passar det att ni stöttar något som Bibeln kallar synd och skam? Att de firar det som något att vara stolta över (as a matter of pride)? Och jag postade ett foto från Bibeln. Från första kapitlet av Romarbrevet, där aposteln Paulus undervisar om samkönade relationer. Efter det svarade ärkebiskopen mig och vi hade en sorts öppen diskussion på twitter och i media, för tidningarna publicerade diskussionen.

Jag har varit i parlamentet i 28 år. I Finland vet människor ganska väl vem jag är. Och jag har varit i många sådana här sorters debatter tidigare. Också med biskopar. 2010 var jag i en stor diskussion i TV om sådana saker, där var också en biskop. Efter den blev det en jätte­stor diskussion i våra media, och 10000-tals människor lämnade kyrkan och jag anklagades för uttalanden som jag tog från Bibeln. Med det vill jag bara säga att jag har varit i offentlig debatt förut. Den bakgrunden finns. Så nu 2019 var medierna med ens intresserade av min fråga till biskoparna.

Anmälningar

Sedan gjorde en medborgare en brottsanmälan angående min tweet. Och när det blev offentligt blev det flera polisanmälningar angående mina TV- och radioprogram. Och en del andra inlägg, och den skrift som jag skrev i början av 2004, Till man och kvinna skapade han dem.

Den skrevs för finska Lutherstiftelsens församlingar och Juhana var ansvarig för publiceringen. Den pamfletten skapade ingen offentlig diskussion då, för tjugo år sedan. Den var bara för kyrkfolkets bruk. Men nu blev den offentlig.

Polisutredning

Så polisen började utreda. I början var det fem fall. Och polisen drog slutsatsen att de inte hittade något brott. Men chefsåklagaren i Finland beordrade polisen att fortsätta med utredningen. Och efter det blev jag förhörd flera gånger på polisstationen. Allt som allt tretton timmar. 

Jag måste säga att det verkligen var en absurd situation. Jag satt där på ­polisstationen, jag hade Bibel på bordet och polisen frågade om teologiska saker, som: kan du förklara vad Romarbrevets budskap är? Kan du ­förklara vad budskapet är i första kapitlet? Och sedan läste vi också många verser i Bibeln från 1 Mosebok, från Korintierbreven och andra. Så det var som ett bibelstudie.

Faktum är att vid den tiden blev det ett skämt i sociala medier, och i media, att ”Päivi Räsänen ska ännu en gång hålla bibelstudie på polisstationen”.

Men det var en väldigt trevlig polisman. Vi hade fina stunder. Och jag tänkte att tack Gud att jag kan ha de här stunderna med den här polisen, och prata om de här viktiga sakerna. Och också berätta evangeliet för honom. Och han hade väldigt bra frågor. Faktum är att han var väldigt mycket på min sida. Efter förhören sade han till mig, att om han fick bestämma skulle jag inte sitta där. Att det är fel plats för de här diskussionerna.

Han sade att det är chefsåklagarens ambition att kämpa mot hatretorik (”hate speech”). Och de försöker hitta hatretorik i det jag sagt och så vidare.

Jag måste säga att situationen var absurd också därför att bara några år tidigare var jag inrikesminister och ansvarig för polisen. Och sedan satt jag där och blev förhörd.

Till domstol

Det var en stor överraskning att chefsåklagaren – gentemot polisens rekommendation – bestämde att väcka åtal mot mig angående den twitterupp­dateringen, kyrkpamfletten, och ett radioprogram, som hade titeln ”Vad skulle Jesus tänka om …”.

Päivi berättar att i radioprogrammet, som handlade om flera saker, var det bara några frågor om homosexualitet. Men att chefs­åklagaren tog några meningar från det radioprogrammet som hon tänkte var hatretorik.

Men sedan, förra året, 2022, hade vi rättegång i två dagar i ­Helsingfors tingsrätt, och efter det hittade inte tingsrätten något brott. De frikände mig och Juhana på alla punkter. Men chefsåklagaren valde att överklaga till hovrätten. För en månad sedan hade vi en tvådagars ­rättegång i hovrätten och nu väntar vi på domen i slutet av november.

Klassisk kristendom

Men jag vill fortsatt säga att, det jag sagt och det jag har skrivit, det handlar om klassisk kristendom. Det handlar om vad kristna har trott i århundraden, i två tusen år, om äktenskap och genus. Och jag har argumenterat att detta är inte hatretorik (”hate speech”), för Gud är kärlek, och det han har talat, handlar om kärlek, inte om hat mot någon. Men chefsåklagaren, hennes huvudidé, hennes huvudanklagelse, är att ”om du talar om synd när du talar om homosexuella gärningar, så fördömer du personen, du fördömer inte bara gärningarna, utan personen. Och du behandlar honom/henne som sämre än dig”. Hon säger att det är omöjligt att göra en skillnad mellan människans identitet och hans värde, och människans gärningar.

Men jag tänker att det är emot sunt förnuft. Det är emot den kristna synen på människan. För vi är alla syndare. Vi är alla lika. Vi är alla skapade till Guds avbild. Men vi är också syndare. Och synd är något mellan Gud och människan. Så om vi talar om synd är det inte att vi håller någon för sämre än en annan. Och jag sade också i rätten att jag har uppfostrat fem barn. Och jag har många gånger varit i situationer när jag behövde skälla på/tillrättavisa något av dessa barn. Men det innebar aldrig att jag skulle tänka att han eller hon var sämre än andra barn. Det handlade inte om hat utan om kärlek. Och det förminskade inte min kärlek till det barnet, att jag tillrättavisade henne/honom för vad hon/han gjort.

Men åklagaren definierade min doktrin så: ”Älska syndaren men hata synden.” Och hon säger att detta i sig är kränkande/förödmjukande, att det är hatretorik (”hate speech”).

Förklarade hon hur det är hatretorik?

Det är hatretorik därför att man hatar synden, enligt henne. Och om man hatar någons synd så hatar man också den personen.

Jag har inte sagt att jag hatar. Hon har sagt det. Men om man säger att det är syndigt att ha sexuella relationer i ett samkönat par, då är det enligt henne hatretorik mot den personens identitet. För hon tänker att det är omöjligt att skilja mellan det och identiteten. Det är hennes idé om detta.

Skulle man säga samma sak om någon begick ett allvarligt brott?

Faktum är att jag sade det i rätten. Jag sade att det måste vara klart, att om man dömmer någon för ett allvarligt brott, har han fortfarande mänskliga rättigheter och mänskligt värde. Det borde vara klart för åklagaren att det hon säger inte är sant. Och faktum är att Helsingfors tingsrätt (första rättegången) höll med mig. De hittade inget hat i detta.

Falska anklagelser och normerande tolkning

Sedan måste jag säga att det som varit svårast är att när chefsåklagaren offentliggjorde anklagelserna mot mig för två år sedan, var det flera falska påståenden angående vad jag skrivit. Och det har varit så svårt, för hon hävdade att jag hade sagt att Gud inte har skapat homosexuella människor, att jag hade sagt att homosexuella är sämre än andra människor och att homosexuella har en tendens att bli pedofiler.

Och det har varit svårt då våra media har repeterat detta igen och igen. Men jag har inte sagt det. Jag håller inte med med det. Så klart tänker jag att Gud har skapat också homosexuella människor. Jag tror inte att de är sämre än andra. Jag har aldrig sagt att de har en tendens till att vara pedofiler. En fjärde anklagelse var att jag skulle ha sagt att anledningen till homosexualitet är en genetisk avvikelse. Jag har inte sagt det. Jag tänker inte så. Och vetenskapen säger inte det.

Min advokat sade väldigt tydligt under rättegången att åklagaren ljuger om de här sakerna.

Och jag var glad att Helsingfors tingsrätt var väldigt tydliga i sitt resultat. De sade att de inte hittade dessa uttalanden i mina tal eller i mina skrifter och ingenstans. Det var falska anklagelser.

Men chefsåklagaren sade att det är inte viktigt om det är sant eller inte sant. Utan det viktiga är vad som är tolkningen, den objektiva tolkningen av dessa uttalanden. Päivi fortsätter: så nu anklagar hon mig inte för mina uttalanden, utan för hennes tolkning av dessa uttalanden.

Med andra ord: Päivi Räsänen har i olika sammanhang sagt och skrivit saker angående bland annat homosexualitet och Bibelns syn på det, men det hon i sak har sagt och skrivit anses inte vara det viktiga, utan det viktiga är chefsåklagarens tolkning av Päivis uttalanden. Och det är denna tolkning som Päivi ska stå till svars för.

Här flikar jag in att: ”Det är ju löjligt.” Ja, säger Päivi och upprepar: Nu anklagar hon mig inte för det jag uttalat, utan för hennes tolkning av mina uttalanden.

Krigsbrott och brott mot mänskligheten

Päivi berättar att brottet hon är anklagad för är ”hets mot folkgrupp”. Och i finsk lagstiftning finns det brottet i en sektion om krigsbrott och brott mot mänskligheten. Så jag är anklagad för krigsbrott och brott mot mänskligheten, säger hon. Det är därför som finska chefsåklagaren är åklagare och inte lokala åklagare. 

Potentiellt straff och censur

Straffet för detta är två år i fängelse eller böter. Åklagaren yrkar på böter. Flera tusen euro. Den högsta som finns i Finsk lag.

Men, säger Päivi, det är inte det största problemet. Och hon fortsätter: Det största problemet är kravet på censur. För chefsåklagaren kräver att jag ska ta bort vad jag skrivit, att mina pamfletter skulle förstöras, och det jag postat (i sociala medier) ska tas bort och att de skulle ta bort några minuter från det aktuella radioprogrammet.

Det skulle vara väldigt farligt, för om jag skulle dömmas, då är det tusentals och tusentals liknande skrifter, predikningar, publiceringar, radioprogram i kristen radio till exempel, som då kunde bli anklagade för samma brott. Och det skulle verkligen begränsa religionsfriheten och yttrandefriheten. Och jag tror att det skulle få väldigt farliga konsekvenser i vårt samhälle.

Faktum är att polisen själv, när han gjorde sin utredning, i sitt utlåtande sade att om mitt häfte skulle dömmas, då borde också distributionen av Biblar vara förbjudna, eller Bibeln behöva bli censurerad i någon mån. Så jag är säker på att hovrätten kommer att ge ett bra utslag. För i vår konstitution har vi yttrandefrihet och religionsfrihet. Och jag är säker, det finns inget hatretorik (”hate speech”) i mina tal eller mina skrifter. Och resultatet från tingsrätten var så klart. Det var enhälligt från tre domare.

Men det är klart, denna fyraårsprocess har fungerat som en varningssignal mot kristna. Vad som kan hända dig om du talar fritt. Om du uttrycker din tro offentligt. Så det har varit som ett straff i sig självt.

Ser du det i kyrkor och/eller enskilda kristna, att man inte vill prata om det så mycket?

Jag har fått meddelanden från unga kristna som har uttryckt att de är rädda att uttrycka sin tro, till exempel på arbetsplatsen. Att de är rädda att ses som bibeltroende kristna, eller hatiska och så vidare. Och ibland är det, till exempel, svårt på många studieplatser och arbetsplatser, när det finns en press att ha prideflaggor eller att vara involverad i olika prideevent, och så vidare. Och om de uttrycker sin åsikt blir de stämplade.

Jag har också fått meddelanden från en del pastorer som skickat sina predikningar, och frågat: Vad tror du, om jag säger det här, kan jag bli anklagad för brott? Så den sidan finns.

Men det finns också den andra sidan. Jag har hela tiden försökt att offentligt uppmuntra folk, att nu är det tid att tala öppet, nu är det tid att vara öppen med din tro. För ju mer vi är tysta, desto smalare blir utrymmet för dessa friheter. Och efter att det här fallet blev offentligt, har en organisation bildats i Finland som försvarar yttrandefriheten och trosfriheten för kristna. Och Många framstående kristna från olika kyrkor och organisationer har gått med offentligt, för att stötta dessa friheter. Och jag har också fått många möjligheter att tala offentligt om dessa bibliska frågor. Vad Bibeln lär. Och också om evangeliet. För vi har haft direktsändningar från domstolen och en del presskonferenser. Då har det inte varit censur.

Så båda dessa sidor finns. Och jag har fått tusentals meddelanden från människor som har berättat att de blivit uppmuntrade att be och att tala om dessa frågor. Och, måste jag berätta, jag har också fått en del meddelanden från homosexuella, som har berättat att under den här processen har de börjat läsa Bibeln. Och en del har till och med funnit Kristus. Och bara den här veckan fick jag ett meddelande från en som berättade att nu håller han helt med mig i den här frågan, och han tackade mig för dessa uttalanden.

Lag och Evangelium

Här kommer vi in på att man i luthersk teologi talar om att rätta skilja mellan Lag och Evangelium: Jag kan tänka mig att vad alla har hört, som blivit kränkta av vad du sagt och skrivit, de har så att säga erfarit Lagen. Lagen känns inte nödvändigtvis bra. Men den är god, och den kan driva mig till Jesus. De har erfarit Lagen. Men vad är Evangeliet?

Päivi svarar: Ja, detta är den allra viktigaste frågan. Jag är så tacksam att det har varit många tillfällen, i domstolen, inför polisen, i media, som jag har fått möjlighet att tala Evangeliet. Vad är lösningen på problemet med synd? Jag har sagt, både i domstol, till polisen och i media, att kärnbudskapet i Bibeln är att Gud gav sin ende Son att dö för våra synder på korset. Och att vinna frälsningen för oss, och vägen till himlen, till evigt liv. Detta är Bibelns goda budskap. Och detta är vad Gud vill ge till alla. Också till homosexuella.
Att de ska finna Kristus, och att de skulle finna förlåtelse för sina synder.

Och verkligen, jag har också känt mig kränkt när jag läst Bibeln. För jag har funnit att jag är en syndare inför Gud. Och den enda lösningen på den här förödelsen, på den här katastrofala situationen i mitt liv, är att jag har funnit Jesus Kristus, som har dött för mina synder, som har lidit det straff som tillhör mig.

Jag tänker att Evangeliet är det enda som kan skapa tron i våra hjärtan. Därför är det viktigt att vi som kristna och kyrkor, nu skulle tala om Evangelium. Och jag är glad att Juhana Pohjola, biskopen, också har haft detta budskap i sina tal, offentligt och i domstolen.

Hur har hela den här processen påverkat dig och din familj?

Det har såklart tagit en hel del av min tid, i fyra år. Men jag är tacksam att jag haft ett så troget stöd från min familj. Från min make och mina barn. Och hela tiden har jag haft en väldigt stark känsla av att detta är min kallelse. Hela processen har varit i Guds händer. Och jag känner att det finns något viktigt syfte med hela den här processen. Jag är tacksam att jag har haft den här sortens privilegium, att kämpa för dessa friheter, yttrandefrihet och religionsfrihet, och också för Bibelns budskap, Lag och Evangelium.

Det har också varit ett enormt privilegium att ha så mycket bön för det här fallet. Inte bara från Finland utan också från utomlands. Såklart har det funnits en del svåra stunder. Men faktum är att — jag vet inte hur det låter — men jag har på ett sätt varit tacksam för den här processen. På ett personligt plan.

Paulus pratar om glädje i vårt lidande (Rom5). Är det den sortens upplevelse?

Ja, mycket glädje! Jag vet inte vad förklaringen till det är. Men min första upplevelse var när jag gick till det första polisförhöret. När jag gick dit hade jag huvudvärk. Jag hade inte kunnat sova innan dess. Det var en sorts pinsam känsla. Men när jag kom dit och vi började, fick jag en enorm glädje att: tack Gud att jag kan vara här nu och har den här diskussionen med den här trevliga polisen.

Och jag har fått sådana upplevelser under rättegångarna och andra tillfällen också. Så jag tänker att Gud verkligen håller löftena, vad han har sagt. Och det har stärkt min tro att se att detta händer. Det händer verkligen.

Har det funnits påtryckningar, till exempel från ditt parti, kristdemokraterna?

Det har såklart varit svåra stunder. Och inte alla i mitt parti har varit nöjda med den här processen. Många har anklagat mig, för de tycker att det inte ger en bra bild av vårt parti, att det finns en medlem som är anklagad för hatretorik (”hate speech”). Men jag har också fått stöd. Jag tror att det har varit delat.

Det måste jag säga att detta har varit ganska svårt för mig. Men det är en väldigt delande fråga. Både i kyrkan, samhället och i mitt parti. Men jag har försökt förklara att när jag har pratat om sådana här saker, när jag skrev häftet, var det inte ett politiskt uttalande, inte ett partipolitiskt uttalande, det var uttalanden som kristen. Och i Finland har vi religionsfrihet för för riksdagsledamöter och för alla.

Vad för rädslor, hopp och välsignelser ser du framöver?

Om jag backar tillbaka, så vill jag säga att när jag började som medlem i riksdagen för 28 år sedan, var mitt huvudsyfte att kämpa för kristna värderingar i vårt samhälle. Och det är därför jag vart aktiv i de här frågorna. Om vi tänker på frågan om äktenskap. Initiativet att förändra det har inte kommit från kristna. Det har kommit från andra som velat ändra äktenskapet. Och jag tänker att det har varit vår kallelse att reagera mot de ändringarna.

Men om jag tänker på framtiden. Jag ber att det skulle bli en bra utfall. Frikännande från alla anklagelser. För då skulle det bli ett prejudikat för liknande, eventuellt kommande fall i framtiden. Och jag hoppas att det skulle styrka dessa friheter och uppmuntra också kristna att använda deras friheter. Jag tänker att nu är det tid att vara väldigt öppen med tron och vad Bibeln lär och såklart med Evangelium.

Om jag tänker på mitt liv, från barndomen till den här punkten, har det skett stora förändringar i vårt samhälle. När jag var barn kom alla barn i byn till söndagsskolan. Nuförtiden är det bara få barn som går i söndagsskola. Och vi lever i ett samhälle där människor inte vet vad Bibelns kärnbudskap är. De vet inte det goda budskapet – Evangeliet. Om du går på gatorna i Helsingfors och frågar: vad handlar den kristna tron om? Kommer de säga: du ska älska din nästa.

Budskapet om den korsfäste Kristus är okänt för människor. Och de förstår inte längre koncepten med synd och nåd. Och jag tror att inte heller åklagaren förstår dessa teologiska koncept. Så vi lever i en tid när vi behöver ett missionsarbete i vårt samhälle. Och det är därför vi kristna borde vara aktiva. Och jag vill uppmuntra människor, att nu är det tid att lära Bibeln till barn, unga, vuxna. Och också som kristna, att vara aktiva och öppna, att vittna om vår tro. Vi är alla missionärer. •