Till sin gode vän Fader Robert Murray skrev J.R.R. Tolkien i ett brev, den 2:e december 1953, att Ringarnas herre ”är förstås ett i grunden religiöst och katolskt verk”1. Senare i samma brev förklarar författaren att det ursprungligen inte var avsiktligt, även om det var uppenbart för honom i redigeringsarbetet. Han var noga med att poängtera att han aldrig ville skriva läsaren sin tro på näsan, men Tolkiens verk genomsyras av koncept som kristet mod, kampen mellan fri vilja samt ödets hand och betydelsen av att skapa.
Mången litteraturvetare har klagat på Ringarnas herre och dess många avkomlingar, att det är infantila dagdrömmerier; verk präglade av flykt från verkligheten. Men jag kan faktiskt inte med bästa vilja i världen se likheten mellan Tolkiens verk och många av de miljontals dito som släppts sedan dess och förmentligen följt samma anda. Ringarnas herre präglas av den kristna moralen.
Man kan breda ut sig länge om de figurer som gestaltar den: Hobbiten Frodo som ödmjukt (i både själsligt och kroppsligt avseende eftersom han är kortare till växten än människor) antar den svåra prövningen att bära ringen till domedagsklyftans eldar; osjälviskt vägrar han ta andras liv även när det hade gagnat hans företag.
Genom främst honom har Tolkien skildrat det komplexa förhållandet mellan Guds försyn och människans fria vilja. Frodo måste vandra hundratals oländiga och farofyllda mil till en formligen helvetisk plats. I tid och otid fattar han beslut för att säkra uppdragets seger. Ändå lyckas han inte av egen makt att slänga ifrån sig ringen, utan måste förlita sig på att en högre makt ställt det i ordning så att Gollum – en illslug och korrumperad varelse – är med och förråder honom bara för att i samma stund snava och falla med ringen i den förgörande elden. Tolkien låter sin påhittade skapargud Eru förklara det:
”Du […] kommer att bli varse att intet tema må sjungas som inte har sin upprinnelse i mig, ej heller kan någon ändra musiken i trots mot mig. Ty den som söker göra detta blir därmed endast ett redskap för mig till att forma än underbarare ting, ting som han aldrig ens har kunnat föreställa sig.”2
Det finns fler karaktärer som speglar den kristna etiken och tron: Aragorn, den efterlängtade kungen som för läkedom med sig; trollkarlen Gandalf som för med sig hopp till Midgårds befolkning; trädgårdsmästaren Sam Gamgi som högst av allt värderar anspråkslöst samliv med naturen.
Men verket präglas av en annan dimension främst. När man läser boken finns där en känsla av att något är rätt. Tolkien beskrev sin konst som att avteckna ett löv, som blott kunde ge en antydan om den så kallade stora berättelsen. Genom att låta sin katolska tro prägla den underliggande filosofiska tråden i verket kunde han berätta om den sanna historien, om evangelium, utan att för den delen försaka romanens integritet. Tolkien ansåg:
”In making a myth, in practicing ’mythopoeia’ and peopling the world with elves, dragons and goblins, a story-teller […] is actually fulfilling God’s purpose, and reflecting a splintered fragment of the true light.”3
Vid första anblick kanske en befängd tanke, men som rymmer djupa teologiska slutsatser. Som varmt troende kristen var Tolkien övertygad om att människan var skapad i den ende Sanne gudens avbild och därför, liksom vår skapare, skapare själva. Misstro därför inte fantasy för att det präglas av idéer eller uppslag som liknar eller rentav kommer från andra kulturer. En anledning att sympatisera med andra världsåskådningars myter och berättelser enligt Tolkien är för att de samtliga kommit från den sanna myten om Jesus till många olika släkten. Det var en av Tolkiens främsta skäl till att skapa sin sagovärld. I hans mening var det något av det vackraste man kunde ägna sig åt i det att man närmar sig den ursprunglige Skaparen. Det var ett försök från hans sida att återspegla och närma sig Jesus4.
Den mest fulländade gestaltningen av Tolkiens försök är ”eukatastrofen”, vilket enligt honom var sagogenrens högsta funktion. Begreppet myntade han själv för att beskriva den lyckliga och ofta oförtjänta vändningen, frälsningen, i historiens gång. Jesu offer på korset symboliseras genomgående i Tolkiens verk: Gandalf som möter demonvarelsen Balrogen i Moras gruvor; Gollum som faller med ringen i elden; Rohans ryttare som undsätter Gondors befolkning i fästet Minas Tirith.
Är då Ringarnas herre, och för den delen fantasy över lag, infantila flyktförsök? Litterärt ansluter sig Tolkien till en genre man kallar för eskapism: genom att skapa en fiktiv värld kan man erbjuda läsaren en tillfällig respit från världens bekymmer. Många har överlägset avfärdat och beskyllt Tolkiens verk för att vara just eskapistiska. Att fly denna världs bekymmer vore ett slags nederlag enligt dessa människor. Som att ge upp.
Tolkien själv hade förstås en motsatt åsikt. Enligt honom var eskapismen den kristnes rätt; innerst inne vill vi inte leva i denna värld och vi härbärgerar inom oss en djup insikt om att världen hamnat ur led5. Den är fallen och vi inväntar vår rättmätige Konungs återvändande att ställa allt till rätta.
I väntan på att det ska infalla måste vi ställa om så att vi faktiskt kan leva i en fallen värld, hur bristfällig den eller – och detta är mer relevant – vi själva är. Nyttan med litteraturens eskapistiska natur var, enligt Tolkien, att den bäddade för att man som människa kunde fly verkligheten ett slag, få tröst av litteraturens gripande budskap och sedan hugsvalas för att återvända återställd. Eller som G.K Chesterton uttryckte det: ”Sagor berättar om vad en sund människa gör i en galen värld.”6
Tolkien ville visa att vi inte kan sitta handfallna på bänken efter att ha läst en berättelse. Syftet med sagan är att sörja för verklighetens välmående. I slutet, långt efter Ringarnas herres klimax, skövlas Frodos hembygd Fylke. Hjältens äventyr upphör inte för att denne återvänder till vardagen. Kallistos Ware, den store ortodoxe tänkaren, skriver att ”sann mystik är att finna det utomordentliga i det triviala. Mitt ’andliga liv’ är detsamma som mitt dagliga liv – mitt dagliga liv om jag levt det fullt och helt och låter evighetssimensionen komma med”.7
Denna tankegång går igen i Tolkiens monumentala essä On Fairy Stories (se Tolkien, 1983); att det sagolika kan hjälpa oss att se det vardagliga ur ett annat ljus. Genom flykten till, följt av trösten av och sedermera återhämtningen i sagornas värld kan vi betrakta vår omgivning med färska ögon. Tro och du ska se! Vem har inte berörts av Tolkiens varma beskrivning av Fylke och sedan sett Fylke i sitt grannskap; kommit att se på träd med nya ögon efter att ha stiftat bekantskap med hans trädvarelser enterna; eller sett prov på outsinlig nåd när Frodo får lämna sitt sargade land för att segla till det välsignade landet i väst? Att därför ta del av en saga är som att ta del av en idé om förändring.
Det glada budskapet – den största sagan – befriar och ger sant liv. Alla människor behöver påminnas om den dagliga kampen mot synden, om ödmjukhetens betydelse, om den saliga trösten bortom denna världs trösklar. Tolkien skrev inte sin fantasyroman för att låta en betryckt läsare fly vardagens stress, utan för att skildra en tusenårig konflikt vars kulmen skedde för 2000 år sedan. För att skapa, i egenskap av skapad, en mytvärld som speglar den sanna myten om Jesus.
En flykt alltså – inte från verkligheten utan rättare sagt till den. Ringarnas herre, dess handling och karaktärer, präglas och exemplifierar den kristna nåden och etiken. Berättelsen är till underhållning såväl som lärdom, både tröst och återhämtning. •
NOTER
1. Tolkien, 1981, s. 294.
2. Tolkien, 1977, s.17.
3. Pierce, J. (Red.), 2001, s. 130.
4. Tolkien, 1983, s. 144f.
5. Tolkien, 1983.
6. Chesterton, s. 22.
7. Ware, 2018, s.40.
Källförteckning
Chesterton, G.K. (1908). Ortodoxi. I tolkning av Gerardus.
Pierce, J. (Red.) (2001). Tolkien: A Celebration.
Tolkien, J.R.R (1981). Brev från J.R.R Tolkien, (Red.) Humphrey Carpenter, Christopher Tolkien. I tolkning av Anders Bergström (2017).
Tolkien, J.R.R. (1977). Silmarillion, (Red.) Christopher Tolkien. I tolkning av Roland Adlerberth (1979).
Tolkien, J.R.R. (1983). The Monsters and the Critics. (Red.) Christopher Tolkien.
Ware, Kallistos. (2018). Den helige ande i den kristnes personliga liv. I tolkning av Philippa Wiking.