Kristi brud i väntan och längtan efter Brudgummen

”Hon kysste hans fötter och sa: Kyss mig med kyssar av din mun!”

Lukasevangeliet 7:38 och Höga visan 1:2

Han vill leva nära oss …

Genom hela adventstiden påminns vi på olika sätt om hur Kristus kommer till oss. Kyrkans tid sträcker sig också från Kristi första ankomst när han föddes till jorden och hans sista ankomst då han kommer tillbaka i härlighet.

Att vi har en Gud som vill komma män­niskan nära och själv också är den som tar initiativet till att upprätta en relation med oss är något helt unikt. För att kunna göra det föddes han till jorden och gav sitt liv för oss. Han kommer också till oss gång på gång genom sitt ord och sina sakrament. På så sätt kan han leva nära oss på ett kärleksfullt och förtroligt sätt. Det uttrycker Jesus mycket tydligt bland annat i sin översteprästerliga förbön där det står:

”Jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig. Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig.” (Luk 17:23-24)

Att vi ska vara fullkomligt förenade till ett med och i honom kan jämföras med hur det står i Första Mosebok (2:24) om äktenskapet mellan en man och kvinna och hur  de ska bli ett kött. För någon kanske det känns främmande att jämföra relationen till Gud med ett äktenskap, men genom hela Guds Ord återkommer hans önskan att vi som hans älskade brud ska leva nära honom som vår brudgum och vara honom trogen.

Vår otrohet sårar Honom 

Trots Guds överväldigande kärlek till oss har vi inte besvarat den. Vi har älskat, men inte honom utan alla möjliga andra saker som vi både älskat högre och haft större tillit till och som blivit avgudar som vi älskat, tillbett och ärat mer eller mindre medvetet.

Guds kärlek till människan är ofta en olycklig och obesvarad kärlek. Den smärta som Herren upplever framkommer tydligt i profeten Hoseas bok. Genom alla 14 kapitlen beskrivs smärtan som Herren känner då hans folk varit otrogna mot honom och vänt sig till andra gudar. Detta blir extra tydligt då profeten ska gifta sig med en prostituerad för att genom sitt liv och sitt äktenskap visa på Guds kärlek och trofasthet mot sitt älskade folk och folkets otrohet mot honom. 

Det mest anmärkningsvärda i Hosea är ändå inte folkets otrohet, utan Guds trohet och gränslösa kärlek till människan.

En öppen famn

Trots att vi varit otrogna mot Herren är han trogen oss. Enligt Guds egen lag ska den som är otrogen dödas (3 Mosebok 20:10). Men Herren tar själv det straff som vi skulle få. Straffet blir sonat och så bevisar han också sin kärlek till oss (Rom 5:8)!

Efter sin uppståndelse står han med en öppen famn och vädjar till oss att komma till honom. Hans kärlek till oss är kvar, så också hans vilja att leva i en nära och förtrolig relation med oss. Allt detta i enlighet med vad Herren redan lovat genom profeten Hosea (2:19) där han säger:

”Jag ska trolova dig med mig för evigt, jag ska trolova dig med mig i rätt och rättfärdighet, i kärlek och barmhärtighet.”

I Höga visan skildras både den kärlek och den längtan som bruden och brudgummen har till varandra. Den vanligaste tolkningen av Höga visan, som vi finner redan runt 200-talet hos kyrkofadern Origenes från ­Alexandria, är att det skildrar Kristi kärlek till kyrkan. Löftena som Herren en gång gav sitt folk Israel gäller nu alla som tror på ­Kristus, vilket Paulus uttrycker genom att säga att judar och greker tillhör samma kropp. (1 Kor 12:12-13).

”Vad du är vacker, min älskade, vad du är vacker… Du har fångat mitt hjärta med en enda blick.” Höga visan 4:1 & 9b

Det är så Herren ser på oss och genom hela Höga visan skildras den längtan och kärlek som finns mellan brudgummen och bruden. Det är få ställen i Bibeln där vi ser Guds kärlek besvarad, men det ser vi bland annat i Höga visan som avslutas med brudens ­vädjan: Skynda, min vän. Denna önskan kommer sedan tillbaka som ett eko i slutet av Bibelns absolut sista kapitel där bruden vädjande ropar till sin älskade Brudgum: ”Kom! Och Brudgummen svarar: Ja, jag kommer snart.” (Upp 22:17, 20)

Den mystiska kyssen (tillbedjan)

Tillbedjan av främmande gudar beskrivs som otrohet mot Herren i Bibeln. Frågan är då hur en sann tillbedjan av Herren beskrivs. Det står ju trots allt på många ställen om hur människor som kommit till tro tillber Herren. Sedan kan vi också läsa om det i Uppenbarelseboken där vi får en inblick i den himmelska världen där lovsången och tillbedjan av Gud och Lammet ständigt pågår.

Den lite mystiska kyssen har med själva tillbedjan att göra. Det grekiska ordet som översätts med tillbedjan är προσκυνέω (proskuneó). Det är ett sammansatt ord och består av pros som betyder mot och kuneó som betyder att kyssas. I hela bibeln återkommer ordet proskuneó 239 gånger (i LXX, grek. övers. av GT runt 200 fKr. 179 gånger, i NT 60 gånger). 

Ibland är det Herren som får ’kyssen’ och andra gånger är det olika avgudar som får den. Den lite mystiska kyssen finns alltså ordet tillbedjans (proskuneó) ursprungliga betydelse. Har man detta i åtanke kan det vara lättare att se den Bibliska kopplingen mellan tro och tillbedjan men kanske främst motsatsen; att otro och otrohet helt hänger samman. Eller sagt på annat sätt; Är det din himmelska Brudgum som vill trolova sig med dig för evigt som får din kärlek och dina kyssar? Eller är det kanske så att du säger dig älska honom men samtidigt inte drar dig för att vara otrogen och därför också kysser andra? Det är alltså en fråga om vem du tillber och huruvida du har andra vid sidan av honom (Första budet, 2 Mos 20:3).

Trots att de flesta forskare är eniga om att ordet proskuneó ursprungligen betyder att kyssas finns det ganska få utombibliska källor som stödjer det.

Ett möjligt exempel, dock inte helt oomtvistat, återfinns i Aischylos tragedi ­Prometheus i kedjor. Aischylos var en grekisk tragediförfattare och dramatiker som levde under antikens Grekland runt åren 525 f.Kr. till 455 f.Kr.

I Prometheus i kedjor skriver ­Aischylos, fritt översatt och förkortat, att titanen ­Prometheus upplever sig ha fått för lite kärlek och då säger till Hermes, som är guden Zeus budbärare, att han åtminstone vill ha en kyss, vilket också kan tolkas som att han åtminstone vill bli bemött med respekt eller värdighet.

I Bibeln översätts aldrig ordet proskuneó i betydelsen att kyssas utan översätts istället konsekvent till tillbedjan vilket är fullt rimligt då ordet så ofta används i sammanhang där man förstår att det då handlar om att kyssa marken när man faller ner inför en överordnad. Man faller alltså ner på sina knän för att tillbe eller för att visa vördnad.

Trots att ordet används och förstås just så i Bibeln finns det gott om exempel där man i kyrkan på ett metaforiskt sätt har beskrivit ordet proskuneó som platsen där bruden (alla troende) och Brudgummen (Kristus) förenas i en kyss.

Tro, kärlek, närhet, förtröstan och lojalitet kokas ner och koncentreras till ett möte som inte består av en massa ord, utan är i sin enkelhet en kärlekshandling, samtidigt som det är en kärleksförklaring till den man älskar. Tillbedjan, en enkel kyss.

”Låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning.” (1 Joh 3:18)

Den som älskar Herren kommer att vilja ta sig tid att lyssna till Hans Ord eftersom man vill lära känna honom allt bättre. Kunskap är bra och vi bör nog alla uppmuntra varandra till att lägga mer tid på att studera Guds Ord. Samtidigt är kunskap inte samma sak som att älska någon eller tillbe någon.

Vi ska inte förakta Guds Ord och goda kunskaper om den kristna trons innehåll. Samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att vi likt många judar på Jesu tid kan ha mycket stor kunskap i Guds Ord. Vi kan vara bibelsprängda och hur pålästa som helst och ändå gå förlorade. Kunskap är bra men att känna Gud och tillbe Honom som sin älskade Herre och Frälsare är ändå det som är helt avgörande!

När synderskan kysser sin Brudgum

Det finns en skildring i Bibeln som belyser det jag försökt förmedla om tillbedjan. Det är synderskan som vi läser om i Lukasevangeliets sjunde kapitel (Luk 7:36-50).

Kvinnan hade hört att Jesus var där och gick då dit med sin alabasterflaska med balsam och:

”… ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon började väta hans fötter med sina tårar och torkade dem sedan med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.”

Jesus och Simon pratar sedan med varandra om kvinnan medan kvinnan tiger. Som en syndare faller hon sedan ner inför sin älskade Frälsare och kysser hans fötter. Kvinnan gör allt som ordet proskuneó inrymmer; hon faller ner för Jesus och visar honom vördnad och kysser honom. Hon tillber honom! Hur mycket kunskap hon hade om Guds ­löften i Gamla testamentet vet vi inte. Vi vet inte heller hur mycket hon visste om Jesus som uppfyllde dessa löften. Det enda vi ser i texten är att hon gråtande faller ner vid frälsarens fötter och kysser honom. Kvinnan säger inte ett enda ord till Jesus, men Jesus har något att säga till den kyssande (tillbedjande) kvinnan. Det är: ”Dina synder är förlåtna och: Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

Vi har mycket att lära av henne när det kommer till att tillbe Herren. Vi får komma som syndare och gråta ut hos Honom som älskar oss så högt och lita på Hans nåd och förlåtelse och barmhärtighet. Vi får också komma med allt som ger oss glädje och lycka. Han vill leva med oss i nöd och lust och vara oss trogna; dock inte tills döden skiljer oss åt. Döden är snarare en övergång till livet med Herren då vi ska få se honom sådan han verkligen är och leva med Honom för evigt. Vi får med glädje se fram emot den himmelska bröllopsfesten som väntar och tillsammans med hela Hans kyrka vädjande säga till Honom:

”Kyss mig med kyssar av din mun! och Kom! Kom Herre Jesus.”  (Höga visan 1:2 samt Upp 22:37, 20) •