Mycket av det som sker på jorden är sådant, att under det som sker och syns, är det något mer eller långt större som äger rum. När Marias lilla pojke föddes i ett stall i Betlehem, så kunde man bara se en vanlig liten judisk baby, barn till två av dem, som kom till släktens hembygd för den kejserliga skattskrivningens skull. Men under ytan av det som syntes hade något fullständigt revolutionerande ägt rum. Gud, Skaparen, hade själv låtit sig inkarneras, född av en jungfru. ”Ordet blev kött …” Profeternas löften om Messias började infrias. Samtidigt var det en dom som började gå i uppfyllelse, Guds dom över Satan. Domen som uttalades redan på syndafallets dag löd: ”Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” (1 Mos 3:15)
Medan herdarna utanför Betlehem fick ta emot glädjebudskap om Frälsarens födelse, så visste Satan att det var den utlovade ”avkomman”, som var född och det var denna som skulle krossa hans makt. Det visste också de onda andarna, som senare ville proklamera att Jesus var Guds Son men av Jesus blev befallda att tiga (Mark 1:34). När kung Herodes gav befallning om att gossebarnen i Betlehem skulle dödas, så var det hans egen rädsla för att förlora sin makt till en utlovad kung. Men under det som skedde, fanns Satans hänsynslösa kamp för att behålla sin position. Den gången kom hans ”byte” undan till Egypten. Men en dag skulle det se ut som att han lyckats, och att Guds Sons uppdrag helt misslyckats. Gudamänniskan hängde död på ett kors. Det såg ut som ett tragiskt fiasko. Så måste lärjungarna ha känt det. Men verkligheten under ytan var historiens största strid och himlens väldigaste seger. Den Uppståndne avslöjade själv hemligheten för Emmausvandrarna: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” (Luk 24:26) Den apostoliske författaren sammanfattar det: ”Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas.” (Heb 10:14) För alltid var Djävulens åklagarmakt krossad.
Två tecken
Fiendskapen mellan Satan och kvinnans säd målas i en märklig profetisk vision i Upp 12. Från Patmos fick Johannes se två tecken på himlen. Först visade sig en kvinna, ”insvept i solen” och på sitt huvud tolv stjärnor. Hon var Sion, Gamla och Nya testamentets troende Brud, Kyrkan. Kvinnan var gravid och skulle föda. Samtidigt fick Johannes se ett annat tecken, en eldröd drake med sju krönta huvuden och tio horn, symboler för stor makt. Med sin drakstjärt kastade han ner tredjedelen av himlens stjärnor och ställde sig för att sluka barnet, när det var fött. ”Och hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira, och hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron” (v 5). Då flydde kvinnan, församlingen, ”ut i öknen” till den ”plats som Gud berett för henne” tills Kristus kommer.
Sedan draken misslyckats med ”att sluka hennes barn” har han valt att strida mot ”kvinnan”, Guds folk. Under kristenhetens första 300 år var förföljelserna många och tidvis mycket svåra. Åter uppfylldes orden, ”jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma”. Därefter följde några lugna århundraden. Men på sexhundratalet utraderades stora delar av kristenheten i nuvarande Turkiet och Nordafrika av växande muslimska härar.
Drakstjärten
Enligt Open Door:s beräkningar lider cirka 360 miljoner av dagens kristna under svår förföljelse och hårt motstånd i sina länder. Stora delar av dessa förföljelser äger rum i länder som har islamistiskt styre. Sådana länder försvårar konsekvent för kristna församlingar, i synnerhet evangeliska, att bedriva normal verksamhet. I många av dessa länder är förföljelsen mycket svår, som i Iran och Afghanistan liksom Nigeria och många andra afrikanska länder. Herrens ord till ormen efter syndafallet uppfylls fortsatt.
Denna fiendskap tar sig också ett annat uttryck, som gömmer sig i elddrakens stjärt som svepte ner en tredjedel av himlens stjärnor. Stjärnorna kan symbolisera alla dem som förkunnar evangelium i den kristna kyrkan. Många av dessa har ”svepts ner” och oskadliggjorts genom bibelkritik, anpassning, avfall. Ser vi ut över vårt land är detta en kuslig verklighet. Ett exempel på situationen är det församlingsblad, som inför Advent och Jul skickats ut till alla hushåll i det pastorat där jag själv bor. Flera olika artiklar av präster och andra församlingsanställda kommer här till tals inför julen. Men allt handlar bara om den frid som kan komma av att vi är omtänksamma mot varandra. Här finns inte den minsta skymt av det evangelium som herdarna fick ta emot i julnatten genom vilket en människa kan få frid med Gud.
Maria och Josef hade fått ansvar för ett barn och flydde på Herrens befallning med det. De kom troligen ner genom Gaza över till Egypten till någon av de stora judiska kolonierna där, tills tiden kom då de kunde återvända samma väg. Då kom de över det område som i dessa ödesdigra dagar har hela världens blickar på sig. Under Israels långa historia har här utkämpats många krig. Filistéerna var en gång det folk, som för Israels folk åstadkom det största bekymret. Nu är vi vittnen till ett nytt blodigt krig, och det är inte svårt för en kristen att se Satan i arbete. Det blodiga attentatet i södra Israel den 7 oktober vittnar om att Hamas menar allvar med vad man slagit fast i sina stadgar, ”Hamas Charter 1988” och ”Hamas Charter 2017”, att Israel ska utplånas. Hamas kan omöjligt tänka sig att leva i fred med en judisk stat.
Den kristna kyrkan bekänner ” … sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida …”. Det betyder att Israels Gud sitter på tronen och leder historien i enlighet med sitt rådslut.
I detta rådslut finns alltid både dom och nåd. Gud talar strängt till båda sidor i konflikten. Men han vill till alla få räcka den nåd, som finns i Jesus Kristus. För både judar och araber gäller Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Däri gömmer sig kallelsen till kristenheten att delta i arbetet att räcka dessa människor det fridsbudskap som en märklig natt hördes från himlen på Betlehems ängar. Bara det kan skapa verklig fred. •