Tre viktiga dop
Evangeliet på första söndagen efter trettondedagen handlar om Jesu dop. Och ur mänsklig synvinkel är det inte så anmärkningsvärt att Jesus blev döpt. Rituella bad är ju en mycket utbredd företeelse; muslimer utför rituella tvagningar, så kallad wudu, inför sina bönestunder; hinduerna badar i heliga floder och judarna utför i många sammanhang rituella bad, så kallad ”mikve”. Det är ju därför vi läser att Jesus i samband med vinundret använde stenkrukor som var avsedda för judarnas reningsceremonier.
Somliga reningsbad hos judarna var också direkt föreskrivna av Gud, som till exempel att prästerna i Jerusalems tempel skulle bygga åt sig ett kopparhav, i vilket de skulle tvätta sig innan de gjorde sin tjänst åt Gud. Men bland de reningsdop som Gud har påbjudit är det då tre som är särskilt betydelsefulla: Johannesdopet, Jesu dop och det kristna dopet. Och vad dessa handlar om ska vi se lite närmare på.
Johannesdopet – ett omvändelsedop
När Johannes började döpa kom han med något nytt och annorlunda. Det var därför helt naturligt att många undrade på vems uppdrag han döpte. Det är ju den frågeställningen som Jesus riktar till fariséerna: ”Dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?” (Mark 11:27)
I söndagens episteltext förklarar också Paulus innebörden i detta dop: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” (Apg 19:4) Johannesdopet innebar alltså en andlig nystart, som en förberedelse inför Messias ankomst. Här bekände man sin vilja till omvändelse och genom det yttre vattenbadet fick man en inre rening. Betoningen på den personliga bekännelsen och vilja till omvändelsen förklarar då också varför de inte tycks ha varit några små barn som döptes. Johannesdopet liknar på detta sätt den nutida baptistiska uppfattningen av dopet, som en medveten bekännelsehandling.
Samtidigt var Johannes dop inte bara en symbolik. Det fanns också ett sakramentalt drag eftersom Gud använde dopet som ett nådemedel att förmedla förlåtelse. Det står ju att Johannes ”förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Luk 3:3).
Jesu dop – en messiansk invigning
Mot bakgrund av Johannesdopet syfte så förstår vi då varför Johannes inte vill döpa Jesus. Jesus behövde ju inte någon omvändelse och förlåtelse. Och eftersom Johannes dessutom såg att Jesus var Guds lamm som tar bort världens synder, så var det mer logiskt att Jesus skulle döpa honom. När Jesus ändå insisterar på att blir döpt visar detta att dopet för honom har en annan funktion. Jesus blir döpt inte för sin egen skull, utan för vår skull. Jesus kallas ju för Människosonen, därför att han har kommit till jorden att bli mänsklighetens ställföreträdare. Han kom för att med sitt syndfria liv uppfylla de bud som vi inte klarar av, för att sedan dö den död som vi förtjänar. Han som bär våra synder blir därför också döpt för vår skull för att ”uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”.
Men inte desto mindre fick dopet också stor betydelse för Jesus personligen. Det var nämligen i dopet som Jesus till sin mänskliga natur blev smord med den helige Ande för att på sätt kunna fullgöra sin messianska uppgift. Dopet blir på detta sätt Jesu messianska invigning – den handling som gör Kristus till Kristus. Därför är det först efter dopet som han går ut i offentlighetens ljus.
Det kristna dopet – pånyttfödelsens sakrament
För att då förstå det kristna dopet är det viktigt att vi inte blandar ihop detta med Johannesdopet eller Jesu dop – även om det förstås också finns paralleller. Att det är ett annat slags dop blir tydligt genom att Jesus först introducerar det kristna dopet i samband med sin himmelsfärd. Det först då som befallningen ges att göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem i ”Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19).
Den särskilda välsignelse som ges här förutsägs då av Johannes döparen när han säger: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helige Ande och eld” (Luk 3:15ff). När vi blir döpta med det kristna dopet blir vi alltså inte bara döpta med vatten av en vanlig människa, som i Johannesdopet. I stället är det Jesus som döper oss, genom prästens hand, i den helige Ande. Dopet förmedlar på detta sätt inte bara förlåtelse, utan också inre förvandling; det blir, som Paulus säger, ett ”bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden” (Tit 3:5).
Detta förklarar varför åldern inte är av betydelse. Betoningen ligger ju inte på vad vi gör för Gud utan vad Gud gör för oss. Och enligt Jesu ord så är barnen inte oförmögna att ta emot Gud gåvor, utan de är tvärtom föredömen för oss att ta emot Guds rike.
Så kan vi se att Gud går oss till mötes i vår längtan efter en synlig handling, som kan ge oss renhet och helighet. Han börjar med att introducera Johannesdopet till syndernas förlåtelse, men genom Jesu dop helgas dopets vatten och vi får en föraning av det kristna dopet, ett dop där himlen öppnas, Andes sänker sig ned och vi får löfte att vara Guds älskade och utvalda söner och döttrar. •