Text: Luk. 18:31-43
… åt sidan
Ibland tar Jesus sina vänner åt sidan, avsides, för att tala med dem om något viktigt. Jesus hade här något helt avgörande, nämligen vad han skulle göra i Jerusalem. Efter cirka tre års vandringar tillsammans hade de nu den allra sista stycket framför sig, knappt fyra mil upp till den heliga staden. Jesus visste i detalj vad som skulle ske. Trots det var han redo att gå. Hans kärlek drev honom, både hans kärlek till Fadern och till hela mänskligheten. Han visste att det var detta, som kunde rädda en människa från den eviga döden.
Jesus ville att hans vänner skulle höra vad som låg framför. De behövde stillhet. Vi också. För att ge oss den ro vi behöver låter Jesus oss ibland bli tagna åt sidan, i sjukdom eller något annat, för att få dela hemligheten om det allra största med dem.
Men … förstod ingenting
Detta var tredje gången Jesu talade med sina vänner om det som skulle ske i däruppe i Jerusalem. Med tre olika uttryck avslöjar Lukas lärjungarnas inre blindhet: ”… de förstod ingenting … det var fördolt för dem … de fattade inte vad han menade.” Trots att de en gång hade börjat sin vandring med honom efter att Johannes döparen hade talat om ”Guds Lamm, som bär bort världens synd”, så hade de inte förstått. Så kan en lärjunge ha levat länge i Kyrkans gemenskap utan att korsets hemlighet har öppnat sig för henne. Ja, hon kan till och med känna en viss olust inför tanken på att åter igen behöva höra fastetidens budskap, om lidande och död. Hon kanske tycker om en del av de vackra psalmmelodierna men talet om korset känns inte relevant. Hon är i det andliga lika blind som mannen utanför Jeriko. Men det Jesus gjorde med honom rymmer en löftesrik hemlighet.
Jesus, Davids Son …
”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig.” Ropet irriterade en del av dem som gick där i sällskapet. Man förstod att det var ett Messias-rop. I en äldre översättning står det att man ”näpste” den blinde mannen. Men han lät sig inte rubbas och ropade ännu högre. Inom honom hade det vuxit fram en tro på honom, som han hört talas om. Den blinde bodde ju i Jeriko, inte långt från där Johannes döparen några år tidigare hade verkat. Han hade kanske t o m fått hjälp att komma ner till Jordan för att själv höra profeten. Inom honom hade det vuxit fram en tro, som gjorde att han övervann rädslan för människor: ”Davids Son, förbarma dig över mig!” De orden måste ha varit ljuvliga för Jesus. Här var en som behövde honom.
Du får din syn
Den blindes handikapp är en bild av lärjungars andliga blindhet. Vad Jesus gjorde med honom är en symbolisk beskrivning av det han vill göra med sina lärjungars inre handikapp. Guds Ande har lett evangelisten Lukas att lägga samma dessa två textavsnitt, så att lärjungarnas oförmåga att förstå blir i den blindes botande ett löfte om hjälp.
De första lärjungar som fick sina ögon öppnade var Emmausvandrarna (Luk 24:13-35). I stor sorg och besvikelse vandrade de bort från Jerusalem efter allt det smärtsamma. Allt var ju slut nu. Så kom det en man och gick med dem och började förklara hur Mästarens lidande till alla delar stämde med Skrifterna, bok efter bok gick han igenom. Deras ögon öppnades allt mer och deras hjärtan började brinna. Då fick de bråttom tillbaka. Nu hade de fått sin syn! ”Ja, Messias måste lida detta för oss och nu lever han, allt är som det ska!” Mer och mer sjunker det in i dem den dyrbara hemligheten, att hans lidande och död är betalningen för allt vad synd heter i deras liv.
Några år senare var en av apostlarnas medhjälpare, Filippus, ute på vägen mot Gaza, ledd av Guds Ande (Apg 8:26-40). Där kom en vagn med en hög kunglig tjänsteman från Etiopien. När han körde förbi Filippus, hörde han att han läste från Jesaja 53. Filippus snabbade på och vandrade brevid vagnen en stund och frågade: ”Förstår du vad du läser?” Inbjuden att sitta upp i vagnen fick han möjlighet att dela evangeliets hemlighet med mannen. Och nu öppnades hans ögon och han ville bli döpt. Efter dopet hände två ting: Filippus rycktes bort av Guds Ande, och det andra: mannen ”fortsatte sin resa, full av glädje”. Hans andliga blindhet vare botad.
Nu står Jesus hos dig, som läser detta, och han har samma fråga till dig som till den blinde: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Lyssna, bli stilla, och hör! Det är sant! Det är du som får frågan. Tänk då efter vad det är du saknar, vad du anar att du verkligen behöver. Kanske är det just öppnade ögon, på det sätt som Lina Sandell säger det på sitt enkla sätt i den kända sången:
Jesus för världen givit sitt liv,
Öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa, offrar han sig,
Då han på korset dör ock för mig. •