Det gamla är förbi
Det är Paulus som skriver, och i texten är ”det gamla” livet innan människan kom till tro på Jesus. Livet i otro och synd. Det står i kontrast till ”något nytt” som har kommit, nämligen livet i Jesus, och förlåtelsen genom honom. ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.” (2 Kor 5:17) Men ”det gamla” kan också vara sådant som inte egentligen är synd, utan som helt enkelt ligger bakom en i tiden. För länge sedan, eller bara dagen igår.
Oavsett vilket så är ”det gamla” något som har varit. Något som inte längre är. Oavsett om det var bra eller dåligt, något man tyckte om eller inte, så är det något i det förflutna. Det är förbi.
Det betyder också att vi inte kan gå tillbaka till det, inte återuppliva det, eller göra det ogjort. Man kan minnas det eller till exempel be om förlåtelse för det. Men man kan inte gå tillbaka till det. Vägen går bara åt ett håll, framåt. Det gamla är förbi.
Gamla synder
Med gamla synder är det så, att de både kan förlåtas, och om de har bekänts också har förlåtits. Och en synd som är förlåten, är just det, den är förlåten. Konsekvenserna av synden kan ha blivit hur stora som helst. Man kan ha försummat, skadat eller till och med dödat någon. Men en synd som är bekänd, är också förlåten. Och en förlåten synd tillräknar Gud inte längre människa. En förlåten synd tillhör inte längre människan, inte heller skulden för den. Den tillhör Jesus. För ”all vår skuld lade Herren på honom” (Jes 53:6).
Det betyder, rent konkret, att människan inte längre varken kan beskyllas eller bestraffas för sin synd, för den är inte längre hennes. Tiden då hon kunde tillräknas synden är förbi, något nytt har kommit. Nämligen förlåtelsen i Jesu namn och blod.
Minnet av gamla förlåtna synder
Att synden är förlåten innebär dock inte alltid att den är glömd. Andra människor kanske inte glömmer, inte heller jag själv. Det kan bero på långsinthet, eller bara att minnet som sådant är kvar, trots att synden både är bekänd och förlåten. Och det kan göra ont. Det kan förfölja en. Och fast det kanske hunnit gå ganska lång tid kan tankarna rätt som det är vara där igen, tillbaka på det som varit, på det gamla som egentligen är förbi. Hur kan det vara så?
Först kan sägas att vi skulle inte komma ihåg dem, om inte Gud tillät det. Gud låter oss alltså komma ihåg synderna, kanske inte alla men i alla fall några, även när han verkligen har förlåtit oss. Varför då?
Det kan finnas fler anledningar. Men en av dem kan vara att vi inte ska bli högmodiga. Paulus skriver att han fick en tagg, en ängel från Satan som slog honom, för att han inte skulle förhäva sig över de väldiga uppenbarelser han fått (2 Kor 12:7). Syftet med taggen var att han inte skulle förhäva sig. Och kanske kan minnet av gamla förlåtna synder fungera på liknande sätt. Kanske låter Gud oss minnas vissa saker, för att vi inte ska förhäva oss, tänka högre om oss än vi har anledning till, inte göra oss själva till herrar och inte ta äran åt oss själva när den egentligen tillkommer Honom. Han som är herrarnas Herre och konungarnas Kung har oundvikligen själv den högsta Herre-platsen. Och den som framhärdar i att själv vilja ha den kommer det inte sluta väl för. Därför vill han ha den platsen också i våra liv, för att det ska gå väl också för oss.
Minnet av gamla förlåtna synder är då något som Gud använder för att, om så behövs, göra oss ödmjuka inför honom och varandra. För att, om vi till exempel ställs i en liknande situation som ledde till sådan synd förra gången, påminna oss om hur det gick då. Och genom att påminna oss om det, också leda oss till den tanken att: det vill jag inte vara med om igen. Och så leda oss att inte gå dit, utan fortsätta vägen framåt. Vägen som Jesus stakat ut för oss. Där vi genom hans Ord ständigt, på nytt växer till i helgelse, mer och mer till hans likhet (jfr
2 Pet 3:18). Och, där vi också kan få större förståelse och barmhärtighet gentemot andra, som också de brottas och ibland faller i synd. Har Gud sådant tålamod och sådan nåd mot mig, får jag ha det också mot andra.
Glömda gamla förlåtna synder
En annan viktig sak i sammanhanget är motsatsen till minne, nämligen glömska. Gud kan, som sagt, låta oss komma ihåg en del gamla synder för att ödmjuka oss, även när han helt och fullt förlåtit dem. Men hur ser det ut med våra förlåtna synder ur hans perspektiv? Hur ser Gud på de synder och de syndare han har förlåtit?
Svaret är: Han ser inte sådana synder alls. Faktum är att han inte ens längre vet om dem.
I Jesaja 43:25 säger Herren: ”Jag är den som utplånar dina brott […] dina synder minns jag inte mer.” Tänk det. Han utplånar dina brott. De finns inte mer. Dina synder ”minns jag inte mer”. Allsmäktig, allvetande Gud, minns inte längre de synder som blivit förlåtna. Skulden som dränkts i Jesu blod, är inte längre inför Guds ögon. Ja, egentligen ingenstans. Han utplånar brotten, och synderna kommer han inte mer ihåg.
Det betyder, att när Gud ser på alla de sina, alla som har bekänt sin synd och bett om förlåtelse för Jesu Kristi skull, då ser han en skara, ren och fläckfri, i skinande vita kläder. Kristi rättfärdighets vita kläder, som är tvättade i Lammets blod (Upp 7:14).
Så ser han på dem. Och det är också så som var och en som blivit förlåten får se på sig själv. Inför Gud, han som ser och vet allt, är hon ren och vit, rättfärdig och fri från all synd och skuld. Hon är tvättad ren i Lammets blod, genom Dopets bad och nådens Ord. Herren Gud minns inte längre synden. Han vet inte längre om den. Men Gud vet allt. Inget finns som Gud inte vet om. Så det som Gud inte vet, det finns inte. Så fullkomligt utplånad är brottet och minnet av synden när den blivit förlåten.
Och om Gud inte kommer ihåg synderna, har inte heller vi anledning att göra det, förutom om han genom vårt minne av dem vill ödmjuka och helga oss. Men bortsett från det gäller, paradoxalt nog, att vår allvetande Gud har glömt bort synderna i samma stund som han förlåter. Och då har inte heller vi någon anledning att minnas dem. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.
Traditioner och gamla vanor
Det är inte bara synder som tillhör ”det gamla”. Till ”det gamla” hör också allt förflutet; händelser, traditioner och allt annat som inryms i det vi associerar till när vi tänker ”så som det var förr”.
I tider som vår, som präglas av mycket oro, vilsenhet, och splittring, är det kanske särskilt lätt att vilja fly tillbaka till något man känner igen från förr. Till något tryggt. Det kan vara ett enhetssamhälle, en enhetskyrka, ritualer eller högtider och så vidare. Inget av det behöver i sig vara dåligt. Men kanske har vi en väl romantiserande bild av saker från förr. Och frågan är: är det något att bygga på?
Martin Chemnitz – en av de lutherska teologerna under 1500-talet – behandlade begreppet ”tradition” ganska utförligt. Bland annat menar han att något inte behöver vara rätt bara för att det är gammalt. Att något är gammalt/har funnits och praktiserats länge, säger egentligen ingenting om huruvida det är rätt eller sant.
Vad vill jag säga med det? Jo, jag tror att det alltid, också i vår tid, är oerhört viktigt att inte låta sig luras att tro att ”det var bättre förr”. Och inte heller försöka fly tillbaka till det som man tänker är det trygga, gamla, det som man är van vid och känner igen (åtminstone så som man själv minns det), och sedan kanske till och med försöka återskapa det i nutid och bygga vidare på det.
Tiden går som sagt bara åt ett håll, framåt. Det går inte att stanna där man är, spola tillbaka och ta upp saker och hela tillvaron vid ett särskilt tillfälle i historien. Hur nära eller långt bak i tiden det än är. Inte ens det skönaste favorittillfälle man kan tänka sig i hela mänsklighetens historia går att återkalla, eller gå tillbaka till. Det gamla är förbi. Det som har varit, har varit.
Det gäller i samhället men också i kyrkligheten, oavsett om det är svensk-, fri-, hög-, låg- eller någon annan kyrklighet. Vägen går framåt. Det som har varit har varit. Det går inte att återkalla eller gå tillbaka till. Och — kan man fundera över — vore det ens önskvärt?
Nu menar jag inte att man bör kasta bort allt som varit, bara för att. Traditioner och vanor är inte dåliga bara för att de är traditioner och vanor. Men med Chemnitz vill jag helt enkelt bara säga att en sak inte nödvändigtvis är sann eller rätt, bara för att den har lång tradition eller sedvänja. Därmed — menar jag — tjänar inte heller gamla traditioner eller vanor som någon verkligt fast tillflyktsort, fristad eller grund att bygga på. Inte ens om de skulle vara långt mycket bättre än det man vill fly från, både i samhälle och kyrka. För grundproblemet med dem är fortfarande kvar. Att de inte nödvändigtvis är sanna eller rätta i sig själva. Därför är en tradition, vana, ritual, med mera, bara något att ha, i den mån den för vidare det som är sant i sig självt.
Den verkligt fasta grunden
Om vi inte kan bygga på något bara för att det är gammalt, vad kan vi då bygga på och söka vår tillflykt i?
Vi kan både bygga på, och söka vår tillflykt i det som är sant och rätt i sig självt. I Herren Gud och i hans oföränderliga Ord, Gamla och Nya testamentets Skrifter. Ordet som är utandat av den helige Ande (2 Tim 3:16), klart, rent, och fritt från slagg (Ords 30:5).
Vår tillflykt, vårt fäste, vårt hopp och vår tro, kan vi bara få i Honom och hans ofelbara Ord. Där är den fasta grunden för allt vad lära och liv heter. Inte i traditioner, nostalgi eller gamla vanor. Och det gäller oavsett om man kommer från svensk-, fri-, hög-, låg- eller annan kyrklighet.
Gamla är kyrkligheterna, men Guds Ord är evigt. Ordet är den orubbligt fasta grunden, genom vilket Herren förlåter, pånyttföder, helgar, förnyar och när alla de sina. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. •