Matt 15:21-28
Den kämpande och den vilande tron
Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).
Detta är ett gott och samtidigt enkelt budskap att ta fasta på. Det var för människornas frälsnings skull som Jesus tog sig an den uppgift hans himmelske Fader hade givit honom. Ändå låter Jesus många gånger väldigt kärv när han möter olika människor och talar till dem. Även hans lärjungar kunde tycka att han ibland tilltalade människor onödigt skarpt. När Jesus tillrättavisade fariseerna för att de ersatte Guds bud med människostadgar gick lärjungarna så långt att de påpekade detta för Jesus: ”Vet du att fariseerna tog illa vid sig, när de hörde detta?” (Matt 15:12)
Den kämpande tron
Efter denna konfrontation med de skriftlärda och fariseerna drog sig Jesus undan in på hedniskt område, och mötte där den kanaaneiska kvinnan, som så efterhängset vädjade till honom om hjälp för sin dotters skull. Till en början svarade Jesus henne inte med ett ord. Först när kvinnan föll ner och bönföll honom svarade han henne, och svaret han gav var kanske det mest avvisande svaret från Jesu sida i evangelierna: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Många människor idag, kanske de flesta, hade nog kränkta gått sin väg, efter att ha blivit kallad för hundar! Den kanaaneiska kvinnan visade sig dock inte vara så lättstött. Hon tog också emot Jesu ord på ett helt annat sätt än fariseerna gjorde. När fariseerna tog djup anstöt av tillrättavisningen från Jesus och lämnade honom, fogade sig den kanaaneiska kvinnan i Jesu ord men gav ändå inte upp, utan fortsatte sina försök att få hjälp av Jesus.
Hur kom det sig att hon inte gav upp med mindre? Dels var hennes nöd för dottern så stor att hon inte kunde ge upp. Dels trodde hon att Jesus trots allt både kunde och ville hjälpa henne. Hon kallade ju honom både Herre och Davids son. Hur hon hade fått den insikten vet vi inte, men på något sätt hade evangeliet om Jesus från Nasaret sipprat ut till henne, trots att hon inte tillhörde Israel, Guds utvalda egendomsfolk. Hon var ingen efterkommande till patrikarken Jakob, han som fick det nya namnet Israel efter att ha gått in i närkamp med Gud själv och brottats med honom i nattens mörker vid Jabboks vadställe. (1 Mos 32) Tvärtom var kvinnan en ättling till kananeerna, ett hedniskt avgudadyrkande folk, som var Israels fiender i Gamla testamentet. Nu föll denna kanané ner inför Israels konung och bad honom om hjälp och förbarmande. Det var egentligen ett märkligt och mäktigt ögonblick!
Vittnesbilden av Jesu möte med den kanaaneiska kvinnan, som kan kännas så svårsmält och svårbegriplig, är ändå så dyrbar för oss idag. Den visar oss på vilken väg vi alla kan bli frälsta. Vi är ju alla – vilka vi än är – i oss själva Guds fiender, och på alla sätt ovärdiga att ta emot Herren och hans goda gåvor. Vår mänskliga natur, som vi har med oss sedan födelsen, har ingen lust till att göra Guds vilja eller någon glädje i Guds bud. Aposteln Paulus, en medlem av det utvalda egendomsfolket, vittnar om detta: ”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.” (Rom 7:18) Med vår synd har vi alla förtjänat den eviga fördömelsen. Vi har ingen rätt att kräva någonting av Gud. I vår ovärdighet kan vi bara vädja till Herren om att han förbarmar sig över oss av nåd. Det var det den kanaaneiska kvinnan gjorde. Hon visar oss vilken väg vi alla har att gå, om vi ska bli frälsta. Hos Jesus finns det nåd för de tomhänta och ovärdiga.
Den vilande tron
Den kanaaneiska kvinnan hade också rätt i att Jesus kunde och ville hjälpa. Hon blev till sist bönhörd av Jesus, därför att hon trodde. ”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.” När Jesus sedan återvände från hedningarnas område och på nytt fick möta fariseerna uttryckte han sin sorg och frustration över deras otro. ”Ett ont och trolöst släkte”, måste han kalla dem (Matt 16:4). Desto starkare och märkligare ter sig den kanaaneiska kvinnans tro.
Men varför var Jesus länge så avvisande till den kanaaneiska kvinnans vädjanden? Det handlar om att han var trogen sitt uppdrag, Guds räddningsplan. Evangeliet skulle först förkunnas bland judarna, därefter för samarierna och sedan, i ett tredje steg, för alla världens folk. Gud är inte oordningens Gud. Jesu möte med den kanaaneiska kvinnan visar oss dock att den som ber i tro ska få. ”Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert”, sade han vid ett annat tillfälle (Mark 11:24).
Vi vet inte hur mycket den kanaaneiska kvinnan hade förstått av Guds räddningsplan. Inte ens Jesu egna lärjungar hade ju någon klarhet ifråga om Guds räddningsplan vid den tiden. Ändå ifrågasatte inte den kanaaneiska kvinnan Jesu ord. Än mindre protesterade hon emot dem. Hon kallade honom för Herren och tog emot allt han sade såsom Herrens ord. Också i detta är hon en förebild för oss. I alla tider har det funnits sådant i Guds ord, som uppfattats som stötande. I vår tid vill många bortse från sådant som ter sig anstötligt i Bibeln. Tron kan dock vila i att Herren vet bättre. Den accepterar allt Guds ord fastän den inte förstår allt. Tron är uthållig i livets prövningar och i bönen, men vilar samtidigt i Guds rådslut. Hos Herren Jesus Kristus finns mättnad för den hungrige och vila för den kämpande. Amen. •