Har du någon gång brottats med tanken på den dubbla utgången? Alltså att det efter livet här på jorden finns två möjliga sätt att spendera evigheten: antingen himmel, eller helvete. Har du någon gång funderat över den saken för egen del. Hur blir det med dig? Var kommer du spendera evigheten, om det fortsätter som det gör nu? Det är en sak att för egen del ha det ”rätt ställt med Gud” som man sade förr. Men en annan sak är: hur blir det med människor i min närhet?
Är de bekännande kristna? Är de det inte? Litar de på Jesus, och bara på honom, för sin eviga frälsnings skull? Eller blandar de in annat också? Litar de inte alls på Jesus? Känner de honom inte ens? Det kan nog se väldigt olika ut hur det är för folk i vår närhet. Men om man tänker på evigheten, så kan det också komma dit hän att man undrar: hur blir det med dem?
Hur blir det med mina grannar? Min släkt? Min familj? Om Jesus skulle komma tillbaka nu, vilken sorts evighet skulle de då få gå in i? Himmelen, eller helvetet?
Under askonsdagen kan man få ett kors av aska tecknat i pannan och få höra något i stil med ”du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium”. Det kan vara en behövlig påminnelse. Ett väckelsens Ord. Tomhänta kom vi till världen och inget av allt förgängligt vi samlat på oss under livets gång kan vi ta med i evigheten. Däremellan finns bara en räddning för oss, ”omvänd dig och tro evangelium.”
Insikten om att man kan dö
Det kan nog vara olika för oss. För en del är tanken på helvetet och den eviga domen något levande, och något som man är rädd för. För andra kan det vara något som man visserligen bekänner i trosbekännelsen, och man håller fast vid det som en sanning. Men det är liksom ändå inte riktigt verkligt. En del skulle kanske förneka att det finns en dubbel utgång över huvud taget. Men om någon nära eller någon annan dör, till exempel, eller frågan om evigheten blir aktuell på annat sätt, vad ska man tänka då? Hur är det egentligen?
För att svara på det kan vi backa tillbaka lite, och börja i något som nästan är en klyscha, men som jag tror att alla kan vara överens om: Att vi alla en dag ska dö. Vi vet inte när, vi vet inte var, vi vet inte hur. Men förutom för de som lever då Jesus kommer tillbaka gäller det, att en dag kommer vi att dö.
Den insikten kan komma till en vid olika tillfällen. För mig har den i alla fall kommit någon gång när vi väntat barn. Den kan också komma om en familjemedlem, släkting eller vän dör. Eller till exempel om man får ett besked om dödlig sjukdom.
Oavsett hur så ställs man då inför det oundvikliga, att jag på ett eller annat sätt kommer att behöva bryta upp. Ja, jag kommer behöva lämna den här världen och allt och alla i den. Alla jag älskar och tycker om. Alla saker. Allt. Och det gäller inte bara mig själv. Det gäller alla människor. Gamla och unga. Sjuka och friska. Kristna och inte kristna. Alla ska vi en dag bort från den här tillvaron.
Döden är definitiv
Har du sett en död människa någon gång? En period vikarierade jag som begravningsentreprenör och fick både vara med på begravningar och hämta och ta hand om de döda. Att se en död människa är inte så hemskt. Det är speciellt, i alla fall om man inte gjort det tidigare. Men det behöver inte alls vara hemskt. Däremot är det en djup kontrast till hur vi annars lever i vår tid. I vår tid är ”allt relativt”, allt flyter. För oss finns det inga rätt eller fel. I vår tid tror vi på riktigt att man kan byta kön och identifiera sig hur man vill. Sådan är inte döden. Döden har bara ett sätt att identifiera människor på, livlösa. Döden är inte relativ. Döden är definitiv. Och det blir uppenbart när man möter den. Det är detta definitiva slut vi alla går mot. Men varför då?
Döden och synden
Enligt Bibeln är döden en lön som synden tjänar ihop till. Synden förtjänar döden. Det är ytterst dit den leder. Men enligt samma Bibel är synd inte bara något människor gör. Synd är också något vi har. Ända sedan de första människorna föll i synd, föds alla människor efter dem med synd, en medfödd synd, eller ”arvsynd”, som människan är drabbad av från det att hon blir till. Den medfödda synden är inget som människan gör, utan det är ett tillstånd hon är i. Men det är på grund av den som vi sedan också gör synd. Synden vi har tar sig uttryck i synder vi gör.
Och för båda dessa gäller det som Paulus skriver, att syndens lön är döden (Rom 6:23). Det är därför det är det definitiva slutet. Det är därför människor dör, oavsett hur unga eller gamla vi är, för att vi är drabbade av synden som förtjänar döden.
Tillvaron efter döden
Men hur är det då egentligen, vad händer när man väl dött? Då är vi tillbaka där vi började:
Tänk om helvetet fanns på riktigt. Tänk om människor faktiskt kom dit. Tänk om det var sant att det bara är genom Jesus, genom tron på honom, som vägen är öppen till Fadern. Och tänk om det var så att för alla som inte tror på honom, slutar inte livet här på jorden med en öppen fadersfamn, utan med en oåterkallelig tillvaro i en eld som aldrig slutar brinna.
Det är en fruktansvärd tanke. Kan det verkligen vara så? Bibelns svar på den frågan är ”ja”. Jesus talar själv om en eld som aldrig släcks (Mark 9:48), en eld som är till för djävulen och hans änglar (Matt 25:41) och en plats i den brinnande ugnen, utanför bröllopsfesten och så vidare, där man ska ”gråta och skära tänder” (Matt 8:12; 13:42, 50; 22:13; 24:51; 25:30; Luk 13:28).
Men hur kan det vara så?
Syndens allvar
En nyckel för att i alla fall lite bättre kunna förstå det här, är frågan om hur allvarlig synden egentligen är. Det är en sak att säga med Bibeln att ”syndens lön är döden”. Och det är helt rätt. Men varför är det så? Hurdan är den synd som förtjänar döden?
Synden är i grund och botten en genuin ovilja mot allt som Gud är, säger och gör. Synden är djupast sett otro på Gud och på hans Ord. Och i otron en ovilja att lyda honom, olust att älska honom, okunskap om honom och det han gör, och så vidare.
Synden är till sitt väsen helt mörk och förtvinad. Den är mörk och den leder till det som är mörker. Den är förtvinad och vanställd, och leder till det som är förtvinat och vanställt. Den är grotesk, och leder till det som är groteskt. Den är genuint ond, och leder till det som är genuint ont.
Sådan är synden, den vi är drabbade av och gör. Därför är lönen för den döden, för att den är borta från och leder bort från Gud, som själv är livet. Bort från Guds vilja som är liv och salighet för oss, och bort från Guds rättfärdighet, som ger själva livet. Och därför är också syndarens lön döden. För det är han/hon som har synden och gör den.
Men om man tonar ner hur allvarlig synden är, både för en själv och kristna emellan, då tonar man förr eller senare också ner syndens konsekvenser. Den dubbla utgången blir mindre och mindre viktig och mindre verklig. Både när jag ser på mig själv och när jag ser på folk i min närhet. Och det kommer påverka hur jag hanterar synd och skuld för egen del, och hur jag är och pratar om sådant med människor runtikring mig.
Likgiltighet
Har du någon gång upplevt det närmast slentrianmässigt att be om förlåtelse? I regel ber vi om förlåtelse i början av varje söndagsgudstjänst. I varje Fader vår ber man också om förlåtelse. Och man kan naturligtvis be Gud om förlåtelse när och var som helst. Men i något som man gör ofta kan det smyga sig in en slentrian. Så att jag reflekterar ungefär lika mycket över att be om förlåtelse som att ta ett glas vatten, eller vilken småsak som helst. Jag bara gör det, utan att egentligen så att säga vara med på det själv. Det går av sig självt. Man gör det och så är det överstökat.
Det kan bero på flera saker. Kanske finns det här en slags vardagströtthet, som Gud snart kan väcka en ur. Eller så bryr jag mig inte eftersom jag underskattar syndens allvar. En likgiltighet inför synden och dess konsekvenser. I praktiken otro. Den otron, ”det är nog inte så farligt”, kan få stora konsekvenser för en själv, för ens liv med Jesus, för ens familj, vänner, församling och icke-troende i ens närhet.
Billig nåd
Men även om man tänker att synden är allvarlig, i alla fall i teorin, finns faran kvar av att underskatta både synden och nåden, och att i praktiken hindra Guds omvändelseverk i oss.
Faran är om man griper tag om trösten från evangeliet för tidigt.
Låter det konstigt? Det jag menar är att Gud talar till oss i flera olika syften. Han kan vilja väcka oss, ge oss tron, förlåta oss, stärka tron, helga oss och varna oss. Och vad han än vill, så gäller det att ”allt har sin tid” (Pred 3:1). Och en del saker behöver få ta tid. En varning eller tillrättavisning som Gud ger, syftar till att väcka och omvända oss, så att vi fortsätter gå den väg han vill. Men om då evangelium kommer in för tidigt, innan Guds varning har fått verka vad han vill, blir det mer en undanflykt från känslan av att jag gjort fel, än något annat.
Det blir en för tidig tröst, som i värsta fall fungerar som en blöt filt som släcker väckelsens brinnande eld, som Gud själv har tänt och som är på väg att leda den väckta människan till verklig insikt om sin synd och erkännande av den och till Jesus själv, som försonat all hennes skuld.
Då blir inte evangelium det som det egentligen är, alltså det omåttligt stora att Gud på alla sätt förlåter människan all hennes synd, därför att Jesus har tagit synderna på sig själv och lidit döden för dem och så försonat all hennes skuld inför Gud.
Men om evangelium istället används som en blöt filt, för att dämpa känslan av obehag, då blir det det som Dietrich Bonhoeffer kallar ”billig nåd”. Det vill säga, en ”nåd” som inte är dyrt köpt med Guds eget blod. En ”nåd” som i praktiken inte kostat någonting, utan som vi själva hittar på och använder mer som en ursäkt eller undanflykt, för att slippa möta synden och skulden sådana de är.
Då blir ”nåden” något som vi använder för att döva vårt samvete, en billig undanflykt och ett förminskande av synden: ”det var inte så farligt.” Istället för att låta omvändelsen ha sin gång och göra som Jesus som handgripligen välte omkull borden för de som sålde på tempelplatsen och körde ut både de som sålde och köpte. För så fick det inte vara. ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus” sade han (Matt 21:13). Och om det inte behandlades så fick det konsekvenser. Ut med eländet! Det här är inte en plats för att köpa och sälja.
Inte heller synden och dess konsekvenser är något man kan köpslå om. Man får inte sätta upp marknadsstånd på sitt hjärtas tempelplats och göra affärer. Inte ens om man har de frommaste fraser, förpackade i de mest välsmyckade omslag. ”Gud är nådig” ”det finns förlåtelse” och så vidare. Det är i sig helt sant. Men sagt på fel ställe, sagt för tidigt, innan någon verklig omvändelse skett, blir det inte det evangelium det verkligen är. Det blir en drypande blöt filt av ”det är nog inte så farligt”. Och så lämnar man det där, utan att egentligen ha kommit till omtanke och verklig omvändelse. Det blir som att vattna växten för mycket, så att den nästan dränks och inte bär sådan frukt som den hade kunnat göra om man hade gett den mängd vatten den verkligen behövde, när den behövde det.
Dyr nåd
Istället för att försöka dämpa obehaget, kan man be Gud om att få se mer av vad det faktiskt är. Mer av hur fruktansvärd synden är, och mer av hur oerhört stor den verkliga Guds nåd är. Den som Bonhoeffer kallar ”dyr nåd”.
Dyr nåd är motsatsen till billig nåd. Dyr nåd är inte en ”nåd” som vi kan ge oss själva. Vi förfogar inte över den. Dyr nåd är nåden och förlåtelsen som Jesus dog för att kunna ge oss. Det kostade honom livet. Han som är Gud, helt fri från synd, som själv är livet, han tog på sig all synd och skuld och dog, steg ner i helvetet, där alla vi andra borde avtjäna vårt straff i oändlighet. Och sedan steg han upp därifrån, ut ur graven och upp i himlen. Det är evangelium på riktigt. Den nåden, att vi inte behöver lida allt det för att han har gjort det istället för oss, det är dyr nåd. För den kostade honom hans eget liv.
All vår skuld la HERREN på honom (Jes 53:6). Han blev gjord till synd istället för oss (2 Kor 5:21). Tänk den ofantliga och i verklig mening ofattbara smärtan han måste ha gått igenom som han hade och kände i sin egen kropp.
Tänk att det lever ungefär 8,1 miljarder människor på jorden idag. Och tänk hur många som levt tidigare genom hela mänsklighetens historia, och hur många som kommer att leva om inte Jesus kommer tillbaka snart. ALLA människors synd, skuld och skam lades på honom. Allt tog han på sig. Han bar det i sin egen kropp (1 Pet 2:24) och dog för allt och alla. Det är dyr nåd, för den är bokstavligt talat betalad med hans eget blod. Det enda som faktiskt kunde betala för all synd och skuld.
Fördömmelseskräck och frälsningsglädje
Att få se nåden sådan den verkligen är, att den är dyr, är oerhört. Och att se den eviga elden som den är. En plats där man gråter och skär tänder. En evig eld som aldrig slocknar och att människor faktiskt kommer dit. Det är fruktansvärt. Likaså att se synden sådan den är.
Men att inte tona ner det, utan se den eviga domen sådan den är, och synden som leder dit som det fruktansvärda mörker och gudlösa den är, det kan bli en hjälp till faktisk omvändelse. Det ligger med andra ord en välsignelse i att se sakerna för vad de är. Och att bäva för det. Ja, vara rädd för det.
Men i insikten om vad synden och domen är, kom också med den rädslan till Fadern. Kom till honom och säg ”jag är värd att förkastas från ditt ansikte om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat. Förlåt mig.” Och se sedan på Jesus Kristus, som kom för att frälsa just sådana som förtjänade dom och evigt helvete. Se på den nåd som Jesus ger dig, den dyra nåden, att han på riktigt har tagit all din skuld på sig, och betalat för den med sitt eget blod. Och då behöver du inte mer vara rädd. För då har du en Frälsare som är mäktigare än både döden och helvetet.
Där, i Jesu försoning och seger över döden, ligger en oerhörd glädje. Glädjen över att han verkligen betalat priset, och att han genom Ordet gett var och en som tror på honom, del i det. Och det kommer också påverka hur jag säger, gör och är gentemot människor i min närhet. •