Jag är på väg mot Siphocosini, en av våra församlingar, några mil från Mbabane. Aldrig tidigare hade det varit någon form av poliskontroll på vägen genom slummen jag måste passera i utkanten av stan. Nog hade det kunnat behövas, framförallt de oroliga och stökiga fredags- och lördagskvällarna, då ölet flyter i strida strömmar på bakgårdskrogarna. Många män går dit direkt efter arbetet och kommer inte hem förrän på småtimmarna.
På fredagarna får de flesta lön, så många är ordentligt berusade och ofta blir det slagsmål, bråk och oreda. Lerhusen ligger tätt intill varandra, huller om buller. På sommaren, när det regnar, är vägarna som en enda lervälling, stigarna mellan husen glashala.
Tusentals människor trängs ihop.
Många är arbetslösa eller sysselsätter sig med än det ena än det andra för att få ihop till födan dag för dag. Genom den fruktansvärda bostadsbristen tvingas också de som har ordnade, hyfsade arbeten, att hyra in sig hos någon i slummen.
Men nu stod de där, fyra poliser, kraftigt beväpnade med maskingevär i händerna och med en polisbil parkerad tvärs över vägen. Två stora strålkastare lyste upp hela vägbanan och i bakgrunden hördes en bensingenerator.
Jag hade läst i tidningen att nu skulle polisen ta i med hårdhandskarna mot den stigande kriminaliteten och framför allt mot biltjuvarna. Det var allmänt bekant att flera ligor eller syndikat opererade i hela regionen. Bilar stals i Sydafrika och Swaziland och smugglades sen över gränserna nattetid och såldes i Mocambique och Zambia.
Klockan var halv fyra på natten och det syntes att poliserna var förvånade att se en ensam präst i en pick-up, som var ute och körde fram på småtimmarna. I och för sig var bilen en av de mest begärliga stöldobjekten genom att den tillhör en av de vanligaste modellerna, men den var tydligt märkt med kyrkans namn på dörren och när jag förklarat mitt ärende, att jag skulle på begravning i hövdingkraalen i Siphocosini utanför stan, lät de mig passera.
Jag körde vidare i nattmörkret och undrade vad som väntade mig. Ett par dagar tidigare hade jag tillsammans med församlingens bönekvinnor besökt kraalen för ”att gråta,” som det heter på siswati. Det sker alltid, när någon har dött. Släktingar, vänner och grannar besöker i tur och ordning den dödes hem för att visa sitt deltagande. Man går in i huset eller hyddan i rum, där alla möbler tagits ut och golvet endast är täckt med bastmattor.
Det är viktigt att ta av sig skorna och sedan sätter man sig ner på golvet och sjunger och ber med några av de anhöriga. En del säger några tröstande ord, innan man lämnar en gåva till begravningen på ett fat, som brukar stå i ena hörnet.
Jag hade träffat prins Simon, som fungerade som hövding i Siphocosini efter det att hans bror avlidit för några år sedan. Den nye hövdingen var fortfarande för ung för att utöva sitt ämbete.
Vi hade suttit ner och resonerat om begravningen. Den avlidna var medlem i vår församling och jag kände henne väl. Vi hade besökt henne flera gånger under hennes sjukdomstid. Hon blev omkring 40 år gammal.
När hon först blev sjuk, hade hon varit rädd för att besöka sjukhuset eftersom hon anat, att det skulle behövas en operation. När hon väl hade fattat mod och blivit övertygad om att gå, hade hon blivit upplyst att det var för sent och blivit hemskickad igen.
Hon hade tagits till en syster, där hon hade dött under svåra plågor.
Hon hade varit gift med en av den gamle hövdingens söner, som själv var död. Men som en ”inkhosikati”, en ingift kvinna i den kungliga familjen, skulle särskilda begravningstraditioner tillämpas. Jag visste lite om dem.
Begravningen skulle äga rum på natten och om det var en man som skulle begravas, avslutades allt innan solen gick upp medan en kvinna skulle gravsättas i gryningen. Prins Simon bad mig att komma i god tid före gryningen natten till söndag.
Jag körde vidare i mörkret på den skakiga, slingriga grusvägen, som ledde ut ur stan. Det var beckmörkt men genom den öppna bilrutan hördes ljuden från den afrikanska natten med spelande cikador och andra insekter.
Någon kilometer från Embo, hövdingakraalen, såg jag de första människorna gående på vägen. De var på väg till begravningen och jag stannade vid flera tillfällen och tog upp allt fler och fler på flaket, så att det till slut inte rymdes fler.
När vi kom fram till kraalen möttes jag av några av kvinnorna i vår församling iklädda sina typiska uniformer, det vill säga en svart dräkt med stor vit krage och en vit huvudbonad.
Det vimlade av människor överallt och på avstånd hörde jag att någon predikade och när rösten tystnade tog sången vid.
Jag lotsades fram mellan hyddorna fram till ett av husen framför vilket man spänt upp några presenningar. Några gaslampor lyste upp framsidan och utefter husen stod en rad stolar på vilka alla traktens pastorer och predikanter från alla upptänkliga samfund satt.
Där satt den anglikanske swaziske prästen i sin fotsida prästrock sida vid sida med de så kallade sionistiska profeterna och biskoparna, små swaziska oberoende sekter eller kyrkor, beroende på hur man bedömer dem. En var klädd i blått och vitt, en annan i rött med någon slags kedja runt halsen. Där satt pingstvännen i prydlig västerländsk kostym, sida vid sidan med pastorn från ”The Free Swedish Bantu Church”, en utbrytning från Svenska Alliansmissionen för många år sedan.
Jag visades fram till en ledig stol och hade inte suttit många minuter förrän prins Simon ställde sig upp. Genast blev det knäpp tyst som alltid när hövdingen eller hans representant skulle tala. De som stod upp sjönk genast ned på huk och lyssnade uppmärksammat.
Prins Simon tackade alla präster och pastorer som svarat för ”umlindzelon”, ett ord som ordagrant betyder väntetid och som i det här sammanhanget syftar på förberedelsegudstjänsten. Gudstjänsten hade börjat föregående kväll vid 10-tiden och pågått hela natten.
Han tackade för enigheten, som rådde i hans hövdingdöme och som manifesterats genom att alla samfund slutit upp, och förklarade sen att eftersom den avlidna tillhörde den lutherska församlingen och hennes egen präst nu kommit, så kunde den egentliga begravningen börja.
Jag förstod att han nu lämnade över ordet till mig, men jag var inte riktigt säker på vad han menade. Skulle jag bara predika och skulle sedan han på sedvanligt sätt skicka i väg ett följe av män upp i bergen för att ordna med gravsättningen? Lika välkomna som de kristna var att deltaga vid det som försiggick i hemmet lika ovanligt var det, att de fick följa med upp i grottorna på bergssidan, där de kungliga gravsattes.
Jag hade inte tid att fundera över vilket utan reste mig upp för att predika. Med en ficklampa i handen kunde jag till nöds läsa ur mitt koncept. Det var fortfarande mörkt ute och jag kunde bara ana de hundratals människorna som satt ute i mörkret. Det gick ett sus genom församlingen när de hörde att jag predikade på siswati. De allra flesta var inte medlemmar i vår församling och kände mig inte.
Efter ungefär tio minuter satte jag mig ned, men prins Simon gav mig ett tecken, att jag skulle fortsätta, så jag fortsatte med begravningsritualet.
Jag och några stycken gick in i hyddan där den dödas kista stod, omgiven av sittande kvinnor som trängdes i halvmörkret. Kistan var stängd, vilket betydde att allt var färdigt. Jag bad en av de andra pastorerna att läsa utfärdsbönen och medan alla sjöng bars kistan ut genom den trånga dörren och sattes ned utanför.
Vid alla begravningar är detta ett dramatiskt ögonblick. De kristna brukar oupphörligt sjunga för att förhindra att någon av männen med hög röst ska börja åkalla förfädersandarna.
Men den här gången tystnade sången tvärt, när prins Simon reste sig upp. Ingen vågade trotsa hövdingen och jag undrade vad som skulle hända. Alltid tilltalas förfäderna med djup respekt och ofta med fruktan. Dödsfallet ska rapporteras till dem och de uppmanas vördnadsfullt att ta emot den avlidne.
Men prins Simon talade på ett sätt som jag aldrig någonsin förut hört. Han började sedvanligt med att adressera alla familjeandar respektfullt, men sen följde något mycket märkligt. Det hela började mer och mer likna en predikan. Till förfäderna rapporterade han att hemmet än en gång drabbats av sorg efter detta svåra dödsfall.
”Men, sa han, ”den som vi överlämnar till er denna dag dog i tron på sin Frälsare och Herre, Jesus Kristus som ska uppväcka hennes på den yttersta dagen. Vi är inte rädda, vi vet att hon vilar i hans starka händer.” Jag trodde knappt min öron men kom att tänka på orden i 1 Petrusbrevet att Jesus nedsteg i dödsriket för att förkunna sin seger ”över andarna som hålls fångna i dödsriket”.
Sedan vände han sig till mig och sa: ”Gå och gravsätt henne.” Folket häpnade. Vad var det som höll på att hända? Skulle en kristen präst få besöka förfädersgravarna?
Några män började bära kistan ut ur kraalen. Det var fortfarande kolmörkt, när vi stannade första gången efter ett femtiotal meter för att byta bärare. Det är sed, att varje gång processionen stannar, ska ett bibelord läsas och jag hade svårt att se i Bibeln, men någon passade påpassligt på att ge mig en ficklampa.
Alla i den kungliga familjen stannande kvar hemma, men vi var flera hundra personer som började den långa vandringen upp mot bergssluttningen. Vi stannade med jämna mellanrum för att de långsammaste skulle hinna ifatt oss. Hela tiden växlade bärarna.
Långsamt började det ljusna. Stigen blev allt smalare och stigningen allt större. En del gav upp eller kom långt på efterkälken. Jag undrade varför det var så bråttom och bärarna närmast halvsprang med kistan.
Det var kyligt i morgonluften och till slut gick stigen så brant uppåt och vegetationen blev så tät, att det blev svårt att manövrera sig fram.
Efter en dryg halvtimme nådde vi fram till graven. Grottan var knappt synbar på lite avstånd, och bara några få kunde få plats på avsatsen utanför. På ena sidan i den låga grottan var en grav grävd. På andra sidan syntes spår av gamla gravar. Man kunde också se, att det fanns flera skrevor och små grottor på bergssidan.
I samma ögonblick som solen visade sig över berget på motsatta sidan, sänktes kistan långsamt i graven. Männen fick sitta på huk för att klara av att sätta ner kistan ordentligt. En av männen hoppade ner i graven och rullade ut en bastmatta över hela kistan, innan man bad mig komma in.
Jag kunde inte stå upp utan halvlåg framstupa med mitt röcklin och min stola kasandes på marken över den öppna graven och tog från jordhögen tre händer mull och förrättade begravningen. ”Av jord har du kommit, jord skall då åter bli. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”
När jag var färdig började de församlade sjunga: ”Gud välsigna vår utgång och vår ingång.”
Männen satte genast i gång med att fylla igen graven. Alla som kunde hjälptes åt. Jag gick ut ur grottan och tittade på den uppgående morgonsolen. Det var en hisnande skönhetsupplevelse. Kunde ett symbolspråk vara tydligare? Tänk om det alltid var möjligt att en kristen kunde blir begravd i soluppgången.
I gryningen slöts graven: ”Och det skall inte mer bli natt … ty Herren skall lysa över dem.” ”Ty Herren Gud är sol och sköld. Herren ger nåd och ära, han vägrar inte dem något gott, som vandrar i ostrafflighet.” •