Att tro på Jesus som sin frälsare och ha det fasta hoppet att ens synder är förlåtna och att man efter detta liv väntar en evig tillvaro i himlen, det är stort! Uppdraget som Jesus gav innan sin himmelsfärd är också stort; att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19).
Det vore väl också naturligt om alla kristna i sin kärlek till både Gud och sina medmänniskor var ivriga och villiga att berätta för alla människor och vittna om vad Jesus har gjort också för dem? Att man skulle känna missionsglädje och inte drabbas av missionsångest.
Missionsglädje eller missionsångest är inte vad man brukar läsa om i kristna tidningar och hemsidor. Om man befinner sig i ett kyrkligt sammanhang där mission över huvud taget nämns är problemet som adresseras snarast det bristande engagemanget och vikten av större gåvor och flera som tar uppdraget på allvar. Att det skulle kunna vara ett problem att människor kan bli tyngda och känna det som ett tungt krav att själva vittna om Jesus i sin vardag är det nog få som tror. Men själv har jag upplevt det så och jag har hört liknande saker från de som nu är ungdomar.
I denna artikel skriver jag om mina egna erfarenheter och tankar kring den ”missionsångest” som jag har upplevt.
En tung börda
Under min tonårstid, men också några år in i vuxenlivet, upplevde jag missionsbefallningen som något tyngande. Naturligtvis ville jag att fler, helst alla, skulle komma till tro och bli räddade men någon lust att missionera hade jag inte.
Jag minns särskilt ett ungdomsläger då vi en eftermiddag skulle stå på ett torg och sjunga. Det hölls också en kortare andakt och sedan förväntades vi prata med människorna som stannade till eller passerade torget.
En offensiv missionssatsning! … men jag hade en total ovilja att vara med på något sådant – men jag var med ändå. Hela tiden vi var på torget rasade motstridiga känslor inom mig. Å ena sidan ville jag bara sjunka genom jorden och försvinna eftersom jag skämdes, å andra sidan kände jag att saken som sådan var rätt. Dessutom trodde jag att jag genom detta på något sätt var med om att dra mitt lilla strå till stacken i Guds stora uppdrag att göra alla folk till hans lärjungar.
Ett annat minne är inte kopplat till någon specifik situation utan utgör mer ett samlat minne från alla de gånger som jag hört uppmaningen att på allvar ställa sig frågan: Kallar Gud mig till att bli missionär? I de sammanhangen var det självklart att missionärer sändes ut till länder på andra kontinenter. Det skulle krävas ganska omfattande språkstudier och sedan förväntades det att man var på missionsfältet under flera år. De som åkt iväg som missionärer fick också, i vart fall uppfattade jag det så, lite hjältestatus. De utgjorde liksom spjutspetsen i den världsvida missionen.
Vikten av att fråga sig huruvida Gud hade gett en kallelse till att bli missionär underströks flertalet gånger genom att hänvisa till Jesaja 6:8:
”Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ’Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?’ Jag svarade: ’Jag, sänd mig!’”
För mig personligen blev allt som rörde mission en tung börda.
Ilskan och samvetet
Det är oklart hur andra uppfattade min inställning och inre brottning med frågan. Det jag vet, det var att det började gro en allt större irritation inom mig när mission kom på tal, vilket var ofta. Också den mera vardagliga missionen i det sammanhang man är, att vittna om Frälsaren, irriterade mig. Man förväntades alltid vara beredd att vittna för andra om sin tro. Och dessutom säger ju också Jesus att: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen.” (Matt 10:32)
Det finns ingen naturlig avgränsning när det står om att bekänna inför ”människorna” och det som missionsbefallningen säger om att vittna för ”alla folk”. Inte ens för människor i min omedelbara närhet hade jag pratat om min tro. Människor jag tyckte om och älskade men som jag inte ens hade försökt tala med om Jesus.
Innebar min genuina ovilja att stå på gator och torg och vittna om Jesus eller att åka utomlands som missionär, eller min tröghet att tala med dem i min omgivning, att Jesus inte skulle kännas vid mig inför Fadern?
Det gnagde i samvetet och samtidigt tålde jag knappt höra talas om mission. I en period tänkte jag att det kanske var så att Herren verkligen hade kallat mig till att bli en missionär och att det stora felet var att jag inte lade alla mina känslor och tankar åt sidan och svarade på kallelsen som Jesaja gjorde: Här är jag. Du kan sända mig! Jag går!
Var ilskan jag kände när jag hörde talas om mission ett tecken på att jag sakta höll på att förhärda mig genom att stå emot Guds tydliga kallelse? Eller vad var det egentligen för fel på mig eller min inställning?
Ett märkligt samtal
Det var inga djupa samtal med en själasörjare eller nya insikter i Guds ord som gav den insikt jag behövde för att med tiden få en lättnad i min missionsångest, eller vad man nu ska kalla det jag upplevde. Det som blev en typ av vändpunkt skedde under en bilfärd mellan Ersboda och Ålidhöjd i Umeå.
Jag hade ett kortare vikariat och fick skjuts av en kollega som jag endast jobbat ett par dagar med. När vi satt där i bilen så sade han plötsligt: ”Gabriel, det låter kanske lite märkligt men jag har märkt att du har något som jag saknar. Jag skulle vilja veta vad det är för något.”
Till en början förstod jag inte överhuvudtaget vad han menade. Han var säkert 30 äldre än jag och vi kände inte varandra och det lilla vi hade pratat med varandra om rörde strikt jobbrelaterade saker. Min kollega försökte förtydliga vad han menade men hade lite svårt att sätta ord på det eftersom han själv inte visste vad det var som jag hade, men som han saknade. Så insåg jag tillslut att det han menade inte ”något” utan någon; nämligen Jesus.
På något underligt sätt hade någon form av mission skett utan min aktiva inblandning. Jag hade inte sagt ett enda ord om min tro innan min kollega inledde detta märkliga samtal. Det enda jag hade gjort – det var att jobba.
Insikten
Detta märkliga samtal rörde om mina egna föreställningar om vad det är att missionera och vad det innebär att vara beredd att svara då någon ställer frågor om ens hopp. Det fick mig också att tänka tillbaka på ungdomslägret med sången på torget, men också andra liknande tillfällen. Vad jag kunde minnas hade dessa ”missionssatsningar” inte lett till så många samtal. De få samtal som de resulterade i hade främst varit ganska otrevliga. De som ville prata var de som var arga, inte de som hade seriösa frågor eller ville veta mer.
Samtidigt kunde jag också dra mig till minnes flera samtal som jag haft under åren. Klasskompisar och sådana som jag känt under flera år som jag pratat med. De samtalen hade en sak gemensamt och det var att de skedde väldigt spontant och utan någon avsikt från min sida att försöka få till ett samtal om den kristna tron och vad Jesus gjort också för dem.
Själva insikten som också ledde till lättnad och befrielse av den tyngd jag känt kring allt som rörde mission var denna: Gud tycks använda mig till att missionera när jag inte ens försöker och trots att jag blir irriterad och provocerad så fort någon talar om mission.
Med den insikten blev orden från Jesaja där Herren frågar ”Vem skall jag sända” inte längre anfäktande. Jag behövde inte vara så ivrig som Jesaja var och liksom sträcka upp handen och vifta och ropa: Sänd mig! Jag vill! – för jag ville ju inte!
En bortglömd grupp
Det vore fel av mig att påstå att det kyrkliga sammanhang som jag är uppväxt inom skulle ha ett felaktigt synsätt på vad mission är och hur man ska se på det. Det jag hittills skrivit är min subjektiva upplevelse och till detta kommer att det jag skrivit handlar om händelser som skett för 25 till 35 år sedan. Minnen förändras över tid och olika personer kan uppfatta ett också samma budskap på flera olika sätt.
Det som däremot är helt klart och tydligt det är att jag själv har haft ett felaktigt perspektiv när det kommer till mission.
Självklart kallar och utrustar Herren vissa människor till att bli missionärer i mer exklusiv bemärkelse. Vissa viger sina liv åt att sprida evangeliet och nå nya människor. De flesta har inte den kallelsen och är inte heller utrustade för det.
Andra är mycket frimodiga och talar gärna i tid och otid om sin tro var de än befinner sig och oavsett sammanhang. De har också en särskild gåva att göra det.
Den stora majoriteten är sådana som går till sin skola eller till sitt jobb, de försöker få till ett någorlunda harmoniskt familjeliv, försöker ha en god relation till grannar, släktingar, kollegor, klasskompisar och vänner. Sådana som helt enkelt lever ett ganska vanligt svenssonliv. Detta är denna grupp missionärer som spelat störst roll genom hela kyrkans historia! I hemmen har barn blivit fostrade in i livet med Jesus. Någon kanske har en vän som efter 10 eller 45 års vänskap tillslut följer med till kyrkan, börjar läsa bibeln och tillslut blir kristen.
Det felaktiga perspektivet som jag hade på mission gjorde att jag inte kunde se den stora och viktigaste gruppen av missionärer: Gudstjänstfirare som i sin vardag försöker tillämpa vad de sett och hört. Jag räknade inte med den grupp som jag själv tillhörde. Istället gick jag runt med dåligt samvete och en onödig irritation och ilska då jag inte kunde hantera det ständiga prata om mission.
Vilan
De flesta som läser denna artikel delar kanske erfarenheten, eller känslan av att det ständigt talades eller talas om mission. Många har nog den motsatta upplevelsen och skulle önska att det talades mer om mission och att fler också engagerade sig aktivt för att sprida evangelium. Hur kyrkor, församlingar och andra kristna organisationer talar om, och bedriver, det mera organiserade missionsarbetet varken kan eller vill jag recensera men det är klart att det sällan görs tillräckligt inom något område.
Däremot vill jag verkligen påtala att det finns en stor vila för den enskilde. Uppdraget som Herren gett oss i missionsbefallningen är verkligen ett enormt stort uppdrag! Men det är Kyrkans uppdrag! Ansvaret att förkunna evangelium så att mänskligheten kan komma till tro, bli frälsta och räddas från den eviga domen; det ansvaret ligger inte på dina, eller mina axlar. Det är Kyrkans ansvar där vår Herre Jesus själv är huvudet och ytterst sätt den som leder hans stora frälsningsmission.
Samtidigt består Kyrkan av oss enskilda kristna. Om alla drog sig undan sitt missionerande uppdrag så skulle inte heller Kyrkan vara missionerande. Men det är den och det kommer den alltid att vara!
När jag frågat människor hur det gick till när de kommit till tro så framträder samma bild. De hade en farmor som var kristen, en kompis, eller någon annan i sin närhet som de började prata med. Intresset för den kristna tron kom sedan plötsligt eller mycket långsamt och smygande under en rad av år. Sannolikt förstod aldrig ”missionären” att den fått vara ett redskap i Herrens hand när Han fört en människa till tro.
Det kristna livet är därför ett liv i missionerande liv vare sig vi tänker på det eller inte! Jesus som själv säger att Han är världens ljus säger också att vi kristna är världens ljus. Vi ska leva i världen som ljusets barn på den plats och i de kallelser som han gett oss.
Att det kristna livet är ett missionerande liv innebär inte att de större missionsprojekten som olika kyrkor och organisationer driver skulle vara onödiga eller meningslösa (kanske med undantag för torgmöten och dörrknackning). Vi bör stå med och stötta sådant ekonomiskt och också be för Kyrkans utbredande. Däremot är det direkt skadligt och onödigt att gå runt och känna missionsångest på det sätt jag gjorde i min ungdom. Är du kristen så är du också en missionär och det gäller oavsett vilka övriga kallelser som Herren gett dig. •