I Kyrkans tidning kunde man i slutet av april läsa två artiklar som på ett tydligt sätt ställer en diagnos på Svenska kyrkan.
I ”Här kommer prästerna snart inte att räcka till” framgick att över en fjärdedel av prästerskapet gått i pension till år 2030. 8 av 13 stift kommer inte kunna fylla dessa avgångar. Idag prästvigs färre än hälften så många som för en generation sedan. Detta riskerar göra så att även tjänster i städerna kommer bli otillsatta.
I en annan artikel framgick att studentföreningen KRISS läggs ner. Under det röda 70-talet var radikala Kriss en stor rörelse. Ledarna för KRISS var vägröjare för det maktövertagande som 68-kyrkan stått för under årtiondena som följde. Idag består föreningen av 40 personer och ska läggas ner.
Dessa nyheter hänger intimt samman och ställer en diagnos på Svenska kyrkans, men orsakssambanden är inte nya eller okända. När undertecknad skulle börja studera toppade präst listan på framtidsyrken där det skulle vara efterfråga på arbetsmarknaden.
En faktor är att man sett en förskjutning när det gäller prästvigningarna. Från att vara män uppvuxna i kyrkan som prästvigdes i 20-års åldern vilka kunde ha fyra decenniers tjänstgöring framför sig har prästerna blivit allt äldre. Många medelålders kvinnor vars tjänstgöring kommer begränsas till enstaka årtionden. Många som övervägt kallelsen har avstått eller avbrutit en sådan resa innan prästvigningen. I min egen närhet finns det tiotalet unga män som studerat teologi som istället arbetar som byggare, ingenjörer, jurister, bönder, lärare eller personliga assistenter. Det gäller i synnerhet unga vuxna från kyrkans väckelserörelser som inte ser en framtid som präster.
Varför väljer man då att inte bli präster? Det handlar i vart fall inte om lön och anställningsvillkor. En komminister tjänar i dryga 46 000 kr i månaden och en gymnasielärare 40 000 kr. Den riktpunkt som staten satt för en allmänpraktiserande advokat på cirka 36 000 kr. För en kyrkoherde är genomsnittslönen 67 000 kr. En lön som är bättre än många chefslöner i den offentliga sektorn. Ser man till arbetsbördan är det vida känt att kraven på arbetsinsats i åtskilliga prästtjänster är mycket låga. För den som söker en enkel tillvaro är det helt möjligt att vara brödpräst i stor lättja.
En faktor som lyfts fram är den dåliga arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Försäkringskassan har identifierat de farligaste yrken i termer av risken för långtidssjukskrivning på grund av stress. Slutsatsen: störst risk hade kyrkoherdar, präster och diakoner. Hur kan detta förenas om man ser till påståendet om begränsade arbetsinsatser? Dels kan de präster som söker sig till prästämbetet efter en medelålderskris redan ha en psykosocial problematik. Dels finns en politisk och kulturell press som läggs på präster, inte minst de som har en kyrklig förankring. Åtskilliga präster har bränts ut kyrkoråd som intet förstår av kyrkans liv och prästens uppgift. Men detta förklarar inte de skriande problemen.
Fackförbundet Vision har i undersökningar funnit att orsaken till den dåliga arbetsmiljön primärt är stress och dåligt ledarskap. Man måste ställa sig frågan i vad som orsakar dessa förhållanden? En vanlig förklaring till stress är ett uttryck för dåligt ledarskap. Nyckeln i ledarskap är att medarbetarna ska veta två saker: 1) vad man ska göra och 2) hur man ska göra det. Om så inte är fallet skapar det stress.
Här finns förklaringen till den dåliga arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Många präster är vare sig utbildade i vad de ska förkunna, varför de ska göra det och hur man gör för att bygga församling. Man vet inte vad Kristi kyrka är och vet inte att dess uppgift är att uppbygga de heliga med förkunnelsen av evangelium. Omvittnat är det bland erfarna präster att prästkandidaternas hårda arbete med att skriva predikningar slutar i fromlande svammel. Det är inte konstigt för de har inte fått undervisning i teologi utan i religionsvetenskap. Men det handlar också om det pastorala livet. Någon utbildning i hur man bygger ett ungdomsarbete eller genomför konfirmandarbete är inget som kommer med vigningen. Detta hur man gör något måste man lära sig genom praktisk erfarenhet av ett församlingsliv som upprätthålls och traderas i levande sammanhang. I sin förlängning stryps också tillförseln av prästkandidater som vet vad ett kyrkligt liv är.
Det dåliga ledarskapet kan man spåra till den radikala generation som fostrades i KRISS under dess storhetstid. Deras program gick ut på att förändra kyrkan och göra henne till en röst för politisk förändring, fredsarbete och solidaritet. Detta gjorde man på bekostnad av kyrkans pastorala liv och dess innehåll: den kristna tron. Denna generations seger har förvandlat kyrkan till oigenkännlighet. Det säger sig självt att när man fostrar präster till kyrkliga revolutionärer och världsliga radikaler så krymper den skaran i takt med att skillnaden mellan kyrkan och världen bryts ner. Deras reformprogram har nått vägs ända. Man har tagit bort de ena delen efter den andra på kyrkans motor; om det då till sist är så att hjulen slutar snurra ska man inte vara förvånad. Det tar ett tag men till sist står bussen still och saknar man sedan motorn så finns det inget sätt att få fart på det igen. Om man förföljer de som frimodigt vill förkunna så finns det snart ingen som vill göra det. På detta sätt har kyrkans radikaler segrat både sig själva och kyrkan till döds. Det är Svenska kyrkans stora självmord som markeras med prästvigningsstoppet 1993 och biskoparnas löften om att inte prästviga sådana som inte är beredda att viga samkönade par.
Trots detta – Gud ske pris – låter inte Gud sin kyrka gå under. Han har lovat att helvetets portar inte ska bli henne övermäktig. Det finns ingen som måste gå in under oket i Svenska kyrkan. Alternativet är öppet för den som Herren kallar till helig tjänst. Gud give att de aldrig tar miste på vad de ska göra – förkunna Guds ord – och hur de ska göra det. •