Kallelsen till Guds rike
Bibeln talar mycket om att vi har ett ansvar för våra själars frälsning; vi ska söka Gud, omvända oss, ta emot Kristus, välja livet, arbeta på vår frälsning och så vidare, men trots detta är det alltid Gud som tar första steget. Vi skulle kunna likna detta vid somliga personer som är så försiktiga och blyga, att de aldrig skulle hitta någon livskamrat om det inte vore så att någon annan tog initiativet och liksom lade beslag på personen. På samma sätt skulle vi aldrig kunna få en relation med Gud om inte han charmade oss och lockade oss till sig (jmfr. Joh 6:44).
I Guds rike är allt förberett
Jesus liknar Guds rike vid en festmåltid, där en man sänder ut sina tjänare för att hälsa människor: ”Välkomna, allt är färdigt.” Detta uttrycker dels glädjen hos Gud, men även hur Jesus har gjort allt som krävs för vår frälsning. Vi behöver bara komma och ta emot erbjudandet i tro. Festen i Guds rike är därför inte ett knytkalas där vi själva måste ta med oss ett eget bidrag eller ett restaurangbesök där vi själva betalar helar notan. När Jesus dog på korset sade han: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30). Detta innebär att Jesus har levt det liv vi borde leva och dött den död vi förtjänar. Genom vår synd står vi i skuld till Gud, men i stället för att kräva att vi ska betala denna astronomiska skuld – vilket skulle vara omöjligt för oss – så betalar Jesus detta i vårt ställe. Därför är gemenskapen med Gud i hans rike inte bara något framtida, osäkert och avlägset; Guds rike är nära, för redan nu kan vi bli frikända från domen. Inte konstigt att Jesus liknar Guds rike vid en fest där allt färdigt och klart!
Gud gör allt för att vi ska komma!
Även om försoningsverket är fullbordat i en mening, så är den i en annan mening inte avslutad. Vi behöver ju också personligen försonas med Gud. När Gud kallar oss till sitt rike börjar han därför med försöka mjuka upp våra hjärtan. Ofta kan det ske genom omtumlande händelser i livet. Olyckor och nöd kan ibland, som C.S. Lewis har uttryckt det, vara ”Guds megafon för att väcka en döv värld”. Ibland kan vi i stället bli starkt berörda av Guds oväntade godhet. Ett uttryck för detta är titeln på C. S. Lewis självbiografi: ”Av glädje överfallen.”
Men avgörande för kallelsen till Guds rike är också att vi får möta evangeliet – och för denna uppgift har Jesu vittnen avgörande betydelse. Jesus säger ju i liknelsen: ”När festen skulle börja skickade han sin tjänare …” Kyrkan är på detta sätt sakramental till sitt väsen; vi möter Ordet om Kristus genom lemmarna i hans kropp. Detta är också ett skäl till att Gud har inrättat ett särskilt ämbete att förvalta Guds ord och sakrament. Alla kristna är visserligen kallade att vara vittnen, men somliga är sända med en särskild fullmakt (jmfr. Luk 10:2, Rom 10:14-15).
Alla är kallade – men få är villiga
När vi ställer till fest bjuder vi i allmänhet in de som står oss nära, men kallelsen till himmelrikets fest gäller alla: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att alla folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.” Gud har alltså inga favoriter, utan i hans ögon är snarare alla favoriter. Men trots att alla är inbjudna så är det många som utsorterar sig själva. Paulus och Barnabas säger till dem som avvisar Gud ord att ”Ni … dömer er själva ovärdiga det eviga livet” (Apg 13:45). Och Jesus säger till Jerusalem: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn … men ni ville inte” (Matt 23:37).
Det som hindrar människor från Guds rike behöver då inte bara vara syndiga och onda ting, utan kan vara helt tillåtna ting som får företräde. I Jesu liknelse kunde någon inte komma för att han hade köpt en åker, en annan för att han hade köpt fem par oxar och en tredje för att han nyss hade gift sig. Så är det än idag, att fantasin att komma på ursäkter att slippa Gud tycks vara oändlig. Men Gud låter sig inte luras; de enda som vi lurar är oss själva. I själva verket finns det inga giltiga ursäkter alls, att tacka nej. Det är nämligen för denna sak skull som vi har fått livet, att förbereda oss inför den himmelska bröllopsfesten. Att tacka nej till Guds inbjudan är därför att förslösa sitt liv. Jesus säger: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet …” (Matt 6:33)
Vad är det då som kännetecknar den lilla utvalda skaran som trots allt tar emot inbjudan till Guds rike? I liknelsen säger mannen i desperation: ”Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.” De som till sist kom var alltså de tilltufsade, svaga och misslyckade – och dessutom sådana som inte hade en naturlig närhet till festarrangören. Vad vill detta säga? Jo, att om du känner dig fattig på goda gärningar, som en krympling i troslivet och som blind och lytt i fråga om att lyda Gud, så är det ändå inte kört. Det är i själva verket just för sådana som dig som Jesus har kommit; Jesus har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Ja, när du inser att detta är en beskrivning på hurdana vi alla innerst inne är, så får du den rätta mottagligheten att med glädje ta emot kallelsen till Guds rike. •