Gud sade: ”Min båge sätter jag i skyn, den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden.”
En regnbåge ser vi, när ljuset lyser på droppar i luften. Ljuset delar sig i färger genom vattnet, så vi ser en båge på motsatt sida mot ljuskällan. Regnbågen är alltså en återglans av solljuset. Den som känner regnbågens hemlighet kan finna vägen till ljuskällan.
Denna båge skulle vara tecken på förbundet mellan Gud å ena sidan och människor och djur å den andra. En kristen kommer att tänka på det fullkomliga förbundet mellan Gud och jorden, vilket bestod i att Gud blev människa. Innan detta förbund blev verklighet i tiden, strax innan rättfärdighetens sol gick upp, så stod prästen Sakarias i templet och bad. Han vände sig mot väster. Mot det väderstreck där den uppgående solens regnbåge visar sig. Han hade sett strålglansen från Herrens härlighet.
Med ens stod en ängel där. Sakarias blev förskräckt och förstummad. Han fick veta att han skulle få en son, som skulle bereda väg för soluppgången. En son, som skulle samla upp profeternas budskap och ge en sista föraning om den tid som skulle komma. Den tid då den treenige Gudens välgärningar skulle bli kända över världen. Den tid då vi (som i de flesta kyrkor) ska vända våra blickar mot öster, mot soluppgången.
Evangeliet handlar om födelsen av denne omvändelsens profet, Sakarias son, Johannes Döparen.
Och vi ska betrakta frälsningsförkunnelsen genom Gabriel, Sakarias och Johannes.
Uppenbarelsen i templet är det första som händer, när frälsningstiden bryter in. Den förkunnas av Herrens ängel på den plats, som ansågs heligast på jorden. Därutanför stod folket dagligen och bad, och där antände prästerna rökelsen, som var symbol för folkets böner. Nu skulle Gud äntligen uppfylla sitt folks allra angelägnaste bön, bönen om frälsning genom Messias, Kristus. Uppfyllelsen av denna bön, den skulle knytas till Sakarias son. Gabriel säger:
”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes.”
Denne Johannes skulle vara Kristi förebådare, den förste och störste profeten. Gabriel säger:
”Han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft.”
Israel väntade på profeten Elias, för de räknade med att en helt ny tid, med nya förutsättningar, skulle börja när profeten visade sig. Då skulle Messias snart komma. Det är för att förkunna detta som Gabriel har visat sig i templet, och kungjort sitt evangelium. Han säger: ”Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att förkunna detta glada budskap.”
Då går budkavlen vidare till Sakarias.
Han verkade inte bli mycket till förkunnare. Han blev ju stum. Gabriel sade: ”Ända till den dag då detta sker skall du vara stum och inte kunna tala, för att du inte trodde mina ord.” Det där, att inte i sitt inre tro på Guds förkunnelse, det drabbar tydligen också den bäste i att uppfylla Guds lags föreskrifter. Det heter ju om Sakarias och Elisabet, att de ”var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter”.
Men Guds ord skulle ändå fullbordas. Människors otro kunde inte få stå i vägen, för det var just på grund av otron, som frälsningen behövdes. Om vi i alla stycken hade litat till Gud, då hade olyckan aldrig kommit, och frälsningen varit onödig. Men nu fanns otron, och lyckligtvis också frälsningen. Även Sakarias fick förkunna evangeliet. Till och med detta, att han inte kunde tala till folket, blev för dem ett tecken på att något underbart hade skett. ”Då förstod de att han sett någon syn.” Och när alla månader av stumhet gått förbi, och barnet föddes, då förkunnade Sakarias evangeliet genom att på en anteckningstavla skriva hans namn, ”Johannes”. Det betyder ”Gud är nådig”. Och så öppnas Sakarias mun, och han lovar Gud genom den kända lovsången: ”Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning.” Ty Gud hade inte bara löst honom från det tillfälliga bandet, utan också gett hela världen anledning att glädjas över den oändliga frälsning som nu skulle uppenbaras.
Johannes tillnamn ”döparen” säger en hel del. Det heter, att hans budskap var ”omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”. Sakarias säger också till honom: ”Du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, till att ge hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder blir förlåtna.” Sakarias måste bli stum, innan han fick tala och förkunna evangelium. Så måste också vi först bli av med det, som drar oss bort från Gud, vår otro och allt som kommer av den, våra synder. Eller i vart fall den skuld och orenhet, som vi därigenom bär på.
Men vi kan inte omvända oss genom skötsamhet. Sakarias själv borde i så fall redan ha varit omvändelsens föredöme genom sitt oförvitliga liv. Nej, omvändelsen hänger på syndernas förlåtelse, en Guds handling med oss, genom vilken han befriar oss från det ondas skada, och ger oss sin nåd. Grunden till detta visar Johannes, när han pekar på Jesus och säger: ”Se Guds Lamm, som borttager världens synd.” Det är genom att Gud blivit människa och offrat sitt liv för oss, som vi fått fullgod anledning att hoppas på förlåtelse. Och först när våra gärningar blivit stumma, medan hans, Herrens Jesu Kristi, frälsningsgärning fått tala evangeliet om nåd och förlåtelse till oss, först då vill den helige Ande helga oss, som genom dopet i Jesu namn fått del i nåden, till att också vi, var och en på sitt sätt, får bli omvända förkunnare av det återvunna paradiset. •