Litteraturvetaren, docent Johan Lundberg har skrivit en faktaspäckad bok, Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, som kommit i en rad upplagor. Den senaste versionen är femte upplagan; boken innehåller ett slutord från 2013, ett efterord från 2019 och har nu tryckts på nytt 2023. Kort sagt är Ljusets fiender en – lysande bok!
Det finns många andra som i böcker och bloggar beträtt ungefär samma marker som Lundberg, de som ingår i det som kritikerna gärna kallar för en ”konservativ” våg. Men likt kung Saul är Lundberg huvudet högre än sin omgivning (1 Sam 9:2), vilket märks.
Själva boktiteln, Ljusets fiender, låter som en biblisk term – vilket den är, med nöd och näppe. Fenomenet ”ljusets fiender”, beskrivs indirekt på många ställen i Bibeln (bland annat i Johannesev. och 1 Johannesbrevet), men termen återfinns bara i Job 24:13: ”Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar, de vistas inte på dess stigar.” Boktiteln är i stället tagen från Johan Henric Kjellgrens dikt från 1792 med just titeln Ljusets fiender, en dikt där Kjellgren försvarar upplysningstänkandet. (Diktens inledning återges på s. 5.)
Lundberg är en både beläst och ”upplyst” person som inte väjer för konflikter. Bokens första del, ”Bakgrunder”, är en extra njutbar läsning som bland annat flödar av litteraturhistoriska perspektiv. Det Lundberg skriver om författare som Artur Lundkvist, Karl Vennberg och Olof Lagercrantz är både intressant och upprörande. Hans analys av hur ett antal företrädare för den svenska ”tredje ståndpunkten” sålde ut nobelpristagarna Pasternak respektive Solzjenitsyn och smörade för deras fiender i Kreml är avslöjande. Sveriges agerande i politiska och kulturella frågor har i själva verket ofta inte varit någon vacker syn. Vårt inträde i Nato innebär, förhoppningsvis, att vi lämnar en ganska förljugen era bakom oss. Sovjet- och rysskramarna i Sverige, både i politiken och kultureliten, har varit många och högt uppsatta.
Ett nyckelkapitel i boken är en kort text på tre sidor, ”Från klass till kultur” (s. 29 ff). Där skildrar Lundberg hur den ”revolutionära vänstern” vitaliserades genom att mutera, bland annat genom att överge begreppet klass och fokusera på kultur, kön och identitetsfrågor. Ungefär samtidigt lyckades man infiltrera den akademiska världen; till detta kommer att delar av vänstern har gått in i en ohelig allians med neofundamentalistisk islamism. Detta har resulterat i en skoningslös (själv)kritik, i diverse skepnader, av den västerländska kulturen.
Bokens övriga huvuddelar, ”Bräckliga principer” respektive ”Höger om, vänster om”, skildrar hur den militanta islamismen växt fram, men även hur och varför den har lyckats etablera sig så kraftfullt runt om i världen, ofta alltså assisterad av en västerländsk självkritik. Detta skildras genom citat och resonemang från väntade och inte minst oväntade sammanhang.
Ett stort antal personer passerar revy. Personregistret i boken är på elva sidor – i dubbelspalt! En person som professor Mattias Gardell figurerar på 50 sidor eller mer. Han har ihärdigt använt begreppet islamofober om en rad personer som i själva verket varit islamkritiska. Han ligger också bakom ett citat, som placerar honom i en utopistisk – anarkistisk – leninistisk fåra:
”Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.” (s. 9)
Andra omdiskuterade personer i boken är Judith Butler, Edward Said och Alice Bah-Kuhnke. Anmärkningsvärt många personer inom svensk och internationell elit, politiskt och kulturellt, framstår som Hamas-sympatisörer, till exempel socialdemokraterna Mona Sahlin och Jan Eliasson.
Den snårigaste delen av boken gäller Lundbergs analyser av islamismen. Dels beskrivs där dess ideologiska utveckling, dels skildras några viktiga terrordåd. Hans översiktliga skildringar av ett antal personer som varit ideologiskt betydelsefulla är mycket förtjänstfulla: Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), till exempel, beskrivs i kapitlet ”Lenin i Lahore”; anmärkningsvärt nog var hans resonemang kring jihad och Hizbollah influerade av leninismen. Det följande kapitlet skildrar Sayyid Qutb (1906-1966) och hans utveckling; han var en av fäderna till det Muslimska brödraskapet och inspirerades av nationalsocialismen, inte minst dess judehat.
Andra kapitel analyserar diverse terrorattentat, men varför nämna terroristernas namn i en recension? Däremot bör det sägas att Lundberg tydligt visar hur det svenska samhället svek Lars Vilks, vilket ledde till hans tragiska död. Vilks framstår som en djärv konstteoretiker, en av de främsta i Sverige under senare tid, vilket få kulturjournalister och inga kulturinstitutioner vågat erkänna.
Boken är lättläst, samtidigt som den erbjuder ett rejält ”tuggmotstånd”. Detta gör att de flesta läsare förmodligen får mest behållning av att läsa några enstaka kapitel i stöten och inte stora sjok i sträck. Under läspauserna kan man bland annat grubbla över några övergripande frågor.
Till att börja med: Varför har stora delar av den politiska och kulturella eliten haft så lätt att acceptera kriminella handlingar när de kommit från ”progressiva” personer? Ett par flagranta exempel redovisas på s. 310. Om en företrädare för Bandidos eller en dömd högeraktivist agerat på motsvarande sätt, hade akademiernas mottagande varit helt annorlunda.
Vidare: Hur kommer det sig, att journalisternas agerande är så flagrant varierande, beroende på vilken miljö eller vilka åskådningar som de skildrar? Lundgren kallar detta för ”de dubbla måttstockarnas logik” (s. 350) och avslöjar fenomenet gång på gång. I bokens avslutning (s. 418) belyser han den ”brist på ideologisk symmetri” som är så vanlig i Västerlandet; Lundberg hänvisar för svensk del bland annat till Kent Asps studier (2012) av svenska journalisters partisympatier: Bland kulturjournalisterna i Sverige röstade 84 procent röd-grönt, och inom Public service (SvT/SR) röstade drygt 50 procent på Miljöpartiet!
Till sist. Bokens stora brist, enligt min mening, är ett vanligt problem i litteratur av denna typ: en nästan total brist på förståelse för kristendomens betydelse när man analyserar västerländsk kultur. Man skriver gärna om ”religion” och tenderar att se islam och kristendom som relativt likvärdiga storheter. Lundberg, och många andra, analyserar olika åskådningar (leninismen, marxismen i stort, nazismen, islamismen, m fl) som försöker skapa utopiska lyckoriken, alltså ett himmelrike, vilket dock mer får drag av ett helvete. Däremot har Lundberg, med flera, svårt att inse att många av de viktiga och bärande elementen i dagens västerländska kultur inte skapats av liberal upplysningsfilosofi utan vilar på samhällenas ursprungliga, kristna prägel. Trots de brister som vidlåder allt mänskligt liv, har kristet präglade nationer överlag lyckats bättre med att skapa goda och sunda samhällsstrukturer än länderna runt omkring. Detta bevisas, inte minst, av diverse migrantsströmmar under både tidig medeltid och vår egen nutid. •