I de första raderna i Mosebok 1 läser vi ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Vi får ingen beskrivning av hur det gick till (den hemligheten tillhör Gud som av ingenting kan skapa allt genom sitt Ord) men vi får en aning om varför Gud skapat allt – för att han är god och allt han skapat är gott. Gud har i sitt väsens inre, i sin begynnelse, som är utan början och utan slut, en längtan efter att skapa en himmel och en jord. Där är skapelsens början. Gud har förutsett att allt ligger under kärlekens makt och att han är dess Herre och Konung. Gud har också från början en längtan efter komma till den jord som tillhör honom och för att dela sin glädje med dem han skapat – och när tiden var inne då kom han till sina egna (som i viss mening inte bara är det judiska folket utan vi alla) – men hans egna tog inte emot honom, skriver Johannes, kap 1:11. Vi försmådde den kärlek som är från Gud genom att hänga upp hans enfödde Son på ett kors och med att såra hans hjärta till döds. Vi kan tänka: ”Vi är inte värda hans kärlek sådana vi är.” Men Gud älskar oss inte för att vi är goda, han förväntar sig inte det. Det är för att Han är god han vänder sig till oss mest behöver hans godhet.
I sin prolog skriver Johannes: ”I begynnelsen fanns ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.” Vad Johannes säger är att Jesus är Ordet, sänd av Fadern – ”ty så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ärva evigt liv” (Joh 3:16).
När vi vill hävda något som är sant, använder vi ofta många ord – men Gud uttalar endast ett Ord. Jesus döljer ingenting, hela hans väsen uppenbarar vem Gud är. Våra många ord är ofta utan innehåll och mest prat. I tystnaden föds ljuset och livet, som när ordet Jesus blir uttalat och våra öron öppnas för evangeliet och Gud bekräftar Ordet i vårt inre.
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.”
(Rom 11:33)
Skapelsen i all sin skönhet och prakt saknar något – det är bara människan som fått gåvan att samtala och kommunicera med sin skapare. Jesus är Ordet från Fadern och genom honom har allt blivit till – som döpta kristna är vi också kallade att vara som Jesus, Faderns barn här i världen. Liksom Jesus visar vem Fadern är, så är vår uppgift inget mindre än att med våra liv och om det är nödvändigt, med våra ord, visa dem vi möter vem som är allas vår Gud och Fader.
Kanske tänker vi ”vad förslår det jag tänker, talar eller gör här i denna värld, allt verkar ju bara gå åt ett enda håll!”. Vår tankar och ord när vi går där i vår ensamhet – vittnar de om ljus eller mörker? Handlar de flesta av våra tankar och ord om hur svårt, trist, fult, besvärligt, hemskt och otäckt allt är – då glömmer vi lätt att Guds mening med våra liv är vacker, ljus och hoppfull! Vilken förunderlig makt har inte Gud lagt i våra tankar, vår tunga och våra händer. Han inbjuder oss att vara hans medarbetare och medskapare, när han bygger sitt rike här på jorden – men som inte är av denna världen. Här i sin Kyrka får vi vara med om att hela och läka vår sårade, sargade och skadade värld! Jesus som är Ordet från Gud, skapar allt på nytt – han är livets bröd som mättar allt levande med nåd och förlåtelse. Evangeliet leder oss rätt och hjälper oss att tro på Jesus – Han är sanningen från Gud som ger oss ljuset och livet, det liv som är från Gud, ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.
Gudsvinden finns med från skapelsens början. Den blåser fortfarande och när vi som träden följsamt vajar och andas in och ut vad Anden lär oss, då inspireras vi att tänka, tala och handla som Gud vill. Det är så vi kan bära en god frukt som består – i kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet och ödmjukhet. Det är just miljön och klimatet, som jorden och vår värld längtar efter och behöver!
Vårens knoppar bär bud om sommaren. Redan nu har en del av trädens och grönsakslandets frukt börjat skördas. Bara det är ett vittnesbörd för att Gud finns och gläder människors hjärtan genom allt gott han gör och ger, i den natur han skapat. Midsommartiden när allt är ljust och praktfullt, då påminns vi samtidigt att allt skapat är lagt under förgängelsen och inom kort är allt nedvissnat. Men Gud har planterat in en längtan i allt levande skapat efter att nå den frihet (Rom 8:19ff) som väntar Guds barn. Nu erfar vi vår svaghet och känner födslovåndorna medan vi ber som Anden vill, ser fram och hoppas och väntar på det liv redan nu är vårt i Jesus Kristus – i den eviga sommaren.
”Varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:39)
Amen. •