När vi kommer till tredje söndagen efter Trefaldighet kan vi kasta en blick bakåt i kyrkoåret och se ett sammanhang. Kyrkoårets underbara pedagogik leder oss mycket konkret genom tiden och genom Frälsningens realiteter.
Bakom oss ligger det fullbordade frälsningsverket: Julen och födelsen, Påsken med korsdöden och uppståndelsen, Himmelsfärden, Pingsten med dopet och utgjutandet av Anden. Helga Trefaldighets dag ger missionsperspektivet: ”Döp dem och lär dem!” Första söndagen efter Trefaldighet talar om hur jag får del av Guds Ande och frälsningsverket, när missionsbefallningen har åtlytts och jag har fått bli döpt. Andra söndagen efter Trefaldighet gör klart för oss att vi som kallats till efterföljd genom dopet också har ett ansvar att följa kallelsen.
Så kommer den tredje söndagen med sitt allvarliga perspektiv. Ett får, ett mynt, en son, som tillhör någon, kan på olika sätt kan komma bort från den de tillhör. De kan gå förlorade. Samtliga evangelieläsningar är hämtade ur samma kapitel, Lukas 15. Liknelserna framställer realismen i att något är förlorat och saknaden efter det förlorade men framställer med lika tydlig realism återfinnandet och den ohöljda glädjen över att det som var förlorat är återfunnet.
Lika verklig som faran är att kunna komma bort, lika verklig är ivern och glädjen hos den som vill återfinna och även återfinner det han förlorat.
Vi tillhör också någon! Vi tillhör Jesus genom dopet. Vi är hans egendom. Det är han som har ”förlossat, förvärvat och vunnit mig … för att jag ska vara hans egen”. Att förvärva mig kostade honom hans lidande och död, hans blod. ”Ni är köpta och betalning är given!” (1 Kor 6:20, 7:23)
Då är det också honom vi kan komma bort ifrån. Att komma bort från Jesus innebär att man är förlorad. Man kan komma bort som fåret, som plötsligt upptäcker att det är någon annanstans än hos herden i flocken. Man kan komma bort som myntet – plötsligt kom jag på kant med livet och rullade långt bort. Man kan komma bort som sonen genom ett medvetet val: ”Nu bryter jag upp från mitt hem!”
I ingen av liknelserna är ägaren oberörd av det som förlorats. Tvärtom. Herden söker tills han hittar fåret. Kvinnan sopar och fejar tills hon finner myntet. Och fadern spanar mot horisonten tills den bryts av den återvändande sonens gestalt: ”Äntligen!”
Dessa tre liknelser visar på det som Petrus skriver: ”… han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig.” (2 Pet 3:9)
Första årgångens tre läsningar har var sitt ”kärnord” att lägga på minnet.
Första läsningen:
Profeten Mika säger: ”Du kastar alla våra synder i havets djup.” (Mik 7:19) Corrie ten Boom från Haarlem i Nederländerna, som med sin familj gömde judar i sitt hem under andra världskriget och är känd genom boken ”Gömstället” och filmen med samma namn, kommenterade en gång detta bibelställe genom att tillfoga: ”… och på stranden står en skylt: Fiske förbjudet!”
Det finns ju en, Själafienden, som till varje pris vill att vi ska komma ihåg hur ovärdiga vi är och vill få oss att tro att Jesus inte vill ha med oss att göra, sådana som vi är. Själafienden drar upp alla våra gamla synder och vill få oss att förtvivla. Men Herren vill helst visa nåd, säger Mika. ”Dina synder kommer jag inte mer ihåg”, säger Jesaja (43:25). Det du har bekänt och bett om förlåtelse för i syndabekännelsen i gudstjänsten – det säger du till Herren för att han ska glömma det och sänka det i nådehavets djup. Det du hör i förlåtelseorden, när prästen ”på Jesu Kristi uppdrag” säger ”dina synder är dig förlåtna” – det ska du komma ihåg!
Epistelläsningen:
Paulus skriver: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8)
När Bibeln talar om kärlek talar den inte om känslor utan om fakta, handfasta bevis. Vi ska kunna veta, inte bara ha som ett önsketänkande att Gud älskar oss. Därför gör Gud allt för att kunna finna och vinna oss tillbaka, utan att ha garantier för att det skulle vara ”lönt” att göra det. Han gör det medan vi ännu är syndare, borta från honom, för att det inte ska finnas något snår för fåret, inte någon mattfrans för myntet, som utgör hinder för att bli funnen. När du ser ett krucifix, kan du se beviset för att alla hinder är bortröjda för din väg tillbaka. Herdens axlar, som han bär det återfunna fåret på, har burit korsets bjälke, som han dignade under. Därför är han så stark och kan – utan att digna! – bära dig och varje bortsprunget får hem till hjorden och fållan igen.
Evangelieläsningen:
Folk säger: ”Den mannen umgås med syndare – och äter med dem!” (Luk 15:2)
Man ska egentligen aldrig bry sig om vad ”folk” säger. ”Folk” har ofta fel, även om de är i majoritet.
Men den här gången ska vi lyssna på vad ”folk” säger, för de har rätt, även om de själva tyckte att det de såg var fel och förfärligt. Det är en fantastisk beskrivning av Jesus och en fantastisk beskrivning av varje gång vi firar högmässa. ”Den mannen” – det är Jesus, då som nu. Att han ”umgås” innebär att han talar till oss i sitt Ord och lyssnar till oss i vår bön. ”Syndare” – det är vi. Han tar emot oss i befintligt skick men låter oss gå vidare förvandlade av hans förlåtelse. Och han ”äter med dem”. I nattvardens måltid ger han sig själv åt oss, sin kropp och sitt blod. Där delar vi också herdens glädje med sina vänner, kvinnans glädje med sina grannkvinnor och Faderns glädje i huset där vi hör hemma. •