Häromdagen hörde jag om hur en man med ett visst kapital hade börjat köpa upp nedläggningshotade frikyrkolokaler för att temporärt hyra ut ut dem. Hans motivering för detta är anmärkningsvärd: ”Det kan vara bra att ha när väckelsen kommer.” Väckelse är något som många kristna ber om. Förhoppningen om en väckelse är också något många tröstar sig med när de ser kyrkans förfall i vårt land, läser om vikande besökssiffror och antal dop med mera i den senaste statistiken. Man säger: ”Det kan ju bli väckelse, och då vänder det!” Det kan sägas utan att man riktigt gör klart för sig vad väckelse är.
”Allvar i salighetssaken”
Kyrkohistorien berättar om väckelser, också om stora väckelser, även i våra nordiska länder. I sådana väckelsetider kunde väckelsens folk säga om en medmänniska: ”Nu har det för henne blivit allvar i salighetssaken.” Vad menade man med det? Jo, nu hade sådana frågor ”hur ska jag bli frälst och räddad till ett evigt liv?” och ”hur ska jag bli av med min synd?” blivit existentiella och brännande. Det hade blivit en fråga om liv eller död, om himlen eller förtappelse. Om det skulle bli väckelse igen, så är det dessa existentiella frågor som måste väckas till liv.
I väckelsetiderna visste man att om det blev ”allvar i salighetssaken”, då hade Guds Ande gjort ett under och man visste att Guds Ande handlade genom människor, som talade Guds ord. Det är förutsättningen för väckelsen. Guds Ande använder människor som med Guds ord sätter fingret på evighetsallvaret och avslöjar domens realitet på ett personligt plan. Men dessa människor, präster och andra andliga ledare, vet inte bara att detta är den viktigaste frågan i en människas liv, de vet också vad svaret är och hur det ska tillämpas.
Väckelse i ordets egentliga mening har alltid haft att göra med frågan jag här pekat på.
Väckelse handlar om att en som sover blir väckt och vaknar ur en andlig sömn. Man kan sova på olika sätt. Somliga sover i sin bekymmerslöshet inför frågorna om Gud och om livets mening och allvar. Somliga i ett liv med grova synder. Andra i ett liv där man försöker ”göra så gott man kan” – och oroas inte nämnvärt inför evigheten. Andra sover på ett helt annat sätt. Som den lärde Nikodemus, som satt med Jesus i ett nattligt samtal och fick höra: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” (Joh 3:1f) Han var övertygad om att han med sitt fromma rättskaffens liv hade sin sak med Gud i ordning. Han sov. Men Jesus väckte honom.
Det Petrus gjorde på Pingstdagens stora ”väckelsemöte” bland de fromma judarna (Apg 2) var att väcka till insikt om deras katastrofala nej till Jesus som Messias och kung. De vaknade: ”Bröder, vad ska vi göra?”
Det måste finnas människor som också förstår att besvara den väcktes fråga. Det visste Petrus. Hans svar om omvändelse, dop och syndernas förlåtelse finns i Apg 2:38. Den skakade fängelsechefen i Filippi frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” Paulus och Silas visste svaret: ”Tro på Herren Jesus så blir du med ditt hus frälst.” (Apg 16:30) Om väckelsen kommer måste det finnas människor, som förstår att avslöja korsets hemlighet och hur det på ett personligt sätt ska tillämpas till en ”ny födelse”. Troligen har den som läser dessa rader en egen erfarenhet av minst en sådan människa, som varit till avgörande hjälp för att kunna tro evangeliets löfte.
Törnrosa
Finns det i våra dagar sådana människor, som förstår att vara redskap för väckelsen? Det gör det. Men stora delar av det som kallas för kyrkan i vårt land har ett helt annat fokus. Många låter idag frågan om att ”rädda planeten” vara den mest angelägna frågan, och att nu gäller det för kyrkorna och stiften att fokusera på klimatfrågorna och hållbarhetsarbetet. År 2014 kom biskoparna i Svenska kyrkan med ett brev i klimatfrågan, och ett nytt 2019. I början av året kom också vad som kallas ”Svenska kyrkans färdplan för klimatarbetet”. Men om nu någon kommer med frågan om hur hon ska bli frälst undan den eviga förtappelsen, så är det tveksamt om man vet hur den ska besvaras på ett tillfredsställande sätt. Väktarna sover.
Den gamla sagan om Törnrosa är välkänd. Den vackra 15-åriga prinsessan, som stack sig på en slända i slottets tornrum och föll i en hundraårig sömn. Och hela slottet stannade av, alla somnade där de befann sig. En ond fe, som inte blivit bjuden till prinsessans dop hade uttalat en förbannelse att prinsessan skulle dö. Men en trettonde fe hade uttalat att prinsessan skulle sova i hundra år. Sedan skulle hon få vakna. Och efter hundra år kom prinsen, och vi vet hur allt vändes till det bästa.
Många kristna väntar på ett uppvaknande, en väckelse. Däremot har vi ingen förhoppning om någon god fe som ska vända förbannelsen. Men en osynlig verklighet är detta: generationer av kristna har bett för sina barn, sina barnbarn och deras efterkommande. Det betyder att det finns så att säga ett ”bönekapital” av välsignelse som väntar. Och hur Herren ska svara på det vet vi inte. Men eftersom vi vet att ”den himmelske prinsen”, Herren Jesus, kommer genom sina trogna tjänare, som talar hans ord, så är det sådana vi ska se efter. Ja, det är sådana vi ska be om i enlighet med det ordet: ”Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.” (Matt 9:37-38) Där man ber om sådana skördearbetare som själva är väckta och födda på nytt och förstår att tala Guds ord till väckelse och vet att trösta de bedrövade med evangelium, så handlar ”himlens prins”. Och vid bröllopsfesten, när han skapat ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”, då kommer vi att jubla också över att få se hur alla böner, som betts i hans namn, på ett förunderligt sätt blivit besvarade.
Låt oss därför be både om en prästväckelse och om nya Ordets tjänare, som av Guds Ande är väckta och som känner evangeliets ”prins”, han som gett sitt liv för oss. •