Nitton år gammal
mötte jag för första gången kärleken
Den äkta, besvarade
– den som fyller Tomrummet
utan att genast skapa ett nytt
Nitton år
– många av dessa i bön!
– många av dessa i längtan!
– många av dessa i tårar!
Nu vilar bönesvaret mot mitt bröst
I trygghet?
Du säger så
… Och jag känner det så:
du gjorde ju det kluvna hjärtat helt!
Ja,
den längtan som förut bara var en insikt
– en värkande och jagande sådan –
är nu en fullbordad dröm
Och när den väcktes till liv
av din ömma kyss
ersattes drömmen av en glöd
som ville Förening
Herren hjälpe oss i Väntan
för liksom humlan i handen
borrar sig nedåt i desperation
– ja, som biet tränger sig ned i en nektarfylld lilja –
så vill även jag komma dig nära,
komma in;
inbjuden!
Låt oss så berusa oss av kärlek
Må hetta aldrig saknas
i våra omfamningar!
Må ömheten aldrig avta
i innerlighet och uppfinningsrikedom!
Må tjänandet alltid utmärka
den vardag
som i samma utsträckning
är en gåva
En gåva från Herren
En gåva till oss
Kärlekens sanna namn är Immanu El
Men Mona
– i dig
fick Kärleken ett ansikte!
Jag skrev dikten ovan några år efter att jag och min fru hade blivit ett par. Det var ännu ett antal månader kvar till bröllopet, och raderna vibrerar av en ung människas längtan – både den som var mättad och den som fortfarande var oförlöst. Att en av förebilderna för diktens formuleringar var Höga Visan kommer knappast som en överraskning. Faktum är att jag redan då valde att lägga till en bibelreferens: ”Vad du är skön och ljuv, du kärlek, så full av njutning!” (Höga Visan 7:6).
I spänningsfältet mellan andligt och mänskligt
Höga Visan är en bok som nästan alla troende är medvetna om, men som vi sällan utlägger i den kristna förkunnelsen. Det viktigaste skälet för detta är nog att innehållet ses som alltför världsligt. Varför ägna dyrbar predikotid åt den rent mellanmänskliga kärleken? Särskilt som vi här inte talar om kärlek så som den uttrycks i det kristna kärleksbudet, utan om den erotiskt laddade kärleken mellan en man och en kvinna.
Inte så att vi förnekar denna sida av Bibelns budskap, för erotiken och berusningen är trots allt välkommen även i en kristen relation. Åtminstone i de flesta kyrkliga sammanhang.
Å andra sidan är det inte något vi normalt brukar sätta ord på i våra predikstolar. Trots sitt rykte om att ”ständigt fokusera på sex” (eftersom kyrkans hållning krockar med den sekulära kulturen) är det ändå så att vi i de flesta församlingar är ovana vid att tala öppenhjärtigt om dessa saker.
Annat var det i den gamla klosterrörelsen. I det medeltida Europa skrevs faktiskt fler kommentarer till Höga Visan än till samtliga Paulus brev! Så gott som alla dessa kommentarer hade dock som utgångspunkt att Höga Visan ska läsas som en allegori. Brudgummen är sålunda Kristus och bruden den kristna församlingen. Punkt. Och det är ingen tvekan om att det finns mycket som är uppbyggligt i dessa kommentarer. Men visst ligger det ändå något krystat i den medeltida tanken att när brudgummen säger till sin brud att hennes bröst liknar ”druvklasar” och att han längtar efter att ”gripa dess frukt” (se HV 7:7-8), så syftar han i själva verket på Andens frukt enligt Paulus (se Gal 5:22-23)? Eller att ”turturduvans röst” står för apostlarnas förkunnelse och kärleksmåltiden i lustgården för den heliga nattvarden (se HV 2:12; 5:1)?
Jag ska skynda mig att säga att även jag anser att Höga Visan har en profetisk dimension, som genom poesin vill uppenbara Herrens relation till sitt folk. Men fördenskull tror jag inte att vi behöver välja perspektiv. Tvärtom tror jag att Höga Visan kan och bör läsas som ett både/och. Både allegori och kärlekspoesi. Både Kristusprofetia och uppenbarare av erotikens väsen.
Ja, jag ser det till och med som en teologisk poäng att inte för snabbt förandliga bokens innehåll. Först och främst för att Höga Visan bemyndigar den jordiska kärleken som en Guds gåva. Som det formuleras i det avslutande kapitlet: ”Kärleken är stark som döden, dess lidelse obeveklig som dödsriket. Dess glöd är eldens glöd, en Herrens låga.” (HV 8:6)
Men också för att Jesus lär oss att den nya skapelsen ska präglas av en annan uppsättning villkor än den nuvarande. I himmelriket, säger han vid ett tillfälle, kommer vi varken att gifta oss eller bli bortgifta. I stället kommer vi att vara som himlens änglar (se Mark 12:25). Och konsekvensen av detta är ju att det i första hand är här på jorden som vi har fått möjligheten att glädjas åt den skapelsegivna spänningen mellan manligt och kvinnligt. Detta sagt utan att förneka att den sinnliga njutningen kommer att prägla även den nya skapelsen. Det är inte för inte som Jesu möte med de troende i himlen beskrivs som ”Lammets bröllop” (se Upp 19:6-9).
Men det finns även en annan sida av detta. Gång på gång genom mänsklighetens historia kan man nämligen se att sexualiteten har blivit tagen i andlighetens tjänst. Fruktbarhetsriter, tempelprostitution och sexuella orgier har använts för att få kontakt med det gudomliga; den erotiska extasen har nyttjats som en språngbräda till gemenskapen med Gud.
I kontrast till detta kan man säga att Höga Visan kommer till oss med ett uppfriskande jordnära förhållningssätt. Den erotiska laddningen mellan brudgummen och hans brud behöver inte kläs i andlighetens kläder för att inkluderas i Guds ord. Den är tillräckligt välsignad som den är. Ja, faktum är att vi redan har hört Bibelns eget vittnesbörd om detta: ”Vad du är skön och ljuv, du kärlek, så full av njutning!” (HV 7:6)
Nya testamentet förmedlar samma grundläggande budskap, till exempel när Paulus skriver till de äkta makarna: ”Håll er inte ifrån varandra, utom möjligen för en tid med bådas samtycke för att kunna ägna er åt bönen. Kom sedan tillsammans igen så att Satan inte frestar er, eftersom ni inte kan leva avhållsamt.” (1 Kor 7:5)
Uppbyggnad och författarskap
Hur ska vi då nalkas innehållet i denna poetiska skrift, som i sitt ursprungliga sammanhang användes som högläsning vid judiska bröllop? Ja, det beror förstås på hur vi tolkar innehållet i stort. Utöver frågan om allegori kontra realism, har vi exempelvis frågan om Höga Visans uppbyggnad. Ska vi tänka oss någon form av drama eller framåtskridande i texten, i stil med Svenska Folkbibelns not där det talas om ”en progression från uppvaktning (kap 1-3) till bröllop (kap 3-4), genom utmaningar (kap 5) till fördjupning (kap 6-8)”?
Eller ska vi snarare tänka oss boken som ett antal av varandra oberoende dikter, som under Andens ledning har blivit sammanfogade till den helhet som vi i dag har blivit anförtrodda? För detta talar bland annat det faktum att det i vissa dikter är ett kungabröllop som utgör referenspunkt, medan det i andra tycks handla om förälskelsen mellan en kvinna och en enkel fåraherde.
I någon mån spelar förstås författarskapet in i frågan. Både judisk och kristen tradition har hållit fast vid att det är Salomo som är Höga Visans författare. Bland annat för att han var omtalad som sångförfattare (se 1 Kung 4:32) och för att det är så som man har tolkat bokens första vers. Bland dagens evangelikala forskare finns det dock en bredd av olika synsätt, och frågan kompliceras av att den typ av sammanhängande drama som boken traditionellt har setts som ett exempel på, inte fanns som litterär genre i Israel på Salomos tid. Kanske är det snarare så att boken är tillägnad kung Salomo? Även detta är nämligen en möjlig översättning av Höga Visan 1:1. Eller ska kungens plats i skildringen betraktas som en symbolisk fråga, i likhet med den allegoriska tolkning som är vanlig gällande boken som helhet? I slutscenen kan vi läsa om hur Salomo och hans brud Sulami finner ”frid” genom den äktenskapliga föreningen (HV 8:10). Och till saken hör ju då att både Salomo och Sulami går tillbaka på det hebreiska ordet för frid, ”shalom”. Så någon form av symbolik måste det ändå finnas här …
Själv vet jag faktiskt inte vilken läsning som är den mest rimliga, då det finns goda argument för tanken både på ett sammanhängande drama och på ett lösare sammansatt diktverk. Klart är dock att boken inte bara gör anspråk på att skildra relationen mellan Salomo och hans brud. I någon mån är det i stället alla kärlekspar som skildras. Höga Visans texter är ett gudomligt tilltal till oss var och en, som genom sin poesi vill uppenbara både den erotiska kärlekens väsen och relationen mellan Herren och hans folk. I det följande är det dock bara det förra av dessa perspektiv som kommer att stå i fokus.
Höga Visan och den erotiska kärlekens väsen
Vad har Höga Visan att säga om den erotiska kärlekens väsen? Ett detaljerat svar på denna fråga skulle kräva en vers för vers-
utläggning, men några kärnfulla iakttagelser kan kanske ändå kan vara på sin plats.
En av de viktigaste av dessa har vi redan varit inne på: Kärleken och sexualiteten är Guds goda gåvor till oss människor. Det faktum att Bibeln har en hel bok som fokuserar på den erotiska kärlekens vindlingar är en stark signal till den kristna församlingen. Samtidigt utgör den ett korrektiv till Bibelns många varningar för sex utanför Guds plan och vilja. Varningarna för det som kallas otukt eller äktenskapsbrott ska inte tolkas som att sexualiteten i sig är ett problem; i stället avser de ett missbruk av Guds gåvor.
Kopplat till detta kan vi notera Höga Visans tal om å ena sidan staden, och
å andra sidan lustgården. I staden är det stundtals farligt, och särskilt kvinnan verkar fara illa när hon rör sig ute på gatorna (se HV 3:2–3; 5:7). I lustgården, däremot, är det ljuvligt att vara (se HV 4:15–5:1). Precis som i det ursprungliga paradiset är det platsen för glädje och intimitet. Annorlunda uttryckt: Vad Höga Visan skildrar är sexualiteten så som den från början var tänkt – innan synden kom in i bilden.
I anslutning till detta finner vi en påfallande frispråkighet rörande mannens och kvinnans umgänge. Det som Höga Visan skildrar är raka motsatsen till det pliktskyldiga sex eller den ”händerna på täcket”-
attityd som ibland har kommunicerats i den kristna kyrkan. Faktum är att vi kan se detta redan i bokens andra vers, där bruden säger till sin brudgum: ”Kyss mig med kyssar av din mun! Din kärlek är ljuvare än vin.” (HV 1:2) Det finns kulturer där kyssar inte förknippas ens med äktenskapets mest intima umgänge. I Höga Visan, däremot, är kyssarna något självklart. Det är också något vackert – och något åtrått.
Värt att notera är också att det i den här texten är kvinnan som sätter ord på sitt begär. Även detta är ett korrektiv mot den patriarkala ordning som sätter mannen och hans (sexuella) behov i centrum. I Höga Visan är båda parter jämbördiga och har full del i den glädje och lust som hela boken kan sägas kretsa kring.
Än en gång kan vi spegla detta mot aposteln Paulus undervisning i frågan:
”Mannen ska ge sin hustru vad han är skyldig henne, och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun.” (1 Kor 7:3–4)
Apostelns ord ska självklart läsas utifrån den respekt och det ömsesidiga tjänande som enligt Skriften bör få prägla varje kristet äktenskap (se Ef 5:21–33; jfr 1 Thess 4:5–6).
Inte heller handlar det om stereotypt sex under täcket eller i skydd av nattens mörker. Nej, både mannen och kvinnan, får vi veta, betraktar varandra – ingående och från topp till tå. De tittar, de känner, de smakar … Som det står i Bibelns skapelseberättelse: ”Mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.” (1 Mos 2:25)
Ibland stannar de även upp vid kroppsdelar som vår kultur har lärt oss att man inte ska tala högt om. Mycket tyder till exempel om att mannens utsaga att ”Din navel är en rundad skål, må vinet aldrig fattas!” (HV 7:2) syftar på betydligt intimare delar av kvinnans kropp. Flera teologer har även argumenterat för att kvinnans tal om ”elfenben” (HV 5:14) har med något annat än färgen på mannens hud att göra. Vilken kroppsdel associerar du själv till när du ser en elefantbete i profil?
Höga Visan och äktenskapets väsen
Ska då Höga Visan läsas som ett allmänt kärleksmanifest, utan ramar för den sexuella gemenskapen? Klart är att den ibland har blivit utlagd så. Faktum är dock att även denna del av Skriften placerar den sexuella gemenskapen inom äktenskapets ramar. Detta framgår på en rad olika sätt:
• Hela boken knyter an till ett stundande (och längre fram fullbordat) bröllop. I kap 4 benämns kvinnan uttryckligen som ”brud”.
• I de många turerna när mannen och kvinnan befinner sig i ”uppvaktningsfasen” är längtan efter närhet ett återkommande tema. Men när mannen knackar på hemma hos sin käresta är alternativet inte att komma in och ligga med henne. I stället är det att hon på nytt ska klä på sig för att kunna umgås med honom utomhus (se HV 5:3). Samma tanke förstärks i kap 8, där kvinnan för en stund önskar sig att mannen i stället hade varit hennes bror – då hade hon nämligen kunnat kyssa honom utan stigma även när de befinner sig bland folk (se HV 8:1-2).
• I bokens sista kapitel finner vi även en passus som tydligt hänvisar till sexuell renhet, där en flicka som är en ”mur” – det vill säga håller på sig sexuellt – blir hedrad av sina bröder, medan den som agerar som en ”dörr” – det vill säga lever lössläppt – ”bommas igen” (se HV 8:8–9; jfr 4:12).
• Till detta ska läggas de tillfällen då mantrat ”stör inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill” upprepas i boken (HV 2:7; 3:5; 8:4). Även här påpekas det att – som en annan av Bibelns poetiska böcker uttrycker det – ”allt har sin tid … en tid att ta i famn och en tid att avstå från famntag” (Pred 3:1, 5).
• Och minst lika viktigt: Hur vi lever våra liv kan aldrig reduceras till vår ensak. Eftersom Bibeln talar om äktenskap och sex som förbundshandlingar är de offentliga angelägenheter, och i Höga Visan är det ”kören” eller ”vännerna” som fyller funktionen av att lyssna, iaktta och sanktionera det som sker.
• Sist men inte minst kan vi lägga den förförståelse som ligger till grund för precis all helig Skrift, där äktenskapet mellan man och kvinna framhävs som det självklara alternativet för den som lever ut sin sexualitet (se 1 Mos 2:24; Heb 13:4). Detta får anses som underförstått även i Bibelns Höga Visa.
Sammantaget är det här en viktig bok för Guds folk att vara hemmastadd i. Den har ett bejakande budskap i fråga om kärlek och sexualitet, men också i fråga om den livsvisdom som är alla poetiska böckers signum i Bibeln. Höga Visan förser oss med Guds entydiga ”ja!” till den erotiska kärleken. Men den värnar också om de ramar som är grundförutsättningen för allt som har med kärlek och relationer i Bibeln att göra att göra – liksom om den ömsesidighet och respekt som måste vara varje äktenskaps signum. •
Denna artikel har i en något kortare version varit publicerad i tidskriften Teologi&Ledarskap nr 3/2021