Ämbetsbärare och sjätte budet

Under 2023 och 2024 har det stormat i Svensk frikyrklighet efter att Pingstkyrkans ledare har lämnat sitt uppdrag först i samfundet och därefter i församlingen i Västerås. Att utslag för pastorssynderna – girls, gold or glory – gör sig gällande är inte ovanligt eller specifikt för frikyrkan. Den 1 februari 2022 obehörigförklarades biskopen i Visby stift. Det skedde efter att han kommit under granskning av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Han hade själv anmält sig dit eftersom det blivit känt i vidare kretsar att han under flera år haft en utomäktenskaplig affär med en medarbetare vid stiftskansliet i Visby. 

Obehörigförklaringen kom som en överraskning för honom och många sekulära observatörer. För den som följt den kyrkorättsliga utvecklingen var det däremot inte lika mycket en överraskning som en bekräftelse på att de strikta regler som gäller för präster också gällde för biskopar. Något annat hade varit desto mer anmärkningsvärt. 

Men, kan vän av ordning säga, jag känner ju till både biskopar och präster som haft både en och flera utomäktenskapliga ­relationer eller rent av brutit sitt äktenskap och trots det inte blivit disciplinerade av domkapitel och ansvarsnämnden. Stämmer verkligen artikelförfattarens påstående? Otvivelaktigt stämmer det att det finns många ämbetsbärare som inte blivit disciplinerade. Men strikt taget beror det nog snarare på att de inte har blivit anmälda än på att de inte hade blivit bestraffade. Denna artikel skrivs därför för att klargöra hur det förhåller sig med ämbetsansvaret i relation till präster som bryter mot sjätte budet. 

Samtidigt kan vän av ordning anföra, ”sjätte budet skriver du, men inte är det sjätte budet som tillämpas av domkapitel, överklagandenämnd och ansvarsnämnden för biskopar?” Svaret är självklart: nja. Även om det rent formellt är så att ansvaret utkrävs gentemot stadgandet att ämbetsbäraren ”genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha” så är det ju sakligt sett på grund av brottet mot sjätte budet som anseendet har skadats.
Bladet från munnen tar inte de dömande insatserna men saligt sett är det sjätte budet som tillämpas.

Kyrkoordningen 

I 30 kap 5 §, 31 kap 12 § och 32 kap 12 § Kyrkoordningen regleras en av de centrala delarna av disciplinansvaret för biskopar, präster och diakoner. Rättsregeln för biskopar lyder:

”En biskop får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, om biskopen […] genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha.”

Motsvarande gäller för präster och diakoner med tillägget att domkapitlet också får besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran. En biskop kan däremot bara obehörigförklaras av ansvarsnämnden, annars förutsätter man att biskoparna utövar en kollegial tillsyn inom biskopsmötet.

Reglerna är inte utförliga och det framgår inte vilka gärningar som är sådana att det innebär att en ämbetsbärare skadat det anseende som vederbörande bör ha. Istället är det genom rättspraxis som detta har utvecklats. 

Hur går då påföljdsbestämningen ut? Utgångspunkten är att en präst eller diakon inte kan få en erinran eller prövotid om gärningen innebär att vederbörande är uppenbart olämplig för ämbetet. Erinran gör sig gällande när det handlar om smärre förseelser och prövotid för fortsatt behörighet om det är så att det framstår som att prästen har sådana problem – ofta av personlig natur – att det inte är tillräckligt med en erinran.
I åtskilliga fall har Överklagandenämnden för Svenska kyrkan konstaterat att det inte finns utrymme för någon form av proportionalitetsbedömning, utan följden av den konstaterade olämpligheten, som i sig kan bestå av mycket vitt skilda handlingar, är densamma: obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst. När det gäller handlingar av mindre allvarligt slag är enligt Överklagandenämndens uppfattning, möjligheten att förklara prästen åter behörig tillräcklig för att leda till ett i slutändan acceptabelt resultat (jfr. ÖN:s beslut 02/2001).

Andra rättskällor

Vid sidan av det som framgår om sjätte budet är det tunnsått med rättsgrundande uttalanden i Bibel och bekännelse. Det närmast man kommer är Pauli och till Timoteus, ”en församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare.” Det är uppenbart att en strikt hållning i dessa frågor har stöd i det som ytterst konstituerar rättens grund i Svenska kyrkan.

Andra rättskällor kompletterar härvidlag med tydliga förhållningsregler. I Codex Etichus för Göteborgs stift (2013) framgår följande under rubriken Ansvar och förväntan:

”Vigningstjänsten är en kallelse och en livshållning. Som kyrkans företrädare lever vi som förebilder för andra. Detta innebär inte ständig tjänstgöring, men att vara beredd att när så är nödvändigt, fullgöra det människor med rätta kan förvänta av oss. Allmänhetens förtroende är av stor vikt för att tjänsten skall kunna fullgöras. Om vi iakttar olika förhållningssätt i tjänsten och i privatlivet kan förtroendet allvarligt skadas.” 

Vidare framgår följande under rubriken Bemötande, tillit och makt:

”Goda och varaktiga relationer förutsätter tillit. Samtidigt har våra relationer också inslag av makt. Makt är i sig själv etiskt neutralt men medför alltid ett ansvar. Därför behövs en medvetenhet om att vi som vigda lätt kan få Övertag i relationer. När ojämlika maktrelationer uppstår är det den vigdes ansvar att inte utnyttja situationen.”

I biskopsbrevet Kallad till präst och diakon (2014) framkommer följande. 

”Kyrkans förväntan på alla vigda tjänare är att orden, handlingen och livshållningen ska tala samma språk. Deras privatliv är endast i begränsad mening ett privat liv. Kyrkans anseende får inte skadas och hennes trovärdighet inte komprometteras. Det gäller i förhållande till såväl skrivna som oskrivna lagar. Prästens och ­diakonens privatliv och tjänst hör alltså samman. De ska möta människor på ett sätt som väcker förtroende såväl för dem själva som för kyrkan.”

Även om dessa två sista rättskällor inte är normerande i egen kraft ger de uttryck får sådana normer som vi direkt kan ­härleda från Skriften och som man otvivelaktigt kan säga gäller. I stadgandena ligger en tanke som återkommer i Ansvarsnämndens beslut angående biskop i Visby. Kraven på ämbetsbärare är beroende av deras ställning och deras ställning i relation till andra. Slutligen handlar det inte bara om den enskild ämbetsbäraren som kan få förlåtelse av Gud men om det allmänna förtroendet för kyrkan rubbas av deras agerande är det inte möjligt att fortsätta i ämbetet. 

Praxis från domkapitel, överklagandenämnd och ansvarsnämnd

Det är viktigt att notera att praxis från domkapitlen skiftar betänkligt. Det finns exempel på präster som fallit i svåra synder offentligt som fått mildare påföljder i domkapitlen. Eftersom det inte är möjligt att överklaga beslut från domkapitlen av någon annan än den enskilde ämbetsbäraren är det inte möjligt att få till stånd en annan prövning i överklagandenämnden. Det enda alternativ som finns är att man genom ansökan till överklagandenämnden kan utverka ett beslut om att ärendet ska prövas på nytt. Detta ­extraordinära rättsmedel är jämförbart med resning i domstolar. Det förutsätter att det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl för det. Ett exempel skulle emellertid kunna vara om ett domkapitel fattat ett beslut som avviker från praxis på ett uppenbart sätt. Mot bakgrund av den spretiga praxis som finns hos dom­kapitlen och som avviker mycket kraftfullt från annan praxis är det inte möjligt att dra några generella slutsatser till vägledning för präster.

Istället måste vi fokusera på praxis från överklagandenämnden och ansvarsnämnden.

Överklagandenämnden beslut 02/2001

Fallet gällde en präst som under några minuter kramats och pussats med en 15-årig före detta konfirmand med vilken han under konfirmationstiden och även därefter haft själavårdssamtal. Prästen förklarades obehörig.

Nämnden konstaterade bland annat följande:

”Till grund för ett ingripande kan därvid, förutom brottsliga gärningar, även läggas icke straffbelagda handlingar, som påvisar en för kyrkan oacceptabel livsstil, t.ex. promiskuitet. Vidare kan också en enstaka händelse där prästen utnyttjar sin ställning och andras tillit för att tillfredsställa sina egna känslomässiga eller andra behov läggas till grund för ett ingripande.”

Överklagandenämndens uttalande bör tas ad notam i detta sammanhang och häftar ju direkt vid frågan om sjätte budet. Nämnden konstaterar vidare: 

”När det gäller den själavårdande verksamheten innebär löftena bl.a. att prästen inte skall inleda nära relationer eller ha sexuella förbindelser med personer som står i en själavårdsrelation till honom eller henne, att prästen skall vara särskilt varsam om sin relation till barn och ungdomar så att otillbörlig relation eller misstanke därom inte uppkommer samt att prästen ansvarar för gränsdragningen i själavårdssituationen […] Prästen skall avhålla sig från att inleda känslomässigt nära och sexuella förbindelser under förhållanden som är ägnade att ge intrycket av prästen utnyttjar sin ställning till egen fördel.”

Överklagandenämnden etablerar i sitt beslut en princip som följer av rätten till ett rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen att det grundläggande finns en oskuldspresumtion där prästen måste överbevisas om sin skuld för att kunna disciplineras. Samtidigt etablerar man en annan princip som härvidlag har en mycket stor betydelse. Detta handlar om att de dömande instanserna kan utgå från att kontakten med en präst skett i egenskap av präst och inte privatperson. 

”Överklagandenämnden anser också att – så länge något annat inte uttryckligen står klart – utgångspunkten för en prästs förhållningssätt vid enskilda samtal och andra kontakter, som kommit till stånd på initiativ av församlingsbor, måste vara att kontakten tagits på grund av hans/hennes ställning som präst. Det ligger i sakens natur att den som sökt en sådan kontakt med en församlingspräst på ett eller annat sätt kan befinna sig i en utsatt position och vara i behov av prästens stöd, även om det inte genast står klart att så är fallet.”

Oönskade sexuella inviter med mera

Oönskade sexuella inviter av präster är något som bedöms allvarligt, men inte alltid slutar med obehörighet att utöva ­prästämbetet. Framförallt i fall då man sökt hjälp för att hantera ett gränsöverskridande beteendemösnter innan anmälan till domkapitlet. Överklagandenämnden beslut 19/2004 gällde en präst som kommit under granskning av domkapitlet efter att han i kontakten med tre kvinnor som var anställda i ­församlingen agerat olämpligt genom – intensivt ringande, sexuella anspelningar, sms-meddelanden med sexuella anspelningar, ­etcetera. Domkapitlet hade beslut om prövotid för fortsatt behörighet efter att han genomgått kognitiv beteendeterapi för att komma till rätta med sitt gränslösa agerande. Prästen överklagade beslutet till överklagandenämnden. Överklagandenämnden fann att det som prästen har befunnits övertygad om var högst klandervärt och att han därmed hade skadat anseende som en präst bör ha. Med hänsyn till domkapitlets beslut var de bundna den mildare påföljden.

Överklagandenämnden beslut 02/2011 gällde en präst som utsatt två arbetskamrater för oönskad fysisk kontakt genom kramar, pussar och annan beröring. Domkapitlet och överklagandenämnden fann att det rört sig om sexuella trakasserier i lagens mening. Prästen förnekade detta. Domkapitlet beslutade om skriftlig erinran. Överklagandenämnden fastställde beslutet och kunde i praktiken inte besluta om en hårdare påföljd. Beslutet säger därför lite om hur allvarligt Överklagandenämnden ser på agerandet.

Överklagandenämnden beslut 05/2012 gällde en präst som hade blivit anmäld av fyra olika kvinnor, varav någon anställd i församlingen och någon församlingsmedlem. Prästen hade i chattar med dem gjort sexuella anspelningar och ställt frågor om deras samliv. Prästen kom att åtalas för sexuellt ofredande i förhållande till en av kvinnorna. I beslut kom domkapitlet att obehörigförklara honom.

I överklagandenämnden framhöll prästen bland annat följande: 

”Han har uppgivit att han numer har kommit till insikt om sitt omdömeslösa ­agerande och att han har nu sökt hjälp för detta. Han går på behandling hos en terapeut och avser att fortsätta med samtalsterapin.” 

Med hänsyn till ovan refererade avgörande ÖN 19/2004 beslutade domkapitlet att påföljden skulle fastställas till prövotid för fortsatt behörighet att utöva prästämbetet. Det ska framhållas att både detta avgörande och ÖN 19/2004 har ett oklart prejudikatsvärde. Mycket talar tvärtom för att motsvarande ärenden idag skulle bedömt hårdare.

Överklagandenämnden beslut 23/2016 gäller en präst som till sin medarbetare skickat meddelandet med innehåll som angår bland annat bruk av pornografi. Domkapitlet anför följande i sitt beslut:

”Domkapitlet ser mycket allvarligt på det sätt C som gift präst agerat. Sms-konversationen har dock pågått under en förhållandevis kort period. C har inte heller fysiskt kränkt A och han har inte på något sätt varit hotfull.” 

Påföljden stannade vid en skriftlig erinran. Överklagandenämnden fastställde beslutet.

Otukt med församlingsbor och andra i pastoral relation

På denna punkt finns ett antal fall av betydelse samtliga leder till obehörigförklaring. Överklagandenämnden beslut 24/2006 gällde en diakon som misstänkts för sexuellt utnyttjande av en minderårig som vederbörande haft samtalskontakt med. Diakonen hade inlett terapisamtal och bestred att det förelegat en sådan beroendeställning att det varit tal om sexuellt utnyttjande. Diakonen bestred att det förelegat ett beroendeförhållande genom deras samtalskontakter. Diakonen obehörigförklarades. 

Ett likartat ärende är Överklagandenämnden beslut 24/2006. Saken gällde en präst som under bestående äktenskap inlett en intim relation med en gift kvinnlig församlingsbo anställd i församlingen som barnledare. Domkapitlet fann att prästens agerande var grovt klandervärt och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha och förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. I överklagandet skriver ­prästen bland annat följande:

”DK berör min relation till B. Jag kan inte förneka att vi nu har en intim relation med varandra. DK påpekar att denna relation funnits ’under vars och ens bestående äktenskap med annan partner’.
Det är förvisso sant. Men sanningen är missvisande Jag har inte bott hemma med min hustru på närmare 10 år. Vårt äktenskap har för länge sedan upphört att existera. B bestämde sig redan för lång tid sedan att lämna sin man p.g.a. långvarig kvinnofridskränkning och misshandel. Han är nu föremål för en omfattande brottsutredning. Att vi i denna situation funnit varandra torde vara vår egen privatsak. Det är värt att notera att DK i enlighet med kyrkans tradition gör gemensam sak med en kvinnomisshandlare och vapenbrottsling. B var fram till kyrkans ingripande mot mig en upprättad kvinna som åtnjutit mitt beskydd och hos mig känt trygghet.”

Nämnden fastställde domkapitlet beslut och skrev bland annat följande:

”Av utredningen i ärendet och X egna uppgifter framgår att han under bestående äktenskap inlett en intim relation med en gift kvinnlig församlingsbo anställd i L församling som barnledare. Relationen synes ha kommit till ett antal församlingsbors kännedom och varit föremål för ryktesspridning i församlingen och relationen har fortsatt även efter att kyrkoherden C påpekat det olämpliga i den för X. Hans handlande i detta avseende måste enligt Överklagandenämndens uppfattning anses grovt klandervärt.” 

Härvidlag ska framhållas att det alltså inte var kvinnan som hade anmält honom utan hennes make. Detta understryker att ömsesidighet i relationen inte är en ursäkt som gör att obehörighet från att utöva ämbetet är uteslutet eller att det blir frågan om mildare påföljder.

Ett annat klart övertramp förekommer i Överklagandenämnden beslut 3/2013. Ärendet gällde en anmälan från A:s föräldrar till biskopen i början av november 2013 påstods att A i samband med regelbunden kontakt med kyrkoherden B några gånger förmåtts klä av sig naken varvid beröring av A:s kropp har ägt rum från B:s sida.
Prästen ­obehörigförklarades av domkapitlet och överklagandenämnden fastställde beslutet.

Överklagandenämnden beslut 17/2016 gällde en präst som inlett en utomäktenskaplig relation med en församlingsmedlem i en psykosocialt utsatt situation. Personen har sedermera anmält prästen till domkapitlet, samt vidare att han skickat oönskade sms till en annan person. Prästen gjorde gällande att relationen varit ömsesidig, att den inletts utanför prästtjänsten samt att det var ett resultat av hans somatiska sjukdom och psykiatriska problematik vilket han mottog behandling för. Domkapitlet obehörigförklarade prästen. 

I överklagandenämnden anförde prästen att ha i förhållande till anmälaren insjuknat i ett medberoende, vilket skulle förklara hans beteende. Överklagandenämnden konstaterade att prästen redan mycket tidigt gått över gränsen i förhållande till anmälan samt att den behandling som han inlett skett under pågående domkapitelsprocess och inte som i ovan refererade avgöranden innan saken kom under utredning. Något alternativ till obehörigförklaring ansåg inte nämnden finns. 

Fallet är viktigt eftersom det i väsentliga delar i praktiken åsidosätter (eller i vart fall allvarligt naggar i kanten) den oskuldspresumtion som ska gälla eftersom prövnings­instanserna lägger anmälarens uppgifter till grund för sin bedömning av ärendet.

I Överklagandenämnden beslut 32/2019 hade en diakon inlett en sexuell relation med en person som vederbörande tidigare haft en själavårdsrelation med. Nämnden fann det utrett att diakonen haft själavårdande samtal som därefter övergått i en vänskapsrelation och därefter sexuellt umgänge. Påföljden blev obehörighet att utöva ämbetet som diakon.

Överklagandenämnden beslut 20/2021 gällde en präst som inlett en sexuell kontakt med en minderårig person som har farit illa av kontakten med honom. Vidare att hans dator innehållit material av sexuell och pornografisk natur. Den sexuella kontakten hade varit frivillig men med besvärande inslag. Genom sitt förfarande har C brutit de löften som han har givit vid prästvigningen. Prästen förklarades obehörig och beslutet fastställdes av överklagandenämnden.

Andra fall av otukt

Överklagandenämnden beslut 46/2016 gällde en diakon som inom ramen för sitt uppdrag som diakon inom kriminalvården inlett en relation med en intagen. Under deras enskilda samtal hade de utvecklat känslor för varandra och diakonen uppfattade att detta var mannen som hon väntat på. Den intagne hade under deras samtal dragit henne intill sig för att pussa och krama henne. Detta hade kommit till domkapitlets kännedom i samband med en befogenhetsprövning för avskedande då kriminalvården kontaktat arbetsgivaren. Diakonen vidgick brott mot vigningslöftena. Domkapitlet bestämde påföljden till prövotid för fortsatt behörighet. Överklagandenämnden fastställde beslutet. Att notera är här att relationen varit helt ömsesidig och att det varit den intagne som initierat händelserna.

I Överklagandenämnden beslut 36/2016 konstaterade Överklagandenämnden följande i sitt beslut:

”Enligt vad som framgår av utredningen har bägge parter vidgått att massage ägde rum vid det aktuella tillfället. Redan det förhållandet att en diakon utför massage på en person som får anses stå i ett visst beroendeförhållande, på ett sätt som kan uppfattas ha sexuell anknytning, vittnar om ett omdömeslöst och olämpligt agerande från diakonens sida. Detta oavsett om massagen skett på arbetstid eller under fritiden. Mot den bakgrunden gör även Överklagande­nämnden bedömningen att diakonen har agerat på ett sådant sätt att det bör föranleda en påföljd enligt 32 kap. 12 § kyrkoordningen. Enligt Överklagandenämnden är en obehörighetsförklaring en alltför ingripande åtgärd. En prövotid om tre år är en tillräcklig påföljd för diakonen.”

Domkapitlet fäste särskilt avseende vid att diakonen på grund av sin själavårdande roll haft kunskap om den utsattes tidigare erfarenheter av sexuella övergrepp och att den utsatte har befunnit sig i ett beroendeförhållande till diakonen eftersom han ”försett” vederbörande med mat och pengar samt betalat dennes hyra vid några tillfällen.

Överklagandenämnden beslut 28/2022 gällde en präst på vars tjänstedator det återfunnits bilder av konfirmander eller ungdomar som han haft i församlingstjänsten. Bland bilderna fanns konfirmander i ­badkläder.
Prästen medgav att han hade haft fotografierna, men att han inte kände till dem och att de eventuellt var tagna av honom själv eller av andra konfirmander eller medarbetare. Domkapitlets majoritet beslutade om ­prövotid medan minoriteten vill obehörigförklara prästen. Överklagandenämnden konstaterade att de aktuella fotografierna inte kunde anses olagligt men att vissa av dem kan vara av olämplig karaktär. Men noterade också att fotografierna föreföll vara tagna för närmare 15 år sedan och det vid beslutsdatumet var svårt att med säkerhet fastslå under vilka förutsättningar de var tagna. Även om de personer som förekom på fotografierna hade tagit anstöt av att konfronteras med dessa i efterhand menade nämnden att deras minnesbilder fick bedömas med stor försiktighet. Med hänsyn till den tid som gått var det inte möjligt att beslut om någon påföljd varför nämnden upphävde beslutet.

Utomäktenskapliga relationer

Överklagandenämndens beslut:

Denna sak finns det flera beslut kring.
I Överklagandenämnden beslut 16/2004 avhandlades ett fall med en präst som varit gift tre gånger och under tiden haft utom­äktenskapliga relationer med fem olika kvinnor. Präster obehörigförklarades. Överklagandenämnden fastställde beslutet.
Likartat är Överklagandenämnden beslut 27/2010. Ärendet gällde en präst som haft en utomäktenskaplig relation med en gift kvinna och efter relationens avslutande skickat sms till kvinnan. Påföljden blev obehörighet. 

Ansvarsnämndens beslut 1/2022:

Ärendet mot Thomas Petersson förtjänar särskild uppmärksamhet. I kärnan för saken var förhållandet att nämnden fann det utrett, och för övrigt inte bestritt av Thomas ­Petersson, att han under i vart fall två års tid hade haft en utomäktenskaplig relation med en kvinna som han samtidigt hade ett yrkesmässigt förhållande till. Han hade medgett att detta har skadat inte bara eget utan även kyrkans anseende och att han har förlorat förtroendet hos många präster i stiftet samt hos andra inom och utom kyrkan. Han medgav att han genom sitt agerande har brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha.

Ansvarsnämnden begärde att biskops­mötet skulle yttra sig i frågan och i yttrande den 11 januari 2022 skriver biskopsmötet bland annat följande:

”Vigningslöftena som en biskop avger talar på olika sätt om trohet i uppdraget: att utöva det så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen; att stå fast i kyrkans tro och ­försvara den; att upprätthålla och värna vår kyrkas ordning; att leva så att biskopen blir vittne om Guds kärlek och försoningens hemlighet. Det innebär en livslång strävan att göra allt till Guds ära och till att låta tro, lära och liv bli ett. Kravet på trohet i tjänsten har sin grund i orden om att tro och pålitlighet är det första kravet på förvaltare och tjänare (1 Kor 4:2). De som har avlagt vigningslöften står således i en förpliktelse som de kan utkrävas ansvar för.”

Biskopsmötet framhöll särskilt att en biskop kan få förlåtelse av nåd inför Gud men förhållandet till människorna måste rättfärdigheten vinnas genom gärningar. Biskopsmötet framhöll vidare att frågan om det är möjligt att återvinna ett förtroende som skadats eller förlorats genom ett agerande som en biskop bär ansvar för torde vara beroende av en rad faktorer. Bland dessa kan nämnas: Agerandets tyngd och varaktighet, om den felande anmäler sig själv, om den felande visar självinsikt och ånger, om den felande på eget initiativ försöker att minimera skadeverkningar, om agerandet äger rum inom ramen för symmetriska eller asymmetriska maktrelationer, om agerandet leder till att vitala funktioner för främjande och tillsyn riskerar att påverkas negativt och om agerandet innebär att tidigare fattade beslut kan ifrågasättas.

Ansvarsnämnden motiverade sitt beslut att behörigförklara biskopen på följande sätt:

”Det är också ställt utom rimligt tvivel att hans handlande i avsevärd mån skadat det anseende en biskop bör ha och att han också insett detta. Vid bedömning av om Thomas Petersson därför ska förklaras obehörig, finner Ansvarsnämnden det särskilt graverande att Thomas Petersson inte klart synes inse att hans handlande också inneburit att hans anseende, trovärdighet och därmed auktoritet i den biskopliga tillsynsuppgiften över präster och diakoner i Visby stift och dem som är verksamma i Svenska kyrkan i utlandet allvarligt kan ifrågasättas. Till detta framstår det också – mot bakgrund av den långa tid som förflutit sedan löftesbrottet och att hans utomäktenskapliga förhållande fick fortsätta – som förvånande och anmärkningsvärt att Thomas Petersson varken i sin egen anmälan eller i mötet med Ansvarsnämnden tydligt reflekterat över om och i så fall hur det skulle vara möjligt för honom att i den nu föreliggande situationen återfå det anseende han som biskop bör ha.”

Vad kan sägas om präster och sjätte budet?

Det är uppenbart att en präst eller biskop genom brott mot sjätte budet sätter sig i allvarlig risk att obehörigförklaras. Det gäller inte minst om det funnits en sexuell relation. Det är i sammanhanget inte en förmildrande omständighet att detta skett med fullt samtycke. De fall av prövotid för fortsatt behörighet som refererats ovan verkar närmast vara specifika. Det är svårt att generalisera dessa på andra fall. Även om prästerna i refererade fall blivit anmälda efter att olika förhållanden blivit kända har det faktum att relationerna varit ömsesidiga inte inneburit någon påtagligt förmildrande omständighet.

Det finns en överhängande risk att även sådana relationer som i och för sig varit önskade under det att de inleddes eller varade i efterhand kan komma att bedömas mycket hårt av domkapitel och överklagandenämnd. Inte minst om det är kvinnan själv som anmäler. Utgångspunkten för prövningen är att prästen måste bevisa att saken faller utanför ämbetet, i annat fall så kommer redan uppvisad promiskuitet vara tillräckligt för mycket strikta påföljder. 

Det är därvidlag klart att en präst bör undvika kärleksrelationer med församlingsmedlemmar. Det är inte heller tillrådligt att inleda relationer med kollegor eller i vart fall att sådana relationer måste kringgärdas av säkerhetsåtgärder och hanteras mycket varsamt. Även mycket försiktiga propåer riskerar att bedömas mycket hårt av prövningsinstanserna. 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att överklagandenämnden och ansvarsnämnden i sin praxis upprätthåller en strikt praxis när det gäller prästers agerande och det anseende en präst bör ha. Att detta inte är vida känt bland ämbetsbärarna är en tydlig brist i prästutbildningen och den löpande tillsyn som biskoparna bör utöva över de präster man har ett andligt ansvar för.

”En församlingsledare måste vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam, utan ska vara vänlig, fridsam och fri från pengabegär. Han ska ta väl hand om sin familj och se till att barnen lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling? Han får inte vara nyomvänd så att han blir högmodig och faller under djävulens dom. Han måste också ha gott anseende bland de utomstående, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.” •