Under Kristi himmelsfärd samlades drygt 100 kristna ungdomar på Missionsgården Fridhem i Vännäs. Temat löd: Under den Högstes beskydd, vilket blev undervisningens utgångspunkt. Undervisningspassen, som leddes av Henrik Andersson och Daniel Johansson, varvades med aktiviteter, samtal, andakt och musik. Lägret anordnades av Kyrkliga Förbundet Unga, en luthersk ungdomsorganisation som genom god undervisning och gemenskapsfrämjande aktiviteter, hoppas samla Sveriges kristna ungdomar.
”Psalm 91 är för mig ett löfte om Guds beskydd oavsett vad som händer i livet, i alla tänkbara situationer även om krig eller pest uppstår. Gud är med sitt barn i nöden.”1
Ett första intryck
Min blick vilade på de vita sommarskorna, kvickt pinnade jag på längs vägen. Jag kunde känna asfaltens ojämna textur genom de tunna sulorna. Den missfärgade byxkanten och den bitande vinden talade om tidig vår. Himlen var grå och molnen mörka. Jag gick allt snabbare, men väl framme vid den branta backen stannade jag till. Uppe på kullen, omgiven av en samling höga träd, kunde jag skymta den brinnande gula färgen. Jag tog in den kavata fasaden, så vackert omhuldad av den mossiga skogen. Sedan fäste jag på nytt blicken vid de numera brunbestänkta skorna och fortsatte uppåt för den branta asfaltsvägen. De höga träden började omge mig och asfalten blev till en grusväg. De majestätiska byggnaderna växte sig allt större, platsen var stilla och gården tom. Med genomblöta skor och plaskande steg rörde jag mig mot verandan, över gräs och över grus. Genom huvudbyggnadens många fönster kunde jag skymta liv och rörelse.
Jag sneglade snabbt på klockan som klädde min vrist, sedan öppnade jag den gröna dörren och steg in. På det polerade hallgolvet reflekterades ett varmt ljus. Jag rörde mig mot den glasbeklädda dörren, ställde mig vid dess öppning och tittade in i det rum som var så fullt. Fullt av allt vackert mänskligt. De porlande skratten slog emot mig som vågor. Ett vimmel av människor, ett hav av vattendroppar. Jag rättade nervöst till tröjan, lade håret bakom öronen och började så obemärkt som möjligt att trycka längs väggen, med siktet på närmsta hörn. Plötsligt så hörde jag mitt namn i sorlet av människoskratt, jag ryckte till och såg några välbekanta ansikten vid ett bord i mitten av rummet. Jag tog mig fram, hälsade med ett leende och satte mig ner vid bordet. Med nyfiken blick tog jag in omgivningen. Det som annars var lägergårdens matsal, hade nu blivit till en samlingsplats. Vid varje bord såg jag samtal, spel, skratt och entusiasm. Vissa människor talade högt, gestikulerade vilt och reste sig från sina stolar. Andra människor satt tillbakalutade, lyssnade och smålog med glimrande ögon. ”Vad vackert”, tänkte jag, ”att man får komma som man är”.
Att tala om Guds beskydd
Lägerprogrammets punkter avlöste varandra, med tid för dels umgänge, lek och aktivitet, dels gemensam reflektion och bibeltrogen undervisning. Lägrets planeringsgrupp, vilken består utav Adam Smetana, Lukas Johansson, Hanna Johansson och Anton Andreasson, förberedde större, lagbaserade aktiviteter för alla deltagare, samt en festmiddag som fick bli lägrets avslutning. Borden dukades med glas på fot och festliga servetter. På tallrikarna serverades renskavsgryta och vid varje bord låg en lapp med olika utmaningar för bordet att utföra. Kvällen avslutades med andlig påfyllnad, lägerkörens vackra sång fyllde rummet och alla fördes de till sist samman runt Ordet.
Under två heldagar samlades nästintill 100 ungdomar i Fridhems kyrksal, med blicken fäst på det enkla kors som klädde altaret.
Den tionde maj inleddes lägrets första undervisningspass med Daniel Johansson som talare. Daniel, som är lärare i Nya testamentet på Församlingsfakulteten i Göteborg, gjorde en pedagogisk indelning av sin undervisning. Genom tre huvudrubriker fångade han upp Psalm 91 mångfacetterade budskap.
I den första delen, vilken fick rubriken ”Den Högste”, vävde han ut begreppet den Högste, Allsmäktige. Genom att sätta begreppet in i en kulturell, litterär samt biblisk kontext, utvidgade Daniel lyssnarnas kunskap och förståelse för begreppets vitala funktion när det kommer till att definiera Guds natur. Med detta som grund, började sedan Daniel att utförligt, men koncentrerat, arbeta med psalmens verser. Dels talade han om de många namn och aspekter av Guds person som psalmen innefattar. Vi möter en allsmäktig, helig Gud, som i sin storhet använder sig av det personliga tilltalet, ”En talande Gud som riktar sig till den troende”, säger Daniel.
Detta vilket banade väg för utläggningens andra rubrik, ”Under”. Daniel talade nu om underordning, detta i förhållande till den sekulära verkligheten och tankekonceptet ”kristen motkultur”. Genom att sätta in begreppet ”underordning” i en modern kontext, blir innehållet aktuellt och kan öppna för diskussion och samtal. ”Att tillskriva sig den Högste som sin Gud, innebär en ofrånkomlig undergivelse”, menar Daniel. Att självaste psalmen bjuder in till en sorts underkastelse, i from av tillit och förtröstan. Daniel talar om en glädje i underordning. Att underordna sig Gud är detsamma som att förtrösta på honom, detta är tron.
Att söka Guds beskydd och lita på hans omsorg blir temat för den sista punkten i Daniels undervisning, ”Beskyddet”. I psalmen möter vi Gud i hans faderliga roll, där han i en personlig relation till den troende, agerar.
Tjänaren ropar till den Högste och får svar, vi möter en alldeles särskild och unik omsorg. Att få vara Guds barn, vilken välsignelse.
Medan Daniel gjorde en mer direkt utläggning av psalmen, talade Henrik om psalmen applicerad; ”under den Högstes beskydd i den kristna gemenskapen”. Henrik inledde med att tala om de medel genom vilka Gud verkar, där det mest uppenbara är nådemedel. ”Gud handlar inte med oss omedelbart, utan medelbart”, säger Henrik. Det finns två aspekter av människan som behöver näring och beskydd: kropp och själ. Henrik beskriver det bland annat så här: ”Guds beskydd och omsorg mot mig personligen tar sig uttryck genom att Gud placerar mig i ett sammanhang, en familj, ett samhälle”. Han betonade även församlingens roll i detta, som ett ytterligare tecken och medel för Guds beskydd och omsorg. Pedagogiskt nog så vände även Henrik på denna sanning, genom att säga att även din nästa i den kristna gemenskapen är föremål för Guds omsorg.
För att belysa vikten av den kristna gemenskapen introducerade Henrik begreppet agapemåltid. Vilken med judisk bakgrund, innebar att Jesus lade sig till bords och åt tillsammans med människor, trots att det gick emot föreskrivna sociala regler. Detta blev en tradition bland tidigt kristna, som samlades tillsammans för att äta. En gemenskap som präglades av ömsesidig acceptans, respekt och kärlek. Henrik beskrev Guds församlingsgemenskap som ett vittnesbörd för världen, men poängterade samtidigt att de ordningar som skilde människor åt i det antika samhället fortsatte in i Kyrkan. Där samlingarna, både för den enskilde som för världen i stort, blev till stor skada. Syndafallet bröt gemenskapen. Henrik säger: ”Kristus har kommit för att upprätta gemenskap och ge varje människa omsorg och beskydd i sin Kropp. Den kristna gemenskapen.”
I samband med undervisningen lades det även undan tid för samtal i bestämda grupper. Där frågor som berörde undervisningen diskuterades, exempelvis: ”För Israel kunde namnet både leda till felaktiga associationer och vara en brygga till dialog med hedningar. Kan beteckningen väcka felaktiga associationer idag och/eller vara en brygga? Finns det något annat namn på Gud som kan vara problematiskt idag?”, eller ”Vilka olika grupperingar som finns i samhället tenderar att följa med in i den kristna gemenskapen?” Undervisningen applicerades genast på individnivå genom frågor som: ”Tala om erfarenheter av att vara under den Högstes beskydd respektive att inte vara det”, samt ”För många människor är ondskan i världen anledning till att inte tro på Guds existens. Hur kan man bemöta och hjälpa dem som tänker så?”
Förutom samtalen fick ungdomarna möjlighet att skriva egna frågor till ett panelsamtal. Panelen bestod utav Daniel, Henrik samt David Appell. Hanna Johansson läste tillsammans med Lukas Johansson upp de anonyma frågorna inför både panel och åhörare, där frågorna var många och svaren utförliga.
Ett samtal runt ett rangligt bord
Efter ett undervisningspass serverades fika. Vi satte oss vid ett par stolar, runt ett rangligt bord. Solen gassade, jag plockade fram mitt anteckningsblock och fattade pennan. Tillsammans med Malin Petersson, Maria Hansen och Emma Olsson samtalade vi om lägret. Jag började med att fråga: ”Vad har ni för spontana tankar om lägret hittills?”
Malin var snabb med att svara: ”Det finns en allmän inställning att lära känna nya människor.” De andra tjejerna poängterade att det är många nya intryck, men Emma ville ändå mena att det var ett luftigt program med ett bra upplägg och tid för samtal. Jag frågade även om deras tankar kring temat, jag var intresserad av att höra om deras personliga relation till Psaltaren. Vi kom fram till att många av de gammaltestamentliga böckerna i allmänhet verkar något förbisedda i ungdomliga sammanhang, att Nya testamentet är mer lättsmält.
Malin tyckte att Psaltaren var underskattad. Så här beskrev hon Psalm 91: ”Det blir som en påminnelse om att Gud har allt i sin hand, lite som en kycklingmamma lade hon till.” Maria påpekade bokens variation. ”En djup nöd, var finns du Gud, men samtidigt så mycket lovsång och glädje.” Ett sorts mänskligt uttryck på något vis.
Alla höll vi med om att kristna läger på många sätt är befriande, att man får komma till ett sammanhang av människor som består av samma stam, bär på samma kärna som en själv. Malin delade med sig om behovet av att höra hemma och hur det är att inte riktigt ha jämngamla kristna i sin församling. Om hur viktigt det är att få bonda med andra som befinner sig i samma livssituation.
Maria, som är något yngre än Malin, beskrev tonåren som en sorts mitt-i-mellan ålder. Kanske blir behovet av samhörighet än viktigare. Hon fortsatte att förklara hur hon upplever familjeläger, att det är av ett annat slag. Att just ungdomsläger är anpassat och riktat mot en specifik målgrupp är nyttigt. Innehåll som är anpassat efter ungdomens behov och situation, en andlig uppbyggnad som man får ta med sig ut i världen. I stället för ett innehåll som cirkulerar, eller utgår från den sekulära värld vi befinner oss i.
Tjejerna instämde även över att det finns ett märkbart behov av trygghet. Maria, som är gymnasieelev, sa att det var en viktig påminnelse om att vila i Guds omsorg och beskydd, något som kan vara viktigt att påminna sig om vid exempelvis skolstart.
Vidare talade vi om gruppsamtalen i anslutning till undervisningspassen, något de tyckte görs alldeles för lite inom kristna sammanhang. Just att samtala med ungdomar från olika bakgrunder, i olika åldrar och med olika tankar var uppbyggande. Panelsamtalet fick även positiv respons. Malin tog vid, ”som ungdomar är det lätt att fastna inför vilken väg man bör ta, vad som är rätt eller fel”.
Vi konstaterade att ungdomens tid är fylld av valmöjligheter och stora beslut, vägledning i detta blir så viktigt.
Som kristna ungdomar var vi alla överens om att ensamheten gärna kryper sig på. Aktiviteter blir viktigt i relationsskapande syfte. Emma delade klokt nog om hur jobbigt och svårt det kan vara att ta kontakt. Enligt hennes erfarenhet, så mjukas man upp och rädslan släpper till slut. Maria tillade, ”att göra något kan vara första steget till att lära känna någon”. Att få tillhöra en kristen gemenskap, lyssna till god undervisning, få prisa Herren genom sång och musik; det stärker tron och fyller på med andlig kraft, att bli uppmuntrad och rustad. Ett kristet läger är en mötesplats, blir summan för vårt samtal. Där man är välkommen oavsett sammanhang, oavsett kunskapsnivå, oavsett hur livet eller tron ser ut idag.
Tankar från en teologistudent
Jag intervjuade även Simon Nyfelt, som är teologistudent på Församlingsfakulteten i Göteborg. Han berättade för mig att ett lugn och en fridfullhet infann sig när han för första gången klev in på den stora gården. ”Det var mitt första läger på Fridhem, men jag fick en hemkänsla nästan direkt”, sade han. Jag frågade honom om undervisningen, vilken han tyckte var givande och pedagogisk. Hur viktigt det är att bli påmind om Guds beskydd:
”Vi är brustna kärl som behöver konstant påfyllning. På samma sätt som vi äter två måltider om dagen för att få energi och för att överleva, behöver vi också tanka med Guds ord. Och ibland är det bra att få stanna lite längre på en Guds tankstation som ett läger på Fridhem, få lite extra tid med Gud och hans ord och den kristna gemenskapen.”
När jag frågade honom om Psaltaren, sade han att det är en bok som för honom legat något i skymundan, men som på senare tid fått verklig betydelse. Att det finns många fina böner och mycket tröst att hämta där. ”Den här psalmen som också kallas soldatpsalmen, talar ju till mig lite extra eftersom jag är finländare, hur Gud skyddade Finland under kriget mot ryssarna.”
Jag fortsatte med att fråga honom om behovet av kristen gemenskap, han tog vid och nämnde just den kamp det är att vara kristen i en sekulär värld. ”Att träffa och lära känna fler kristna blir allt viktigare, och att få vara del i en kristen gemenskap längtar vi nog efter vare sig vi är unga eller gamla.” Det får mig att fundera över hur han ser på behovet av just ungdomsläger, på det svarar han:
”Att läger ordnas för unga och äldre unga är en stor välsignelse. Lägret bidrar till att ungdomarna blir ännu mer rotade i Kristus och på så vis blir kvar i tron.”
Bönens Ande
”Ole Hallesby liknar bedjande människor, vid väldiga vattenkraftverk. De ligger ofta undangömda i en trång dal – de varken syns eller märks. Men vad de åstadkommer, det märker vi om de blir satta ur funktion. Det blir mörkt och kallt i våra hem och fabrikerna stannar. Så kan det bli oändligt tomt när en bedjare lämnat detta jordiska – om inte någon annan träder in i hans eller hennes ställe. Kanske ni har den erfarenheten, att det blivit så tomt, ett svagare andligt liv, välsignelserna tycks sina, när en verkligt bedjande människa fått gå hem till Herren. Låt detta få vara en kallelse till dig att bli en verklig bedjare om du redan inte är det. Bed då först om bönens Ande. Att Herren verkligen ville ge dig den i rikt mått och börjar så bedja konkret för människor i din närhet, för vår kyrka, får vår stad, får vårt land.”2 •
Fotnoter
1. Simon Nyfelt
2. Daniel Johansson