Slutet är nära
Klockan närmar sig 00.00. Alla är vakna, liten som stor. Några kämpar, medan andra njuter av den sena timmen. Med jämna mellanrum kastar man ett öga på klockan, väntar på ett den ska slå fyrsiffriga nollor. Något nytt väntar!
Tänk ändå hur många de är, som väntar på att visaren ska gå över gränsen som skiljer det ena året från det andra, år efter år. Inte många låter ögonlocken falla.
Men är det verkligen något nytt? Åren visar sig ofta vara ganska lika. Strider och nederlag kan visserligen skifta gestalt. Men människan förblir sig lik: samma benägenhet till synd och trots mot Guds heliga bud. Mitt eget onda kött är vid tolvslaget lika ogudaktigt som det var året innan.
Det finns ett långt mer avgörande klockslag, än nyårsaftons midnattsstund. Det är den stund som heter tidens slut. Men här är inte många vakna, trots att evigheten ligger alldeles runt hörnet. Många njuter visserligen av den sena timmen. Samtidigt lever de med stängda ögonlock. Få följer visarens gång, i spänd förväntan över det nya. Då visaren passerar gränsen mellan tid och evighet!
Dagens epistel är en väckarklocka, vars visare talar sitt tydliga språk: Slutet på allting är nära! Andra avslut bleknar i jämförelse med alltings slut. Det är slut, på allt. Början på något nytt nalkas: en evig morgon, vars ljus är Lammet (Upp 21:23). Men också en evig natt utanför (Matt 22:13, 25:30).
Med öppnade ögon ser aposteln Petrus hur historiens avslut står för dörren. Välsignade apostel, som i trohet lyfter fram sin Herres ord. Herren dröjer inte! Herren kommer snart! Det är den nådegåva han har fått: att tala till församlingen, inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud (1 Tess 2:4). Han är överlämnad åt Gud och hans nåderika ord.
När aposteln säger att alltings slut har närmat sig så innebär det att Herren är nära!
I början av kapitlet hör vi om ”den tid som är kvar” (1 Petr 4:2). Och den tiden är alltså kort.
Sammanhanget talar dels om att vara vaken över sitt eget kött, dels om att vara vaken för den kärlek som överskyler en myckenhet av synder (1917 års övers), att tjäna varandra.
Slutet är nära – vaken över köttet
Aposteln Petrus förbinder det att vara vaken med det att be. På samma sätt gör Herren det, i Luk 21: ”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara.” ”Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen.”
Får köttet lov att breda ut sig så tystnar bönen. Det vore att lämna sin post i möte med dagen som kommer. Jag står kraftlös inför allt det som ska komma. Jag fastnar i snaran, därför att jag inte är beredd.
Men där köttet hålls i tukt, där dödas min gamla människa dag för dag. Jag löper inte utan att ha målet i sikte (1 Kor 9:26-27). Synden som snärjer så hårt lyfts av, i en blick på den Korsfäste.
När Herren lägger bördor på sitt barn så sker det med avsikt. Lidandet har en särskild förmåga, som gör att synden mister sin dragningskraft. Jag vill inte längre leva efter människors begär den korta tid som återstår, utan efter Guds vilja (1 Petr 4:1-2).
Den nya människan är som ett pilträd vid vattenbäckar. Pilträdets stam är fårad och stabil. Det är mycket härdigt i förhållande till yttre påverkan. Det har kraftiga och törstiga rötter. På samma sätt trivs Guds barn nära källan, där Jesu, Guds Sons, blod renar från all synd.
Tänk att du som är så arm får tillhöra HERREN, skriva ”HERRENS egen” på din hand, därför att du är friköpt med Kristi dyrbara blod (Jes 44:4-5, 1 Petr 1:19). Gud fördömde synden i köttet. Och Han gjorde det i sin egen Son. I Honom är du fri från synd och fördömelse!
Slutet är nära – vaken för kärleken
Framför allt ska vi älska varandra uthålligt. Vi ska besinna den kärlek, som överskyler all synd. En sådan kärlek behövs i Guds församling.
Vi kommer ihåg hur Sem och Jafet tog en mantel och lade den på sina axlar. Och hur de sedan gick baklänges in i tältet och täckte över sin fars nakna kropp. De vände bort ansiktet så att de inte såg sin fars nakenhet (1 Mos 9:23f).
Tänk om vi kunde handla så mot varandra, denna sista tid! Att vårt ansikte skulle vara sådant att det inte ser vår broders nakenhet, hans fel och tillkortakommanden. Att vi i stället skulle täcka hans nakna kropp med en mantel.
Vi kallas alltså att överskyla synd. Men så ska inte syndaren göra! Det finns tillfällen då vi också bör lyfta fram Ords 28:13: ”Den som döljer sina överträdelser går det ej väl.” Det går dig inte väl, om du döljer dina överträdelser!
Dock aldrig som ett sätt att hålla på mitt. Jag får aldrig vara sen att räcka versens andra del, till den som har förgått sig, ”den som bekänner och överger sina överträdelser får barmhärtighet”. Bara så växer pilträdet, vid källan av en kärlek som uthärdar allting (1 Kor 13:7).
Jag hörde en gång en predikan, där predikanten underströk ordet får. Och kanske är det detta du allra mest behöver höra: du får barmhärtighet! Oavsett vad andra menar.
Kristus har täckt över all din skamliga nakenhet, så att den inte syns, med vita kläder som skyler dig från topp till tå (Upp 3:18). Han har svept in dig i sin rättfärdighets mantel (Jes 61:10). Gud ser inte din nakenhet, Han ser Jesus. Bara Jesus. •