Få psalmer är så kända och älskade som ”I denna ljuva sommartid” (Sv.ps. 200). Så här års sjungs och spelas den vid otaliga gudstjänster, andakter, vigslar och sommarkonserter. Men den fina psalmmelodin som ärkebiskop Natan Söderblom skrev redan 1916 bär på en ännu äldre text, ursprungligen skriven 1653, av den lutherskt-ortodoxe teologen Paul Gerhardt (1607-1676). Hans diktade rader är väl värda att stanna till vid för begrundan och uppbyggelse – inte minst då de innehåller en väl genomtänkt teologi, som målande beskriver Guds ursprungliga skapelse, hans pågående nyskapelse, utmynnande i den nya skapelsen – det himmelska paradiset.
I psalmens åtta verser betonas alltså särskilt den första och den tredje trosartikeln – skapelsen och helgelsen. Texten är i bästa mening sann lära parad med god tillämpning:
I denna ljuva sommartid / gå ut, min själ, och gläd dig vid / den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står, / se, hur för dig och mig hon får / så underbara håvor. (Sv.ps. 200:1)
Sommarens skönhet är en gåva från Gud till alla människor – oavsett tro eller livsåskådning. På ett eller annat sätt får ju varje svensk (ja, hela mänskligheten) del av skapelsens skönhet och Skaparens godhet.
För den store Guden skapade inte allt detta goda enbart för sin egen skull, utan för oss människors skull – till glädje och behag. Så handlar de fyra första verserna i psalmen om den sköna gröna skapelsen och om fåglarnas sätt att glädja människan och lovsjunga Gud. Oavsett livssituation har vi därför anledning att prisa Gud för allt gott han slösar över oss alla.
Men bland oss människor skiftar gensvaret på Guds gåvor. Många reflekterar inte alls över hans gåvor. Andra tar dem mer eller mindre för självklara eller som en slump. Men gott är det när gensvaret till Gud blir tacksamhet och förundran. Det är resultatet av att han själv fått öppna upp sinnena såväl som förståndet. Ja, ju mer man studerar skapelsens skönhet, ordningar och mönster, desto mer förundran har man anledning att känna – att Gud vill oss människor så mycket gott, var dag och stund bevisa.
Så övergår psalmtexten naturligt från den gröna skapelsens växt till löftet om den himmelska härligheten och längtan efter andlig växt:
Liksom ett träd i sol och regn / så låt min själ i Andens hägn / få växa alla dagar
/ den sommar som av nåd jag får. / Gud, låt mig bära frukt i år, / den frukt som dig behagar. (Sv.ps. 200:7)
En kristen människas andliga växt kan på flera sätt liknas vid den gröna skapelsen. Men i båda fallen måste förutsättningarna för växt finnas. Skapelsen behöver sitt livgivande vatten och solens strålar för att bära frukt och grönska. På motsvarande sätt behöver den helige Ande få göra sitt verk i människohjärtat. Först och främst för att uppehålla henne, så som vi också påminns i Jobs bok: ”Guds Ande har gjort mig, den Allsmäktiges livsande ger mig liv.” (Job 33:4) Men det är också Anden som står bakom helgelsen och tillväxten i trons liv. En kristen skulle be Anden om att det skulle bli en allt rikare växt i denna mening. Kortsiktigt om den växt som Guds Ande kan skapa denna sommar och under det kommande året, men också om den frukt som kan få växa fram mer långsiktigt, under den återstående livstiden på jorden. Bönen skulle alltid vara: Gud, låt mig bära frukt – frukt som består.
Psalmtexten kan också få bli en påminnelse om vikten av den kristna växten i kyrka och församling.
Herren kallar sin församling och sina kristna att bära frukt, i sig själva och för Guds rike. Det får genom denna psalm bli till viktig påminnelse. Men också till en mer allvarlig rannsakan. Hur står det till med mitt andliga liv och med min gudstjänstfirande församlings liv? Bärs det någon god frukt i tro och helgelse? Bär tron frukt i de goda gärningar som Herren kallar till och önskar se hos varje lärjunge? Är mitt kristna liv något som kan behaga Herren, också som ett salt och ljus för andra? Och är jag en levande lem i den församlingsgemenskap där jag befinner mig?
I ”Andens hägn” kan varje kristens själ bära frukt, genom bön och andakt, god uppbyggelselitteratur och gudstjänstliv. Låt oss ta väl vara på tillfällena till detta och inte minst prioritera det som gör att vi som kristna kan få växa till i andlig mening. För också i den sköna sommartiden är vår kallelse att gå på trons väg emot det evigt sköna målet. Så slutar också psalmen med budskapet och bönen:
Behåll mig till ditt paradis, / och låt mig på de trognas vis / i dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen, / i trohet sann, i kärlek ren, / så vill jag mer ej önska. (Sv. ps. 200:8)
Sommarens skönhet pekar tydligt fram emot den eviga skönheten och den eviga lovsången till Gud – Han som är vår Skapare, vår Frälsare och vår Hjälpare. Genom Andens verk förs vi till honom, bevaras i tron på Jesus och bär den frukt som består. Ty Jesus säger: ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra”. (Joh 15:5) •