Homosexualitet, Bibeln och liv i gemenskap

Ray Baker är teologie doktor, författare och medarbetare i Apologia – Centrum för kristen apologetik. Han har länge känt en attraktion till andra män, men har i mer än 25 år varit lyckligt gift med sin fru Kay och tillsammans har de en son.

Här berättar han om sin uppväxt, sexualitet och tro, om sin livsresa med Kay, om homosexualitet i förhållande till Bibeln och om ensamhet och äktenskap med mera.

Kan du berätta lite om dig själv och din bakgrund?

Jag är född och uppvuxen i USA. Mina föräldrar var inte troende när jag var liten, men båda kom till tro som vuxna, och vi började gå i en väldigt sträng fundamentalistisk kyrka. Det var ungefär när jag kom i puberteten. Jag började känna att jag hade konstiga känslor och visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem. Och samtidigt, då på 70-talet, fanns det ingen öppenhet för att diskutera sådana saker i kulturen över huvud taget och allra minst i en väldigt sträng fundamentalistisk församling.

Jag visste inte vart jag skulle vända mig med mina frågor, eller vad jag skulle göra med mina känslor och tankar. Till en början hade jag inte ens något namn att sätta på det. Först lite senare började man höra talas om ”homosexuella” och ”homosexualitet”. Och jag tänkte: ”Oj, är det jag, är jag en sådan?” Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. Man hade nidbilder av ”fjollor” som målade naglarna och klädde sig feminint och så, men det var inte min erfarenhet. Jag tyckte inte det var roligt eller tilltalande. Men samtidigt kunde jag känna, till exempel när jag var i omklädningsrummet på gympatimmen med andra killar, att det blev en spänning där, en förlägenhet. Och samtidigt lite skam, att min kropp skulle reagera och ”outa” mig.

Det var liksom väldigt pinsamt och jag hoppades att jag skulle få dö någon gång utan att någon någonsin skulle veta om mina tankar och känslor – men det kan jag säga att jag inte lyckats så bra med, säger han och skrattar.

Samtidigt hade jag min kristna tro och en överlåtelse till Gud och Guds Ord. Jag förstod att enligt Bibeln är det enda forumet för sexuella förbindelser inom ett äktenskap mellan en biologisk man och en biologisk kvinna.

Har tron alltid varit självklar för dig?

Jag började när jag var 18 år läsa teologi på en ganska fundamentalistisk skola i USA. Andra året där gick jag igenom en troskris. Dels på grund av brottningskampen med min sexualitet. Skolans rektor, som var en känd tv-evangelist, kunde stå där och basunera: ”God made Adam and Eve, not Adam and Steve” och så var det basta med det. Man tyckte inte att man behövde nyansera det mer, eller diskutera. Det fanns ingen medkänsla för människor som brottades med sådana känslor. Så jag började känna att jag är fel. Jag var fel som människa.

Det här var precis i början på 80-talet. Det var en tid då HIV och AIDS började skapa stora, skrämmande rubriker i alla nyhetskanaler. Man visste inte vad det var, man visste bara att det var tiotusentals unga homosexuella män som började dö i en konstig sjukdom. I samhället i stort fanns det mycket diskriminering mot homosexuella människor på grund av rädslan för AIDS. Många homosexuella killar i min ålder klarade sig aldrig, inklusive en klasskamrat till mig på gymnasiet, som dog i AIDS i San Francisco bara 21 år gammal.

Jag började ifrågasatta allt med den kristna tron. Förutom kampen med min sexualitet var det också en uppgörelse med min fundamentalistiska bakgrund, som var väldigt anti-intellektuell. Och jag hade ärliga intellektuella frågor kring den kristna tron, men det var ingen som tog dem på allvar.

Sedan var det en ungdomspastor i min församling, där jag var som tonåring. En dag kom det fram att han hade en affär med en tjej i ungdomsgruppen som var i samma ålder som hans egna barn. Han stod där framme inför församlingen och grät och bad sin fru och församlingen om förlåtelse. Men det slutade ändå med att han skilde sig från frun och flyttade ihop med tjejen. Det var ett sådant hyckleri. Så kombinationen av allt detta gjorde att jag tänkte: om det här är kristen tro – att man är en anti-intellektuell hycklare med en förlegad syn på sexualitet – då vill jag inte ha med det att göra. Och jag var verkligen på väg att lämna den kristna tron på grund av det här.

Hur kom du ut ur troskrisen?

Sedan fick jag höra Francis Schaeffer. Han var en intellektuell apologet, författare och presbyteriansk pastor som dog för exakt 40 år sedan. Jag visste inte vem han var, men han var en ball farbror. På den tiden var han 60 plus, hade hår i page och lite bockskägg. Och han gick med knäbyxor, långa knästrumpor och grova vandringskängor även när han skulle predika. Han var häftig.

I den fundamentalistiska skolan där jag gick skulle vi vara slätrakade, kortklippta, och ha slips på lektionerna. Så kommer han och predikar med den här stilen. När han började predika … jag hade aldrig hört en människa prata så i hela mitt liv. Han citerade franska existentialister, europeiska långfilmer och konstverk av Marcel Duchamp, Georges Braque och Pablo Picasso, och han pratade om den världsåskådning som de uttrycker.

Det enda jag hade känt till var fundamentalistiska predikanter som skrek och drog sexistiska skämt. Jag kände mig som en liten fågelunge: ”Ge mig mer, jag måste ha mer!” Efter det gick jag ut och köpte någon av hans böcker, sedan flera av dem. Gud använde verkligen honom för att ge mig tillbaka min tro. Det var apologetiken. Att lära mig att det finns goda, förnuftiga skäl att följa Jesus Kristus, att lita på Bibeln som Guds Ord, med mera. Jag hittade en mer intellektuell robust tro där. Sedan dess har det varit min längtan och min kallelse att hjälpa andra människor hitta vettiga svar på sina ärliga frågor.

Trots att du har homosexuella känslor är du gift med en kvinna. Hur kommer det sig?

Nu hade jag min nyupptäckta tro, men mina sexuella känslor fanns kvar. Jag hade bestämt mig för att leva mitt liv som ensamstående om jag måste. Men samtidigt hade jag, precis som alla andra, en längtan efter att få dela livet med någon. Men hur skulle det gå till?

Jag flyttade utomlands. Först till Island när jag var 23 år, där jag jobbade med motsvarigheten till Credo, med studentevangelisation på universitetet. Jag var väldigt ensam där. Så småningom flyttade jag till Sverige och blev lärare på Nordiska Bibelinstitutet som då fanns i Säffle. Jag var fortfarande singel, men hade varit på en kristen konferens i Holland sommaren 1989 där jag träffade Kay, en ung, kristen amerikanska som var fröken på en engelskspråkig friskola i Wien i Österrike. En jul var vi ett kompisgäng som hyrde en alpstuga i Schweiz. Både hon och jag var med där. Vi började brevväxla, men det blev inte mer än så; vi var bara kompisar.

Sommaren 1992 lades Nordiska Bibel­institutet ner, och jag fick inte uppehållstillstånd för att stanna i Sverige. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv, men hade ingen lust att flytta tillbaka till USA. Jag behövde tid att bearbeta allt som jag varit med om, för när bibelskolan lades ner var det verkligen en sorgeprocess jag gick igenom.

Jag gav mig ut på en jorden-runt-resa under ett halvår. Jag åkte till Australien, Bali, Indonesien, Singapore, Malaysia, Thailand – lite överallt där i Sydostasien. Jag var helt själv, men tänkte flera gånger att det hade varit kul att ha någon att dela det här med. Liksom, när jag är gammal och grå, att kunna sitta och dricka kaffe och säga: ”Kommer du ihåg när vi var där och gjorde si och så?” Och personen som jag började tänka på hela tiden var Kay, tjejen som jag hade träffat i Holland.

Vad hände sedan?

Jag började skicka vykort till henne från de olika platserna jag kom till. Hon hade dock ingen möjlighet att skriva tillbaka eftersom jag var på resande fot. Så småningom fick hon en hel bunt med vykort från en massa exotiska platser. När jag kom tillbaka till Europa flyttade jag till Paris och började undervisa på en tvåspråkig bibelskola lite utanför Paris. 

När jag hade fast adress kunde hon äntligen kommunicera med mig. Hon frågade vad jag menade med alla de där vykorten. Jag berättade att jag tänkte att det vore roligt att dela de här erfarenheterna med någon, och att det var hon som dök upp i mina tankar. Vi kände inte varandra särskilt bra, men jag tyckte att hon var rolig och intressant som person, och att det skulle vara kul att kanske lära känna henne bättre för att se om det kunde bli något mellan oss.

Vid det laget hade vi båda passerat 30. Många tjejer kan få lite panik när man passerar trettio och fortfarande är singel. Men inte Kay. Hon tyckte (och tycker fortfarande) att livet var ett stort äventyr och var orädd för att resa ensam och upptäcka livet.

Vi arrangerade att hon skulle komma och hälsa på i Paris. Jag hade lektioner på dagarna, men på eftermiddagen körde vi in till Paris för att turista lite. Första dagen parkerade jag bilen där jag brukade parkera. När vi kom tillbaka många timmar senare var bilen borta; den hade bogserats bort, för man inte fick parkera där. Det var inte ­skyltat, men alla lokala människor visste att man inte fick det. Vi fick gå en ganska lång bit till polisstationen för att betala böter. Det började regna, och vi hade inga paraplyer; de var i bilen förstås. Det blev alltså det ena misslyckandet efter det andra på första dejten.

Några dagar senare var vi i Versailles. Vi gick i slottsparken med min lilla strävhåriga tax. Det var otroligt vackert. Det vackra höstljuset och höstfärger lyste i löven på träden. Hunden gjorde precis som i den gamla filmen ”101 Dalmatiner” och sprang flera varv med kopplet runt våra ben för att binda ihop oss! Det var en fantastisk dag. När vi sedan satt i bilen och körde tillbaka dit där hon skulle sova, bad hon mig att berätta något om mig själv som hon inte redan visste.

Jag visste att om det skulle finnas någon chans för oss, måste jag vara fullständigt ärlig med henne. Jag kunde inte bara ljuga och låtsas som att det inte var något. Så jag sade precis som det var – att jag hade homosexuella känslor; jag drogs till andra killar.

Jag började gråta hejdlöst. Det var jag som körde bil, men jag kunde inte fortsätta och blev tvungen att stanna vid vägrenen. Kay visste inte riktigt vad hon skulle säga, utan höll bara om mig tills jag hade återhämtat mig. Sedan körde vi vidare.

Nästa dag gick vi en lång promenad. Hon frågade vad det betydde för oss. Jag sade att jag inte visste. Jag visste inte om jag någonsin skulle känna en fysisk attraktion till henne eller någon annan kvinna. Men jag var intresserad av att åtminstone börja vandra den här vägen, för att se om det kunde leda till något. Jag frågade om hon skulle vara villig att vandra den här vägen tillsammans med mig. Och det ville hon.

Men det var en sorts långdistans-dating. Jag bodde i Paris och ungefär då flyttade hon till Budapest. Det här var innan internet och e-mail hade tagit fart. Till en början var det gammeldags brev med frimärke som gällde. Sedan skaffade både hon och jag den första datorn som hade modem. Då kunde vi mejla till varandra. Och ett par gånger om året, när vi hade möjlighet, så träffades vi. Men då hade vi kanske en långhelg, eller högst en vecka på oss. Det var svårt att verkligen lära känna varandra på djupet när det handlade om så kort tid tillsammans och så lång tid mellan besöken. 

En gång när vi träffades frågade hon mig: ”Var är vi i vår relation? Vad känner du för mig?” Det var svårt, men jag svarade att jag känner en förälskelse, att jag var ”kär” i henne, men någon fysisk attraktion fanns nog inte.

En annan gång hälsade jag på henne i Budapest. Vi hade gjort olika saker på dagen och på kvällen skulle jag gå tillbaka till hennes kollega där jag sov över. Vi stod framför hennes radhus och skulle kramas hej då. Jag kände plötsligt att jag fick stånd. Jag skämdes för det och drog mig undan. Men när jag sedan gick och la mig tänkte jag: ”Det var ju ett bönesvar!” Då tändes ett hopp i mig, att det skulle kunna bli någonting mellan oss trots allt.

Hur gjorde ni efter det?

Lite senare flyttade jag till Stockholm för att bli lärare på CredoAkademin. Hösten 1996 kom Kay till Stockholm. Jag hade en kvinnlig kollega som Kay fick bo hos under tre höstmånader. Då kunde vi umgås mer i vardagen. På dagarna jobbade hon på distans och jag på CredoAkademin. Hon fick en nyckel till min lägenhet, så att hon kunde vara där när jag kom hem. Vi lagade mat tillsammans och pratade, hittade på roliga saker på lördagar och gick till kyrkan tillsammans på söndagar. Vi lärde känna varandra mycket bättre.

Vi hade bestämt oss för att vi i slutet av de här tre månaderna antingen skulle förlova oss och börjar röra oss mot äktenskap, eller så skulle vi gå skilda vägar som bara vänner. Vi kände att det inte fanns någon anledning att förlänga det här i det oändliga. Vi var tillräckligt vuxna för att förstå vad vi ville ha, och för att kunna fatta ett moget beslut. 

Under hennes tre månader i Stockholm växte vi väldigt nära varandra. Vi hade skaffat en bok för unga par med flera hundra diskussionsfrågor om allt möjligt. Efter maten kunde vi sätta oss och dricka te och diskutera de här frågorna och lära känna varandra bättre. Vår kärlek till varandra växte under den tiden och på julen 1996 friade jag och vi förlovade oss. Sommaren därpå gifte vi oss. Och nu har vi varit gifta i snart 27 år. Och vi har en vuxen son som är 25 år.

Vi har en djup kärlek till varandra. Jag tänder inte på andra kvinnor. Men jag attraheras av henne. Det är fantastiskt och det räcker med det.

Ibland när jag har sagt det har människor misstolkat det och tänkt: ”Oj, vad synd om stackars Ray, hans kyrka vill inte låta honom gifta sig med en kille, så han fick nöja sig med plan B.” Men för mig har det aldrig varit plan B. För det är verkligen Guds design i skapelsen, att en man och en kvinna ska vara tillsammans. Så det är plan A. Och jag skulle inte byta ut det mot någonting.

Är äktenskap lösningen för alla som kämpar med samkönad attraktion?

Nej, så enkelt är det inte. Jag vet att min livsväg är ovanlig. Det är inte alla ­homosexuella som kan gifta sig med en person av motsatt kön. Jag har många nära vänner som är kristna och som har homosexuella känslor, som ur ett mänskligt perspektiv nog aldrig kommer gifta sig. Och för det mesta är de tillfreds med det. Samtidigt har jag också många heterosexuella vänner som ur ett mänskligt perspektiv inte heller har så stor chans att få gifta sig någon gång, som en av mina två bröder, som har levt som ensamstående hela sitt liv.

Men man behöver inte tycka synd om människor som lever ensamma. De är inte en massa losers. Man kan tänka på filmer som ”The 40-Year-Old Virgin”, där man gör sig lustig över vuxna människor som är sexuellt oerfarna. Så tänker inte jag. Utan jag tänker att här är människor som lever sitt liv i tyst efterföljelse, som vill ära Gud med sin kropp. Oavsett om man är gift eller inte. Ära Gud med sin sexualitet, oavsett om Gud leder dem in i ett äktenskap eller inte.

I kristna sammanhang använder vi gärna familjemetaforen. Och det är ju från Bibeln. Paulus adresserar människor som syskon, som bröder, underförstått som systrar också. Men ska vi använda familjemetaforen är det verkligen upp till bevis. Vi ska vara familjen för alla ensamstående i våra församlingar. Oavsett av vilken anledning de är ensamstående. Om det är en ensamstående mamma som aldrig varit gift. Eller någon som är frånskild, eller änka, eller en heterosexuell eller en homosexuell som lever i sexuell avhållsamhet på grund av sin tro. Då ska vi vara familjen för dem.

Till exempel har vi i min familj medvetet beslutat att på alla högtider bjuda hem ensamstående till oss. Vi har aldrig firat jul utan att vi haft ensamstående människor som firat med oss.

Vad säger Bibeln om samkönade sexuella relationer?

Vi har några texter i Bibeln som specifikt tar upp detta med samkönade sexuella relationer. Men jag kan säga direkt att berättelsen om Sodom och Gomorra inte ger oss några ledtrådar om hur vi ska bedöma trogna samkönade relationer i dag. Det är en potentiell gruppvåldtäkt det handlar om. Det har ingenting att göra med två kvinnor eller två män som älskar varandra och vill gifta sig med varandra. 

Men vi har texterna i Tredje Moseboken 18:22 och 20:13 där det står att det är förbjudet för en man att ligga med en annan man som man ligger med en kvinna, för det är något avskyvärt. Och det är många som säger: ”Ja, ja, men en sådan text kommer i ett sammanhang med en massa konstiga regler som vi inte heller följer i dag, att det är förbjudet att äta skaldjur till exempel, eller förbudet att blanda olika textilier, förbud mot tatueringar med mera.” Och de menar att man därför också kan slopa förbudet mot samkönade relationer.

Men vi måste se till sammanhanget i Tredje Moseboken. Gör vi det ser vi att vissa saker stämmer fortfarande i dag: förbud mot incest, mot prostitution, mot människooffer, mot mened, krav på rättvisa mått, krav på respekt för människor med funktionsnedsättning, för gamla människor, för invandraren i landet, och kallelsen att älska Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ och hela sitt förstånd. Allt det finns i samma sammanhang i Tredje Moseboken. Vissa av de sakerna anser vi alltså fortfarande som bra och giltiga i dag. Hur avgör vi då vilka som fortfarande gäller och vilka som inte gör det?

Den bästa måttstocken, tycker jag, är att se om ett bud från Gamla testamentet blir bekräftat i Nya testamentet, om det inte nämns över huvud taget, eller om det specifikt hävs i Nya testamentet. Som matreglerna – de hävs i Nya testamentet (Apg 10). Sabbatsbudet nämns inte över huvud taget i Nya testamentet. Men förbudet mot samkönade sexuella relationer blir bekräftat, både i Romarbrevet 1 och i de två listorna som finns i Första Timoteusbrevet 1, och Första Korintierbrevet 6. Där använder Paulus ett grekiskt ord som han – så vitt vi vet – var först med att använda, ”arsenokoitēs”. Det är ett sammansatt ord som består av två delar. En del som betyder ”man” och en del som betyder ”säng”. Så det är ungefär ”en man som tar en man till sängs”.

Det intressanta är att när Paulus myntar det här ordet finns det ett väldigt tydligt eko från Tredje Moseboken. För när man översatte de hebreiska texterna till grekiska på 200-talet före Kristus, i just de här verserna i Tredje Moseboken 18 och 20, finns de här orden arsenos och koitēs direkt efter varandra. Så för mig är det helt otänkbart att Paulus kan ha hittat på det här ordet som han använder i Första Timoteusbrevet 1:6 och Första Korintierbrevet 6:10 utan att ha förbudet i Tredje Moseboken i sina tankar. Så vitt jag kan se blir alltså förbudet i Tredje Moseboken bekräftat tre gånger i Nya testamentet.

Dessutom har vi också mer av den positiva undervisningen om sexualiteten och hur mannen och kvinnan kompletterar varandra.
I de två skapelseberättelserna i Första ­Moseboken 1 och 2 ser vi lite olika betoningar. De hebreiska orden för man och kvinna i 1:27 betonar olikheten mellan mannen och kvinnan, att de kompletterar varandra. I Första Moseboken kapitel 2 har vi ett lite annat perspektiv. I stället för olikheten är det nu likheten mellan mannen och kvinnan som står i fokus. Adam utbrister: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.” (1 Mos 2:23). Olikheten mellan människan och djuren var för stor för att de skulle vara lämpliga makar. Kvinnan hade rätt balans mellan likheten (hon är människa, inte djur) och olikheten (hon är kvinna, inte man). Olikheten och likheten mellan mannen och kvinnan var lagom för att de skulle bli ett lämpligt par. 

Den här balansen mellan likheter och olikheter är det som återspeglas i förbuden i Tredje Moseboken 18:22 där det står: ”Du ska inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna.” Här är sexualpartnern för lik för att vara lämplig. I nästa vers står det: ”Du ska inte ligga med något djur” (3 Mos 18:23). Här är felet att sexualpartnern är för olik. 

Det är precis det här sammanhanget som Jesus sedan citerar när han lägger ut sina principer om äktenskap i Matteusevangeliet 19:4-6. Komplementariteten mellan man och kvinna, där likheten och olik­heten mellan könen hålls i balans är en nödvändig förutsättning för sexuella relationer som Gud välsignar.  

Vad säger du om idén att homosexuell ­kärlek inte är äkta kärlek?

Jag skulle säga att det är lite att blunda för verkligheten, om man menar att homosexuella inte verkligen älskar varandra. Eller inte egentligen kan älska varandra. Jag upp­lever att det kan finnas en väldigt djup kärlek mellan samkönade partners.

För mig blir det större problemet om alla våra kärleksrelationer ska uttryckas sexuellt. För vi har andra kärleksrelationer där det inte blir lämpligt att uttrycka vår kärlek sexuellt. Som med föräldrar och barn, eller mellan syskon. Eller jag och min svåger eller svägerska till exempel.

Om någon säger: ”Ok, men finns ett ömsesidigt godkännande är det ok”, vad svarar du då?

Jag tycker att samtyckeslagen, att båda parter ska ge sitt medgivande, är ett minimikrav. Men det räcker inte. För om vi tänker på en situation där det är ett par som kanske är sambo, men killen inleder ett sexuellt förhållande med en arbetskollega. Det kanske finns samtycke där. Båda är med på att de har en sexuell relation. Men blir det bra bara för att det finns ett samtycke mellan killen och arbetskollegan? Eller de kanske är med på det alla tre — och det finns lite av en trend mot polyamori. Men om de blir ett ”throuple” (ett par – couple – fast med tre personer), är det ok då? Eller är det sexuella något som är förbehållet en biologisk man och en biologisk kvinna som är gifta med varandra?

Problemet är att man sätter en annan gräns än äktenskapet över huvud taget. Någon kanske vill utvidga samtyckeslagen till att: det är ok så länge man inte skadar en annan person. Men att den här killen håller på med sin arbetskollega, det skadar hans fru/sambo och deras eventuella barn med mera.

Som kristna skulle vi säga att utomäktenskapliga relationer skadar de sexuellt inblandade också. Man kanske inte vill erkänna det, men det gör något med ens psyke när man överlåter sig sexuellt till en annan människa, utan att det finns den här totala överlåtelsen som kommer i ett äktenskap. Problemet är att man sätter gränsen vid samtycke. Då måste man motivera varför man sätter gränsen där, och inte gränsen vid äktenskapet mellan en man och en kvinna. Hur motiverar man det?

Går det ur ett sekulärt perspektiv att säga att det sexuella samlivet ska vara inom ­äktenskapet?

Ja, jag anser – och det har jag skrivit om i min senaste bok Det där med sex – att när två partners inte är gifta med varandra, även om de lever ihop och kanske har varit sambos under lång tid, så finns det ändå i bakhuvudet att: ”Det här är inte något permanent, jag kan ta mig här ifrån om det inte funkar.” Och det finns flera undersökningar som visat hur kvinnor och män ser på sina samborelationer. Kvinnan ser det lite mer som ett steg mot äktenskap. Medan männen brukar se det som att ”det får duga nu, tills jag hittat något bättre/tills jag har bestämt mig.” Det är väldigt olika sätt att se på det.

Och par som inte har sex med varandra innan de gifter sig skiljer sig i mycket mindre utsträckning än par som har ett sexuellt förhållande innan de gifter sig. Många vetenskapliga studier visar att det bara finns nackdelar med sexuella relationer utanför eller före äktenskapet.

Varför är det så?

Därför att Gud har lagt ner något i män­niskan. Att den här kontakten och relationen som uppstår i ett sexuellt förhållande är så pass djup och meningsfull att det inte är meningen att vi ska ge den till vem som helst.

Vi rubricerar våldtäkt som mycket allvarligare än ”bara” ett överfall. För det är något med just den sexuella relationen, som kränker någonting väldigt djupt inne i människan, på ett sätt som en våldshandling utan sexuella inslag inte kan göra. Paulus skriver att man inte ska förena sig med en prostituerad, för ”vet ni inte att den som förenar sig med en prostituerad blir en enda kropp med henne?” (1 Kor 6:16). Det ingår där. Det är inte meningen att man ska dela den här djupaste delen av sig själv med någon som man inte är helt överlåten till i ett äktenskap.

Har du några tips till gifta par?

En sak som min fru och jag funderade på var att både hon och jag hade bott i olika länder innan vi gifte oss. Jag hade bott på Island, i Sverige och Frankrike. Hon i ­Österrike och Ungern. Och när vi sedan gifte oss var det som att flytta till ett nytt land.

När man flyttar till ett nytt land kan man gå igenom en kulturkrock, och tänka ”vad dumt att de gör på det här sättet. Det skulle vara mycket klokare att göra som vi gör i mitt hemland”. Men om man ska trivas i ett nytt land, som jag som är invandrare i ­Sverige, så måste man börja lära sig acceptera att så funkar det bara. Jag får bara acceptera det och gilla läget. Jag kommer inte förändra hela den svenska kulturen. Det är samma sak i en parrelation. Det är vissa saker som den andra personen kommer att göra som vi inte förstår. Men om vi ska trivas måste vi bara acceptera att det är så.

Och det finns olika kristna organisationer som kan rekommenderas. Till exempel KRIS i Gråbo utanför Göteborg. De har olika kurser både för par som har förlovat sig och för par som har gift sig. De gör ett riktigt bra jobb. Bara det att lära sig kommunicera med varandra. Vi blir lätt åskådare. Man kollar på bio eller Netflix och har inte det där mötet ansikte mot ansikte där man verkligen samtalar om något djupt. Men det är bra att lära sig göra det. På KRIS har de bra verktyg för att hjälpa par med det.

Skulle du vilja säga något till människor som lever ensamma, oavsett anledning?

För det första ska man inte bara sitta och tycka synd om sig själv, att man inte har hittat någon. Utan se det som en möjlighet. I Första Korintierbrevet 7 ser vi att de som är ensamstående har en gåva som de kan ge till församlingen. Det betraktas som något fantastiskt att ha den här friheten att kunna engagera sig för andra människor på olika sätt. Och det tycker jag att vi ska uppvärdera mer. Inte att utnyttja människor som är ensamstående i församlingen. Men att se det som ensamstående personer har som en tillgång, att kunna investera sig i andra människor. Det har också effekten av att lindra känslor av ensamhet, när man engagerar sig i andra.

Sedan, hitta en människa som man kan komma närmare i livet. Som man kanske kan ha lite mer daglig kontakt med. Även om det bara är via sms eller så. Man kanske väljer att åka på semester eller helgresa med andra som också är ensamstående, och sådana saker. Jag har flera ensamstående vänner som gör det, och jag tycker de gör helt rätt i det.

Och de som är ensamstående ska inte bara sitta och vänta på att äkta par ska bjuda hem dem. Utan de ska också ta initiativ och bjuda hem folk, även par och barnfamiljer.

Är det något du skulle vilja säga till dem som genuint brottas med homosexuella eller hbtq-känslor?

Ja, det finns mycket att säga här. Det är inte omöjligt att hantera sin sexualitet på ett sätt som ärar Gud. Det går bra. Gud försöker inte göra livet tufft eller besvärligt för dig. Du har de här förutsättningarna, men du kan ändå leva ett gott liv, ett liv som ärar Gud. Inte bara som ärar Gud utan som också är bra för dig som människa. Och det finns många exempel på det. Både i samtiden och historiskt. Många kristna ledare eller profiler har levt som ensamstående. Vi vet inte vad de hade för sexuella känslor, men jag tänker på John Stott, en av mina stora hjältar i tron, Moder Theresa och andra i den katolska traditionen som levt i celibat. Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, Henri Nouwen och många fler.

Hur kan vi som församlingar, enskilda och familjer möta homosexuella/hbtq-personer?

Det har blivit mycket mindre dramatiskt i vår kultur nu än vad det var för 30 år sedan. Nu är det oftast ingen stor grej när någon ”kommer ut”. Men när jag predikar, till exempel, oavsett vad det handlat om, så när jag ska komma till tillämpningen av predikan, då kan jag säga något i stil med: ”Oavsett om du är ung eller gammal, man eller kvinna, hetero eller homo, gift, frånskild eller änka, oavsett vem du är och vad du har gjort, så älskar Gud dig.” Se till att alla känner sig sedda, uppskattade och inkluderade i budskapet som presenteras.

Jag tycker det är så fantastiskt det Paulus skriver i Första Korintierbrevet 6:9–11. Där finns en klassisk syndakatalog, bland annat detta med män som har sex med män, själviskhet och fylleri med mera. Men sedan står det: ”Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn”. Och jag tycker det är så underbart befriande. För det första att se att på den här syndalistan finns ingen rangordning på mer ”respektabla synder” som själviskhet eller att baktala någon, och sedan mer ”äckliga synder” som homosex. Utan alla finns där. Han drar verkligen alla över en kam. Men också att det inte slutar med att skam- och skuldbelägga människor, utan att ge hopp om att det finns förändring i Jesus Kristus för alla människor, för alla syndare.

Och i Första Korintierbrevet 10:13 står det att Gud inte ska tillåta att vi frestas över vår förmåga, utan när frestelsen kommer, ska han också bereda en utväg.

Vill du som avslutning säga något om homosexualitet i ljuset av uppståndelsen?

Vi lever i en fallen värld, där olika människor lider på olika sätt av världens trasighet. För en del människor handlar det om sin sexualitet. Vi kan lida på grund av andra människors syndiga val. Men det kommer en tid då Gud kommer att upprätta hela den fallna skapelsen. Vi kommer att bli befriade från det som tynger oss här och nu. Jag tror inte att det är ett naivt hopp, utan det är ett hopp som är grundat i just Jesus uppståndelse. På grund av att han har rests upp, kommer Gud också resa upp oss, och ge oss återupprättelsen, och vi kan ta del av den förnyade skapelsen, som kommer se ut så som det var tänkt att se ut från början.

Det är inget tomt hopp, eller ett trossprång ut i bara tomma intet. Vi har goda skäl att hoppas på det, på grund av Jesus uppståndelse. •