Hur Kain hanterar sin allra närmaste nästa, sin broder Abel, är den fullständiga motbilden till hur vår broder och frälsare Jesus förhåller sig till sina systrar och bröder, och till sina systrar och bröder räknar han oss enligt Matt 12:50 och Hebr 2:11. Det är märkvärdigt att det första dödsfallet som skildras i Bibeln inte beror på ålderdomssvaghet – fastän många i urhistorien nådde hög ålder. Första dödsfallet är ett familjedrama, ett brodermord, våld i nära relation. Hebreerbrevets författare lär oss att Abel bar fram sitt offer i tro, Hebr 11:4. Kanske skulle man kunna kalla Abel ”Den förste martyren”, dödad på grund av sin tro på Herren? När Herren konfronterar Kain och frågar efter Abel röjer Kains svar det dåliga samvetet. Han lägger till ett svar, som Herren inte har frågat efter. Herren har inte frågat: ”Har du tagit hand om din bror?”, bara ”Var är din bror Abel?”. ”Jag vet inte”, svarar Kain. Jodå, han vet. Därför försöker han distansera sig från hela saken och genom det röjer han, att han vet att han gjort fel, att han gjort precis motsatsen till det människan är skapad för: att ta hand om sin bror, sin nästa, sina medmänniskor. Herren hör ett tyst rop, det utgjutna blodet, som ropar från marken. Den mycket goda skapelsen, 1 Mos 1:31, är besudlad av blod.
Svaret på detta rop ges på Långfredagen: ”Till jorden ser du än i nåd, ty Jesu blod där talar”, Sv.ps. 1937, 149:1. När Jesus i sitt försoningsoffer utgjuter sitt eget blod talar det högre än ropet från det blod illdådaren Kain utgjutit. Jesu blod skyler över människosläktets skuld, också din och min skuld, även om vi inte gjort oss skyldiga till sådana brott som Kain.
Om Kain var en ”mot-människa” så är Jesus en ”med–
människa”. Ja, ännu mer, han är Immanuel, ”Gud med oss”.
Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, 2 Kor 5:19. Det är denna välgärning Jesus prisar lärjungarna saliga att få se, Luk 10:23f. Frälsningsplanen är av evighet. Petrus skriver om Kristus och hans dyrbara blod att ”han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror”, 1 Petr 1:19. Detta har profeter och kungar velat se och höra, evangeliet som änglar har längtat efter att få blicka in i,
1 Petr 1:12, planen med den hemlighet som från världens början varit dold hos Gud, Ef 3:9.
Redan innan Kains brott är begånget finns hos Fadern planen för hur brottet ska sonas.
Det är denna kärlek från Gud som Johannes talar om i episteln. Guds kärlek är alltid först, han tar alltid första steget. Hans kärlek till oss manifesteras på Långfredagen, då hans blod rinner ner på samma jord, som tagit emot Abels blod. En gammal tradition menar, att Adams grav skulle finnas under Golgata-klippan och på många målningar av Golgata-scenen finns en skalle och två korslagda benpipor vid korsets fot för att påminna om att Jesu blod renar hela människosläktet från skuld, från Adam och framåt. Och Adam var Kains pappa …
Hur leder oss allt detta in i liknelsen om den barmhärtige samariern?
Det hjälper oss att förstå, att om vi – likt den laglärde i samtal med Jesus – vill vinna evigt liv, behöver vi först av allt bli föremål för Guds barmhärtighet och inte tro att det är vårt utövande av barmhärtighet, som kvalificerar oss som Det Eviga Livets Kandidater. Det kan man ju räkna ut: Om man snäll, så går det bra! Men – det är inte den stora hemligheten, som profeter och kungar och änglar åstundar att blicka in i. Den stora hemligheten är, att det är det som Herren gör, som gör oss skickade att ta emot Det Eviga Livet. Petrus kanske anade det i nattvardssalen kvällen innan Jesus skulle utgjuta sitt blod på syndares jord från korset: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, säger Jesus. ”Herre, inte bara fötterna utan också händerna och huvudet”, svarar Petrus, Joh 13:8f. Tankar, ord och gärningar …
Allt är Jesus redo att ta på sig skulden för.
Vi aktivister kliver gärna in i liknelsen om den Barmhärtige samariern som Samariern! Vi ska ju inte vara som prästen (ständigt dessa präster som aldrig ser eller hjälper!!), inte som leviten (vad nu det kan vara för någon i dagens läge … pastoralchef?) utan som samariern, som gör rätt. Var snäll, så går det bra!
Men det är en annan ingång i liknelsen vi behöver ta och som den lagkloke behövde upptäcka. Vi är den slagne, som behöver motta barmhärtighet. Jesus är Den Barmhärtige. Det är genom hans räddningsaktion, hans sår, som vi kan vinna det eviga livet.
Professorn och bibelutläggaren Hugo Odeberg (1898-1973) skriver:
”Den lagkloke är själv den man, som blivit slagen sanslös vid vägkanten. Han som frågar efter den nästa, som han skall älska och visa barmhärtighet mot, han är så långt ifrån att kunna hjälpa sin nästa, att han själv måste ta emot hjälp. Här skulle därför kunna anföras det ordet: ’Du säger: jag är rik, och jag har vunnit rikedomar och behöver intet, och du vet icke, att du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken’ […] Vem är då den som bevisar barmhärtighet? Det är han, som inte räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv, i det han antog en tjänares gestalt, Fil 2:7.” (Erevna 1953:1, s 18f.)
Sedan följer resten. Den hjälpte kan hjälpa. ”Den som älskar är född av Gud … Vi älskar därför att han först älskade oss”,
1 Joh 4:7, 19. •