Hembesöket
Den största församlingen i pastoratet, om man undantar den i Mbabane, ligger femton kilometer utanför stan på vägen ut till den största gränsstationen mot Sydafrika. Församlingen i Motjane kan också berömma sig av att vara den äldsta lutherska församlingen i hela landet.
År 1887 bosatte sig en grupp kristna från Ermelo i Transvaal där. En evangelist följde med dem dit och började predika i området. Utöver denna församling dröjde det flera år innan vår kyrka fick fotfäste i Swaziland.
En swazier, Johannes Mdziniso, brukar räknas som kyrkans grundare. Han var född i Swaziland i närheten av kungens kraal, där han växte upp. Under en resa i Transvaal kom han i kontakt med kristna och blev döpt 1987 i Volkrust. Det berättas att han i en dröm såg en man i swaziska kläder kalla på honom och han tog detta som att Gud kallade honom att predika för sitt eget folk. Han begav sig hem, men av rädsla vågade han sig bara precis över gränsen. Den första kyrka han byggde ligger nu 13 meter från gränsstaketet!
Det var en svår tid och när en hövding 1916 försökte göra iväg honom tog han mod till sig och vädjade till drottning Labotsibeni, som då styrde landet. Drottningen klandrade hövdingen för hans handlingssätt. Men i stället för att beordra att Mdziniso skulle få fortsätta där han var, förklarade hon att hövdingen inte skulle behöva bekymra sig över Mdziniso och hans predikan i framtiden. Hon kallade nämligen Mdziniso att arbeta i Mbekelweni där hon själv bodde och hon gav honom ett stort stycke lands i närheten av den kungliga kraalen.
En svår influensa härjade vid denna tid och i nästan varje hem var det någon som dog. Mdziniso tillvann sig respekt genom att besöka de döende. Han gick orädd från hem till hem och predikade. Han begravde de döda och tröstade de sörjande. Den lilla församling han startat växte och 1924 kunde han bygga en stor kyrka på den tomt som drottningen givit honom.
Mdziniso fortsatte att predika och grunda församlingar över hela de södra och nordöstra delarna av landet. I slutet av 20-talet fick han hjälp av en missionär, som på hans begäran skickades ut från Berlinmissionen. Dess två, och sedermera tre präster, ansvarade med sina evangelister och medhjälpare för 88 församlingar av olika storlek!
Församlingen i Motjane förestås i dag av änkan till den sista evangelisten av den gamla stammen som arbetade där. Mrs Dlamini är verkligen ett med sin församling och känner den utan och innan. Hon kallar ofta på mig och jag tillbringar mycket tid just i den församlingen. Hon vet vem som är sjuk. Hon vet vem som behöver besök och rapporterar till mig så fort hon behöver hjälp av en präst. Regelbundet besöker vi fyra eller fem hem varje månad där det finns någon som är för gammal eller på annat sätt är oförmögen att komma till kyrkan.
Vid ett av dessa tillfällen besökte vi den gamla blinda Mrs Nhlabatsi, som bor i närheten av kyrkan och gav henne nattvarden. Hon lever med i församlingen mer än de flesta trots sin ålder och bär den i sina förböner. Hon kommer ihåg var och en och följer dem i glädje och sorg.
Det är alltid lika upplyftande att komma hem till henne och vi satt en lång stund och pratade. Vi kom att tala om en annan gammal kvinna i församlingen som får två år sedan drabbades av tre dödsfall i familjen och hur hon mitt sin sorg hade varit ett exempel och en förebild för oss alla. Jag glömmer aldrig det som hände i hennes familj inom loppet av en kort tid. Jag var ute på ett av de sedvanliga hembesöken tillsammans med bönekvinnorna när församlingsledaren på hemvägen bad att vi också skulle ta vägen om Mrs Shongwe och hennes kraal.
Ett barn till någon släkting hade dött och hon bad oss åka dit för en gudstjänst. Hon föreslog att vi skulle ha en nattvardsgudstjänst där också, eftersom det var länge sedan många i hemmet haft tillfälle att få ta emot sakramentet.
Under gudstjänsten såg jag en man ligga insvept i en filt i ett hörn av rummet. Det var uppenbart att han var mycket sjuk och vid kyrkobönen nämnde jag särskilt honom och vi bad alla för honom. När vi var färdiga och jag höll på att packa ihop mina saker såg jag att han hade vaknat upp och att han givit tecken, att han ville tala med oss. Det visade sig att den sjuke var Mrs Shongwes äldste son som hette Sipho. Han var döpt som barn men hade aldrig visat något som helst intresse för församlingen eller kyrkan. Han var svårt sjuk. På sjukhuset stod ingen hjälp att få och man hade tagit hem honom för att han skulle få dö i kretsen av de sina. Nu säger han, att han vill omvända sig och bli en kristen, berättade församlingsledaren.
Sipho hade hört och följt med allt som hände i gudstjänsten. Vi gick fram till honom och talade med honom. Det var uppenbart att han menade vad han sa och jag dukade upp nattvardsbordet igen. Vi började gudstjänsten på nytt – som skriftermål ställde jag två frågor till honom. Jag frågade: ”Sipho, är det din tro att Jesus Kristus, Guds son, kom i världen för att frälsa syndare.” Han svarade med att upprepa hela meningen: ”Jag tror att Jesus Kristus, Guds son, kom i världen för att frälsa syndare.”
Jag frågade sen: ”Ångrar du alla dina synder och flyr till Jesus som din Frälsare och sätter din tro och hopp till honom.” Han svarade igen med att upprepa hela meningen. Det var andäktigt tyst i hela rummet när jag la händerna på hans huvud och på Herrens uppdrag tillsade honom att han var förlåten för Jesu Kristi skull. Sen bröt det ut glädjetårar och glädjerop i rummet. Jag vet ju att det blir glädje i himmelen över en enda syndare som omvänder sig och gör bättring, nu fick jag uppleva det på jorden.
Han fick sen ta emot nattvarden, för första och som det snart visade sig för sista gången i sitt liv. Två dagar senare stod ett skolbarn vid vår grind med ett brev ifrån hans mamma där hon berättade att Sipho hade somnat in under natten och att hon nu ville att jag skulle komma ut och förrätta jordfästningen.
Efter ett dödsfall i familjen är det sed att regelbundet besöka det hemmet. Vid ett av våra besök några månader senare, fann vi Mrs Shongwe och flera andra släktingar församlade. Vi fick veta att hennes man låg döende inne i ett av rummen. Vi gick in där och såg en gammal man, som jag bara sett i hemmet, men aldrig i kyrkan, liggande i en säng. Det var uppenbart att slutet var nära.
Vi började sjunga flera psalmer, läste för honom och bad. Det märktes att han hörde vad vi sa och tog till sig vad han hörde även om han var mycket svag. En stund senare somnade han in. Då sa församlingsledaren något som förvånade mig: ”Tänk, att den gamle Phiri fick sluta sina dagar under bön och psalmsång med tröst från Guds ord. Han som var muslim!”
Det visade sig att mannen var från Malawi. Han hade för många år sedan kommit ner till Sydafrika för att arbeta och sen bosatt sig i Swaziland. Där han gift sig med Mrs Shongwe, som då var änka. Han hade uppmuntrat henne att fortsätta gå i kyrkan och uppfostra barnen kristet. Själv hade han aldrig tagit steget fullt ut, eller hade han det, de sista minuterna av sitt liv?
Mrs Shongwe hade sorg igen. Först den äldste sonen och sedan mannen. Vi såg att det var en svår tid för henne men det var fantastiskt att se hur församlingen slöt upp omkring henne och stöttade henne.
En kort tid därefter fick vi ett uppskakande bud att en 20-årig dotter till Mrs Shongwe plötsligt hade insjuknat. Hon hade blivit förlamad och trots att hon tagits till sjukhus hade hon dött inom loppet av en vecka. Det var med tunga steg vid besökte den gamla kvinnan den följande dagen för att planera begravningen. Den tredje på kort tid.
Vi såg att Mrs Shongwe vacklade, folk hade sagt att hemmet måste vara förhäxat. Men hon höll ut. Hon sa att Gud vet bäst, vi måste lite på honom. Såg ni inte hur han mottog Sipho, såg ni inte hur Phiri dog, sa hon. Fler människor än vanligt var närvarande vid dottern Patiencéns begravning. Hela församlingen, släktingar, arbetskamrater och vänner slöt upp. De ville alla visa sitt deltagande och stödja familjen i allt det svåra, som till synes inte hade något slut.
Det visade sig att krisen var långt ifrån över. Något senare insjuknade en yngre syster i vad som verkade vara samma sjukdom. Nu skakade grundvalen i hemmet. Mrs Shongwe visste varken ut eller in. Utan stödet från de andra bönekvinnorna i församlingen vet jag inte hur det hade slutat. Först vägrade hon att ta dottern till sjukhus, det hade ju inte hjälpt Patiencé, det måste finnas bättre hjälp på något annat håll – kanske hos någon medicinman. Men till slut gav hon efter.
Sibongile lades in på Mbabane sjukhus och många vakade hos henne hela tiden. En kväll tog jag med mig några av lärarna från skolan upp till sjukhuset. Vi fann och fick låna ett behandlingsrum, där vi rullade in sängen från den stora salen. Där firade vi en av de mest gripande gudstjänster jag har upplevt. Vi visste alla omständigheterna, vi visste att systern just dött i samma sjukdom.
Vad kan vi människor säga, hur kan jag som präst finna de rätta orden vid ett sådant tillfälle? Jag slapp problemet eftersom vi firade nattvard, orden var redan givna. Nattvarden talar sitt eget språk i varje situation. Den talar om delaktighet och lidande, om försoning, men också om seger över ondskan och döden – och den ger vad orden säger.
Sibongile tog emot Kristi lekamen och blod och överlämnade sig i Guds händer. Vi kände att vi fem-sex i rummet var burna av mångas förböner. Vi väntade på Gud. Och Gud hörde de mångas böner. Efter några dagar fick vi beskedet att förlamningen släppt och Sibongile var på bättringsvägen. Jag glömmer aldrig den stunden då vi fick höra den glada nyheten att hon snart skulle bli utskriven. Jag upplevde att jag levde i Bibelns värld. Det var inte en änka som fick tillbaka sin son i Nain utan en änka i Motjane som fick tillbaka sin dotter.
Jag träffade snart själv Sibongile. Man hade skickat henne till några släktingar i en annan församling där hon fick vila upp sig. Det dröjde inte länge förrän hon var helt och hållet återställd.
Församlingen i Motjane står mitt hjärta extra nära. Det finns platser där man får så mycket tillbaka. Att få vara präst för en sådan församling är en stor nåd. Platser där så många förstått bönens hemlighet och att vi kan lita på Gud vad som än händer, liknar inte andra. Det är verkligen en glädje som uppväger det vardagliga knotet, att få vara en tjänare bland sådana människor. •
Genom Swazihjälpen kan du stötta kyrkans arbete i Swaziland: Swish 1231849967 eller PlusGiro 478 62 38-8