Det finns böcker där stilen är bakåtlutad, piprökande, med plats för långa miljöbeskrivningar och ett allmänt makligt tempo. Denna bok är inte sådan, tvärtom med en frenesi som är påtaglig vill Murray få läsaren att förstå att kriget mot den västerländska civilisationen är i det närmaste totalt (”fullskaligt”, skulle vi sagt i dessa tider).
De flesta av oss har förhoppningsvis noterat de många små tecknen i vår egen omgivning av detta pågående krig. Underliga prioriteringar av antirasism eller jämställdhet på bekostnad av kvalitet, fakta och kärnuppdrag. Murray tar oss med på en virvlande resa över slagfältet, där det ena bisarra exemplet avlöser det andra. Just eftersom hela föreställningen är så bisarr, behövs de många exemplen för att tydliggöra att det är ett mönster, ingen enstaka företeelse.
Vad är det för krig egentligen?
Det har knappast funnits en mer tolerant och jämställd kultur än den västerländska är idag, och ändå är det inte nog. Varje universitet, myndighet, organisation och företag viker sig dubbelt för att visa hur antirasistisk och mångfaldsvälkomnande man är. I TV och tidningar tävlar man om att problematisera vithet och allt som har med den europeiska ”rasens” historia. Detta är ännu tydligare i Storbritannien och USA.
Murray fyller boken med exempel från alla dessa områden och visar att det som för några decennier sedan var obskyra teorier på okända universitetsinstitutioner idag genomsyrar hela samhället. Alla måste vara med i kampen mot rasismen. Neutralitet är inte tillräckligt, aktivt ställningstagande för antirasismen krävs.
Men det underliga visar sig i att det inte är antirasism i en allmän förståelse, det vill säga motstånd mot all form av rasism, utan antirasismen har av ”akademiker” definierats som motstånd mot den vita rasens förtryck av andra. Fokus är på sådant som med dagens godtyckliga etiska standarder inte håller måttet i Västerlandets historia. 1700- och 1800-talets slaveri i USA är själva kvintessensen av den vita rasens förtryck av andra raser.
Antirasism handlar alltså inte, som man skulle kunna tro, om att bortse från ras, utan att peka ut den vita rasens inneboende rasism, och det uppenbart paradoxala är givetvis att antirasismen därmed är genomrasistisk. Helt plötsligt har en ondska (eller arvsynd) kopplats till vitheten. Det spelar ingen roll att ingen av nu levande amerikaner, eller svenskar, någonsin har ägt några slavar, skulden kommer med hudfärgen.
Därför måste allt som har med Västerlandet ”problematiseras” så till den grad att det knappast finns någon historisk person som kan presenteras utan en gräll varningstext.
Skakig akademisk grund
För den som inte har har funderat djupare så kan det vara frestande att tro att det vi översköljs med om strukturell rasism och behovet av att revidera vår historia utifrån ett rasperspektiv kanske är rimligt. Murray tar oss med till de som grundat CRT
(Critical Rase Theory), och snabbt inser man med hjälp av många exempel att det vare sig handlar om empirisk forskning eller seriösa teorier över huvud taget. Tvärt om är det fullt av personligen upplevt förtryck som sedan läggs som ett filter över samtiden och historien och ger ett intryck av att allt skulle ha handlat om ras.
Det går dessutom inte att debattera antirasismen på ett intellektuellt sätt eftersom den bottnar i påstått upplevda orättvisor, inte verkliga mätbara sådana. Det är en surdeg ur postmodernismens skola som påverkar alla sammanhang där den tar sig in, och snart finns det inga ställen som inte påverkas.
Antivithet och självskadebeteende
För den som undrar hur denna underliga företeelse kunnat växa fram så får man vänta cirka 200 sidor där Murray ger några antydningar om drivkraften bakom det självskadebeteendet som hela idéströmningen vilar på.
I ett kapitel kallat ”Tacksamhet” så utvecklar Murray tanken om att avsaknaden av tacksamhet mot den egna kulturen har skapat detta monster. I stället för tacksamhet över att leva i en kultur som har uppfunnit det mesta av det som det moderna samhället behöver för att fungera så finns en djup motvilja mot allt västerländskt.
I förlängningen så blir det västerländska och vithet synonymt och motviljan handlar inte om att orätt skall korrigeras, utan att hämnd skall utkrävas. Därför kan man också tala om ”reparations” (skadestånd) för efterlevande till de som var slavar för 150 år sedan, och som ska betalas av de vars förfäder för lika länge sedan kanske ägde slavar. Symptomatiskt för idéströmningen är att det bara är den vita västerländska rasen som nagelfars. Att slaveri har varit vanligt över hela världen är helt enkelt ointressant.
”For just as we are not truly up only against proponents of equality but also against those who hold a pathological desire for destruction.”
Sammantaget så verkar Murray mena att det som han beskriver som ett krig mot väst är högst ointellektuellt och grundat på motvilja mot den egna kulturen. Det är svårt att inte hålla med om detta.
Det är en klart läsvärd bok, den pekar på en värld som mer än vad vi tror behöver återupptäcka det kristna fundament som Västvärlden växt på. Boken finns på engelska, men kommer snart även på svenska. •