Det är nästan som att den inte finns. Jo, jo, den finns, men den orsakar inget rabalder och är inte föremål för några kulturkrig. Dess existens är inget som den gudlösa samtiden vill riva ner. Ingen problematiserar eller dekonstruerar. Den är som en klar och livlig skogsbäck, ljuvlig och anspråkslös. Jag talar om vänskapen, om den kristna vänskapen. Den gör inte så mycket väsen av sig. Det predikas inte om den, och det hålls inga workshops. Det skrivs inga böcker och den splittrar inga samfund. Helt olikt övriga fundamentala mänskliga relationer.
Äktenskapet är en skapelseordning. Gud har själv talat, gång på gång, ur många olika aspekter, om vad äktenskapet är och bör vara, vad en god man är, vad en god hustru är. Det är också bilden för relationen mellan Gud och hans folk, genom både Gamla och Nya testamentet. Eller om det är det mänskliga äktenskapet som är en bild av den himmelska kärleken …
Självklart måste därför en antikristlig samtid korrumpera hela idén om äktenskapet och därför har det sedan länge reducerats till ett slags avtal mellan människor som är erotiskt intresserade av varandra. Möjligheten att gifta sig har blivit en rättighet och upplösningen är inte krångligare än försäljningen av ett hus eller en bil. Äktenskapet är numera en institution som manifesterar egenkärleken mer än något annat.
På liknande sätt är det med relationen mellan barn och föräldrar. Fjärde budet talar om hur andligt väsentligt det förhållandet är. Det är ett heligt uppdrag att uppfostra barn. Och att hedra sina föräldrar är ett bud som är direkt kopplat till ett löfte om jordisk välsignelse. Den himmelska verkligheten är att vi som är iklädda Jesu rättfärdighet är Guds barn. Vi har barnaskap. Så givetvis måste en sekulär kultur problematisera den relationen också, dra sönder banden mellan barn och föräldrar. Föräldraauktoriteten anses vara passé och lydnad har försvunnit i tänkandet kring barnuppfostran. Vi får numera barn för att förverkliga oss själva (eller avstår om det istället beräknas optimera livsupplevelsen) – och sen ska vi som ett slags mentorer hjälpa barnen att förverkliga sina små personligheter.
Men vänskapen är förskonad från andliga attacker, och det beror på dess väsen. Det finns inget tvingande i vänskapen, den syftar inte till att tygla mänskliga begär, den är heller inte exklusiv, och den omges inte av kristna bud och restriktioner. Den kristna vänskapen är en väl förborgad hemlighet.
Är det den kristna gemenskapen i församlingen vi talar om här? För den finns det ju mycket skrivet om i apostlarnas brev. Vi kristna jämförs med lemmarna på en kropp, varje del beroende av alla de andra, där omsorgen om lidande kroppsdelar är fullständigt självklar, och där alla hänger ihop genom att höra till huvudet. Nyligen läste jag om Dietrich Bonhoeffers lilla bok Liv i gemenskap (1939) och påmindes om hur radikal den kristna syskonkärleken är, hur lite den har med personkemi och instinktiv sympati att göra. Man måste faktiskt inte ens gilla någon för att älska henne i kristen bemärkelse. Men nej, detta är inte vänskap, inte nödvändigtvis och inte huvudsakligen.
Den kristne författaren C. S. Lewis skriver i sin bok The four loves om vänskapen. Den uppstår när ett jag och ett du förenas i en gemensam blick: ”Åh, ser du också det jag ser?!” Vänskapen är resonansen mellan två människor som befinner sig på samma våglängd, som tycker om att prata om samma slags saker, eller som värderar dimensionerna i tillvaron på samma sätt.
Vänskapen är mycket ovanligare än man tror. Den är inte livsviktig. Utan den sexuella kärleken vore mänskligheten utdöd. Likaså är relationen mellan barn och föräldrar avgörande för släktets fortlevnad. Men vänner kan vi klara oss utan, och det är det också många som gör. Vi har bekanta, vi har vänner till familjen, vi har kolleger och barndomskamrater: men verkliga vänner är det långt ifrån alla som har. Kanske för att vi knappt erkänner det segment i människan där möjligheten till vänskap finns: själen. Förtjusningen när man möter en människa som ser det man själv ser, är en själslig förtjusning. Men lever man för att uppfattas på ett visst sätt, hårt kontrollerad för fasadens skull, eller styrd av sina begär och impulser, sina instinkter och sin lystnad, förtorkar själen. Relationer blir erövringar eller ok, troféer eller sänken, och vänskapen blir en omöjlighet. Den själsliga ömsesidigheten kräver ett liv som utspelar sig också på djupet.
Så vad är den specifikt kristna vänskapen? Den innefattar förstås den innerliga längtan att den andre ska bevaras och växa i tron, och den innehåller möjligheten att be för varandra, särskilt i de verkligt svåra tiderna, när ingen ljusning kan skönjas. Men om vänskapen handlar om en gemensam blick, gäller det även den kristna vänskapen – som är möjligheten att dela glädjen över skatten vi funnit: att få berätta om bönesvar, i vetskap om att den andre får själslig gåshud, både för din skull och för egen del. Eller glädjen när vi lyssnat på samma predikan och skakats om av samma formuleringar.
Kristen vänskap är att ha möjligheten att berätta om de största och de minsta frestelserna (de minsta är oftast inte små, egentligen) och få stöd och uppmuntran att fästa blicken på den seger över frestelsen som redan är vunnen. Att tillsammans få utforska gränsen mellan den mänskliga känslan och det verkligt andliga omdömet. Vänskapen mellan kristna syskon är att kunna dela glädjen över det rätta, goda och sköna i tillvaron, och veta att hos den andre ljuder samma tacksamhet mot Gud.
Och medan jag mediterar över den kristna vänskapens väsen, börjar det ringa i bakhuvudet ett ord av Jesus:
”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta.” (Joh 15:14-15)
Vi är Jesu vänner. Och jag tror att den himmelska vänskapen handlar om att få del i Jesu blick, i hans blick på världen och människorna, på mig, på himlen, på den andliga kampen – inom kyrkan och utanför kyrkan. Allt han hört av Fadern har han berättat för oss. Som man gör för vänner. Hela Bibeln är Guds perspektiv på världen, den är Guds blick – som vi får invigas i, som vänner. Vi får be med Jesus i Psaltaren, i efterföljelse se med hans ögon på det som möter oss, glädjas med Jesus över att han har övervunnit döden och synden, tillsammans med Jesus se fram emot tidens slut och evighetens början, när han ska torka alla våra tårar. Han vill inviga oss i den vänskapen, han vill att vi ska dela hans glädje över vår frälsning.
Så visar det sig att vänskapen har en mycket mer central roll i det kristna livet än vad man kanske först tror. Den är som bäcken och floden som sorlande mot hällen, sjunger ”Gud är god, Gud är god”. •