Mitt barn dog

Enkla frågor – komplicerade svar

”Hur många barn har ni?” En helt naturlig fråga från övriga föräldrar på dotterns konfirmationsläger. ”Snart nio”, svarade jag förväntansfull och klappade mig själv på magen. Tio dagar senare fick jag samma fråga igen, från barnbarnet till min pappas barndomsvän, i Nordnorge. En lika naturlig fråga att få här, men den här gången visste jag inte hur jag skulle svara! Jag var inte beredd på att en så trivial fråga skulle göra så ont!

Så småningom började jag svara ”Egentligen nio, men den minsta dog i magen i somras”. Men då fick jag också ta höjd för följdfrågor och kondoleanser, och ofta också känslan av att förstöra den goda stämningen. Efter några månader hade vi kommit så långt i vår egen sorg att det var vi själva som fick komma med de tröstande orden i samtalen. För alla ”nya” vi pratade med var informationen ny och brutal, medan vi redan hade gått igenom det värsta och kunde se det hela i ett större perspektiv.

När jag inte orkade berätta hela historien för främlingar på ett flygplan eller i en lekpark, och frågan ställdes ungefär så här: ”Är alla dessa barnen dina?”, så nöjde jag mig med att prata om de barnen som man kunde se.

”Och det är den yngste?” frågade någon och menade vår tvååring. ”Egentligen inte”, svarade jag, ”han har en lillasyster i himlen”. Första tiden efter Gullivas död tänkte jag ”jag hoppas att vi får fler barn, så att frågor om ’den yngste’ får ett enklare svar”. Men samtidigt vill jag ju också prata om tjejen som vi förlorade. Jag vill att hon ska bli ihågkommen, jag vill att även hon ska bli räknad. Mammahjärtat vill prata om alla barnen, inte bara de levande som man kan se. Jag känner ett ansvar för att hon inte ska bli bortglömd. 

Guds timing

Det passar aldrig bra att föda ett dött barn, men den där sommaren hade vi bara en vecka utan planer. Vi hade kommit hem från dotterns konfirmation dagen innan, och vår semester i Nord-Norge var planerad till måndagen därpå. Jag är så tacksam för att vi fick fira konfirmationen tillsammans som en familj, lyckligt ovetande om vad som väntade oss veckan därpå. 

Det var under en rutinkontroll som ­barnmorskan inte kunde hitta något hjärtslag. Lugnt men bestämt skickade hon mig vidare till sjukhuset för en ultraljudsundersökning. På väg till bussen ”försvann” liksom magen och plötsligt kände jag mig inte ­gravid längre. Jag lyckades ringa min man, som var hemma med de andra barnen, så att han visste vad som var på gång. Ultraljudet var bara en bekräftelse – jag kunde med egna ögon se att det lilla hjärtat hade slutat slå! Min reaktion var att inte reagera alls. Lite som: ”Jaha, nu händer detta oss. Vad väntar oss nu? Käre Gud, hjälp oss igenom det här!” Det var en stor tomhet. Barnet hade redan lämnat oss, och apatiskt och hjälplöst insåg jag att vi stod inför något okänt och mycket svårt.

På tisdagen fick jag en förberedande tablett och på onsdagen föddes lilla Gulliva. Fysiskt var det en lätt och okomplicerad upplevelse (det hade varit annorlunda om det hade börjat spontant på semestern veckan innan eller efter). Mentalt var det en kombination av förväntan, tomhet och otrampad mark. Vi skulle ju gå igenom en förlossning igen och få reda på vem som hade bott i min mage i sex månader. 

Nu fick vi veta att hon var en flicka, men hon var ju alldeles för liten! Allt gick bra så länge vi var upptagna med själva förlossningen. Vi skulle väga och mäta, ta hand- och fotavtryck, fotografera. Uppleva det första mötet med dottern. Men när de kom med den lilla vita kistan blev det värre. Det var då vi insåg att detta också var det sista mötet med vår dotter. Lyckligtvis hade vi ”vår barnmorska” Heidi med oss den dagen. Hon var med vid den förra förlossningen, och hon mötte mig även utanför sjukhuset och följde med mig till ultraljudet den där omvälvande tisdagen. Hon är kristen – och en barnmorska som vi redan har en relation till. Det visade sig att undersköterskan också var kristen, och de båda deltog i den lilla andakten som vi hade med Gulliva när vi hade lagt henne i kistan. Andreas, min man, läste ur Psaltaren 139:  

”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit. Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald! Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.”

Efteråt sjöng vi ”Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara”. Både ­barnmorskan och undersköterskan sjöng med. Det är en psalm som har fått en djupare innebörd för oss nu: ”Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena.”

Guds stora omsorg i det lilla

Man kan tänka så här, att när barnet redan har dött i magen så spelar det ingen roll hur förlossningen går. Vad kan bli värre, liksom? Men tvärtom, så är jag så tacksam för allt som barnmorskan och undersköterskan gjorde, och hur de gjorde det. Själva förlossningen var både vacker och värdig. Vi behövde inte hantera en traumatisk förlossningsupp­levelse utöver vår stora sorg! En sådan intensiv upplevelse minns vi i detalj, kanske för alltid. Därför är det skönt att kunna se tillbaka på all vänlighet, omsorg och alla små saker som visar att alla gjorde sitt yttersta för att inte göra det värre än det var. Bara en sådan sak, som att Heidi bytte sitt skift för att vara där för oss. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det. 

Vi var på sjukhuset så kort tid som möjligt och var hemma igen innan kvällsbönen och läggdags. Gullivas lilla kropp låg kvar på sjukhuset, i kistan, men barnet självt var i himlen, tryggt hemma hos Jesus. Detta faktum stod så tydligt för mig hela tiden. Det gjorde det lättare att lämna kistan och senare också att begrava henne.

Nästa dag åkte vi tillbaka till sjuk­huset, med familjen. Heidi hade förberett allt så fint. Ett stilla rum med levande ljus och blommor. Alla ville se lillasyster, de flesta ville hålla henne. En av bröderna hade skrivit ett brev med Bibelverser och Fader vår som skulle läggas i kistan. Andreas tog med sig ett korssmycke, så hon också fick ett, precis som alla vi andra har. Vi hade en andakt tillsammans och det var en fin stund till farväl. Vi tog ett familjefoto vid kistan. Och lika naturligt som barnen var tysta och vördnadsfulla när vi var där, lika naturligt lekte de med skratt och glädje i lekparken efteråt. Då insåg vi att döden verkligen är en del av livet. Vilken välsignelse det är att ha de levande barnen omkring oss till hjälp och tröst! 

Andreas är pastor, så på söndagen var han som vanligt ansvarig för Gudstjänsten i kyrkan. En svår uppgift, men samtidigt en självklarhet. Prästjobbet har fungerat som en bra terapi och en källa till hjälp och tröst. Jag kände själv en stark längtan efter att få komma till kyrkan och Gudstjänsten efter den tuffaste veckan i mitt liv. Det var en naturlig plats att gå till i sorgen, och jag har sällan lyssnat så uppmärksamt som jag gjorde just den söndagen. Under nattvarden var det tröstande att veta att Gulliva numera ingår i den andra halvan av altarringen, den som fortsätter in i evigheten och som består av alla de troende som har gått före oss. Fortfarande upplever jag att jag är närmare henne i nattvarden än vid graven.

Gud är god, och när Han tillåter små barn att dö hjälper han oss genom vår sorg. Han gör det så skonsamt som möjligt för oss. Och Han gör det genom timing och konkret hjälp och tröst från andra människor. 

Kyrkan som vårt andra hem

Församlingen och våra kristna vänner har varit till stor hjälp och tröst för oss. Vi är så tacksamma för all omsorg och förbön som har omslutit oss. När man möter medkänsla, omsorg och får Bibelverser skickade till sig, när människor är extra snälla mot oss, när de delar med sig av sina egna erfarenheter och stärker oss i hoppet om evigt liv och påminner oss om att vi en dag ska få träffa vårt lilla barn igen – då är det Gud som tröstar oss. 

Vid varje barns födsel, har vi fått ­blommor med tillhörande gosenalle. Det betydde mycket för mig att vi även den här gången fick både nalle (från spädbarnsfonden) och blommor. Även om det nu var som tröst och inte som en gratulation, kändes det bra att Gullivas födelse också uppmärksammades. Vi hade fått ett nionde barn, och hon räknades med!

Sjukhuset erbjöd praktisk hjälp av kurator och samtalsgrupp med andra föräldrar som också har förlorat ett barn, men vi anmälde oss aldrig. Istället fick vi ganska snart naturligt kontakt med andra kristna som hade upplevt något liknande. När vi berättade vår historia insåg vi hur många andra som gått igenom liknande händelser och upplevt ännu svårare saker än oss. Att dela vår sorg med kristna bröder och systrar har varit en väldigt bra terapi. 

Bland annat har jag skrivit många med­delanden med medsystrar som tyvärr vet alltför väl vad vi har upplevt och gått igenom. Vi skrev ohämmat till varandra om våra upplevelser, om hur vi saknar våra barn, trots att vi inte hann lära känna dem utanför magen. Vi skrev om den sorg vi upplever, trots att vi vet att barnet är tryggt i himlen, bärgad för evigheten. Vi skrev om att få klaga och ropa till Gud, men också tacka för hans stora omsorg om både oss och våra små barn. Vi delade tankar om begravning, storasyskons reaktioner och mor- och farföräldrar som bara räknar levande barnbarn. Hos oss kommer det alltid att saknas någon på familjefotona i framtiden. Ibland känns det som om vi har en hemlig klubb; vi som har barn i himlen. Vi har något gemensamt som vi kan dela med oss av och hjälpa varandra med. 

Den allra bästa hjälpen får vi dock från Guds ord och sakrament. Nu läser jag bekanta Bibelverser med en helt ny insikt och sjunger kända psalmer som nu ger en än djupare mening. Exempel på detta är ”Låt de små barnen komma till mig, och hindra dem inte!” (Luk 18:15-17), samt hela Psalm 139. 

Hur vet du det, mamma?

Vi har fått ett mycket konkret verktyg som hjälper oss att uppfostra våra levande barn också. Ämnen som himmel, död och evighet har blivit så relevanta för oss. Våra barn har redan haft ett nära möte med döden, men också med evigheten och frälsningen i Jesus. En av de första dagarna pratade vi om att Gulliva är i himlen, men att hennes kropp fortfarande finns kvar här på jorden, och att vi skulle ha begravning. ”Hur vet du det, mamma, att hon är i himlen?” Ja, hur vet vi det? Vi brukar påminna barnen om att de har blivit döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och att de är Guds barn och kommer att bli frälsta och komma till himlen när de dör. 

Gulliva fick inte vara med om dopet. Men alla som tror på Jesus blir frälsta. Och vi möter Jesus i Guds ord och sakrament. ­Gulliva hann bli så stor att hon kunde höra vad som sades, bads och sjöngs i gudstjänsten genom sin mammas mage. Och innan hon ens blev så stor kunde hon höra vad jag sjöng, bad och läste högt. När jag läste Bibeln högt här hemma, för barnen som inte läser själva, läste jag också för Gulliva. Kvällsbönen med Fader vår och psalmverser vid sängkanten nådde även henne. Och så länge vi har vetat om henne har både vi och hennes tilltänkta faddrar bett för henne. Vi brukade be för barnet i magen, att det skulle ha det bra och få allt det behövde, och att graviditeten och förlossningen skulle gå bra. Vilket det också gjorde. Graviditeten var lätt och lycklig och förlossningen gick bra! Det gick till och med lite för bra, Gulliva fick ta en genväg till himlen. Hon fick verkligen allt hon behövde.

Och till och med innan vi visste att hon existerade var hon närvarande vid kyrkans gudstjänster och deltog i nattvarden varje söndag! Vilket underbart sakrament nattvarden är! Gud är närvarande på ett mycket konkret sätt, under bröd och vin, som vi äter och dricker – och som även går direkt till barnet i moderlivet! Vi gjorde vad vi kunde för Gulliva. Det var ett kort uppdrag för oss som föräldrar, och hon är som alla barn en gåva från Gud som vi tackar för varje kväll. Hennes korta lilla liv lärde oss mycket om de verkligt viktiga sakerna i livet.

Begravningen

Vi valde att låta Gulliva dela grav med sina gammelfarföräldrar på kyrkogården all­deles intill Andreas barndomshem. Det kändes bättre, än att ha graven närmare oss, men på en främmande kyrkogård utan andra bekanta. Så när Jesus kommer tillbaka får de uppstå tillsammans! Vi tog med oss två små stenar från Nordnorge, som vi använder som gravstenar. 

Barnens farfar har en egen begravningsbyrå och farmor ordnade med rosor från trädgården som syskonen lade på kistan i graven. Men vad skriver man på kransen? ”En sista hälsning från mamma och pappa”, alla syskonens namn … Det var så sorgligt! Men en kristen begravning är också en högtid. Vi sörjer, men inte som de som är utan hopp! 

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.” (1 Tess 4:13-14)

Andreas är som jag nämnde präst. De åtta äldste har han döpt, det nionde har han haft begravning för. Vi var alla svartklädda, solen sken och alla barnen visste tydligen hur man uppför sig på en begravning, trots att vi inte hade tänkt på att förbereda dem. Tre bröder bar den lilla kistan från kapellet till graven. Det var faktiskt ganska vackert, och utan tvekan ett starkt och fint minne.

Inga julkort

Vi planerade att skicka julkort i december, som vi brukar göra. Men hur skulle vi formulera oss denna gången? Vi ville inte låtsas som ingenting och skicka ett kort med ett fint familjefoto där vi ler och säger ”God Jul”. Vi ville inte heller skriva ett sorgligt julbrev och ”hoppas att ni andra åtminstone får en god jul”. Egentligen ville vi skicka ett julkort som tydligt skulle påminna om varför vi firar jul och säga att vårt barn nu är frälst och redan hemma hos Frälsaren, Han som är julens stjärna och kärna. Men vi kunde inte riktigt hitta orden eller ett passande foto, så det blev inget julkort den julen. Å andra sidan hade vi en bra jul ändå. Vi hade slutat gråta och trodde egentligen inte att sorgen skulle påverka oss så mycket. Det hade gått ett tag, vi hade fått bearbetat, pratat, och vant oss vid situationen, men samtidigt var det som om en melankolisk känsla följde med oss i kulisserna. Vi har ett barn som inte behöver några julklappar, uppmärksamhet eller något annat i hela världen. Vi ser henne inte längre, men hon finns och fortsätter att spela en roll i våra liv. 

Går sorgen över?

Ja, sorg går över på ett sätt. Den försvinner inte, men den tar sig andra uttryck, andra skepnader. Det är okej att prata om det nu. Livsgnistan fick sig en törn, men vi har lärt oss mycket och vuxit på det vi har gått ­igenom. Vi känner stor tacksamhet. Tacksamhet för alla levande barn vi har, och tacksamhet för att vi fick uppleva Gulliva. Vi är även tacksamma för att vi har en församling, familj och vänner som stöttar och hjälper oss. Vi tackar Gud som så tydligt är med oss och hjälper oss! När familjen samlas till morgon- och kvällsbön ber vi för var och en av oss, vid namn – och tackar för Gulliva, när vi kommer till hennes plats i syskonskaran.

Vi har fått en viktig erfarenhet i livet: Både vi och Gullivas syskon har lärt oss att döden är en del av livet. Vi har lärt oss att inte ta saker för givna. Vi har fått en mer ödmjuk inställning som föräldrar, vi ser barnen som en gåva och inte som en uppgift utan som ett lån. Vi ser att Guds tankar inte är som våra tankar, hans vägar är inte som våra vägar. Men Gud bryr sig om oss och vill vårt bästa.

Vi har också blivit mer medvetna om hur lite vi vet om vad andra har gått igenom, eller går igenom just nu! I mötet med andra människor har vi förhoppningsvis blivit mer försiktiga och vänliga. Vi åkte faktiskt på vår planerade semesterresa, fem dagar efter att vi fött vårt döda barn. Det kändes som om allt hade stannat upp för oss, men allt och alla andra bara snurrade på som vanligt. Vi gick långsamt, som i en dimma. Sommaren och naturen var vacker och tröstande. Barn är barn, och aktiviteter och upplevelser rullade på automatiskt. Och på sätt och vis var det bra att vi tvingades in i verkligheten direkt. Våra levande barn tvingade oss att fortsätta framåt och att möta de nya dagar som kom. På gott och ont, kanske. 

Läkaren påminde oss om att komma ihåg att prioritera tid för sorg och bearbetning också. Det pågick liksom en oavbruten process i bakhuvudet, parallellt med våra vardagliga rutiner. Det är fortfarande en utmaning att titta igenom bilderna från förra sommaren. Först bilderna från den lyckligt ovetande tiden, sedan bilderna från förlossningen, bilderna från semestern och sedan bilderna från begravningen. Vi har nästan inga bilder från hösten. Känslan av vemod, känslan av att gå i en dimma, lite långsammare än alla andra, kommer tillbaka när jag tittar på bilderna. Men samtidigt är jag glad för att vi har alla dessa foton! Jag tänker att det är bättre att tvinga sig själv att plocka fram minnen då och då, så att det inte kommer så där plötsligt på, vid ett senare tillfälle. 

Jag har fått lättare för att gråta, men också för att känna tacksamhet – jag blir lättare berörd av all godhet och nåd som möter oss. Himlen har kommit närmare. Vi längtar hem till Jesus och alla de nära och kära vi har där hemma. Evigheten har kommit närmare. Den är verklig, och vi har blivit smärtsamt medvetna om att döden kan vara närmare än vi tror eller ser. Men livet fortsätter, även efter döden; Gud den Allsmäktige vägleder oss med evighetens perspektiv. •