Till nattvarden är alla välkomna! Hur är det med den saken egentligen? Inom den världsvida lutherdomen har frågan om gränserna för nattvardsbordets och kyrkogemenskapen haft en mycket stark sprängkraft. Det handlar om frågan om vem som tillåts att förkunna Guds och administrera sakramenten i en kyrka och vilka som tillåts att delta i församlingens nattvardsfirande.
Men frågan går djupare än så. I de mest strikta lutherska sammanhangen menar man att till och med bönegemenskapen mellan kristna utanför gudstjänsten kräver kyrkogemenskap. Frågan är då brännande när man kan säga att det finns en sådan enhet i tron att kyrkogemenskap är möjlig. Å andra sidan förs det ofta fram berättigad kritik mot den allt för bristfälliga ordning som gäller i folkkyrkorna och väckelserörelserna. I debatten framställs det ofta som att det är ett antingen eller. Antingen är nattvardsbordet öppet för alla och en var eller slutet nattvardsbord så att bara medlemmar i kyrkan tillåts kommunicera. Dessa frågor och många andra går det inte att ducka för utan måste besvaras: hur är det egentligen ställt med den evangeliska läran om kyrkans sanna enhet? Ska våra nattvardsbord vara öppna eller slutna?
Denna artikel gör inget anspråk på att ha det slutliga svaret i denna fråga. Den är tvärtom präglad av författarens egen brottning med dessa frågor i ett gränsland mellan folkkyrka och frikyrka och en pastoral situation som prövar alla läromässiga principer. Men dessa frågor kräver ett svar och denna artikel vill bjuda in till en kollektiv reflektion över dessa frågor utan brösttoner och fördömanden.
Fädernas vittnesbörd kring läran om kyrkogemenskap
Saken kan tyckas avgjord genom vad som framgår av Augsburgska bekännelsens VI artikel där Melachthon skriver följande:
”Om kyrkan Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc.”
Men frågan har då uppkommit vad som avses med evangelium? I Konkordieformeln identifieras att ordet både i Skriften med också bland äldre och nya kyrkolärare har använts i två bemärkelser. Dels sin egentliga betydelse som bara avser förkunnelsen om Guds nåd, dels som hela det bibliska vittnesbördet, det vill säga såväl lag som evangelium (jfr. Mark. 16 och Apg. 20). Detta har av många nylutheraner tagits till intäkt för att det krävs en fullständig enhet i alla lärofrågor för att man ska kunna ha kyrkogemenskap.
Vad avsåg då Melanchthon när han författade Augsburgska bekännelsen? Augsburgska bekännelsen lades fram inför kejsarn Karl V för att visa att de evangeliska lärarna inte hade brutit kyrkans enhet. Angelägenheten för Melanchthon är alltså att visa att det kunde finnas en kyrkogemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Därmed är det också klart att han i artikel VI inte avsåg hela det bibliska vittnesbördet när han skriver att det är nog att vara enig i frågan om evangelii lära. Detta framgår också redan av att han tillägger att det krävs enighet i frågan om förvaltning av sakramenten. För om han med evangelii lära avsåg fullständig läromässig gemenskap skulle ju vara en självmotsägelse att också nämna sakramentens förvaltande eftersom detta ingår i hela det bibliska vittnesbördet.
I de reformatoriska kyrkoordningarna, som ju alla hör till det lutherska enhetssamhället tid, fanns det möjligheter för främmande trosbekännare att komma i åtnjutande av sådant som på senare tid ansetts vara förbjudet p.g.a. läran om kyrkogemenskap. På sin dödsbädd blev den icke-lutherska reformatorn, historikern och politikern Hugo Grotius (1583–1645) utsatt för ett skeppsbrott på Östersjön och räddades av en framstående luthersk teologiprofessor vid Rostocks universitet, Johann Quistorp, som kallades till hans sida. Efter händelsen skrev Quistorp till den ledande lutherska ortodoxin, Abraham Calovius, och berättade att Grotius dog som en from och botfärdig syndare, som litade på Kristi förtjänst.
Detta exemplifierar hur de lutherska ortodoxins män agerade, skrev och kände, noga med att beakta gränserna för kyrkogemenskapen. Samtidigt upprätthöll man en strikt gräns så att en kättare vad avser nattvardsläran inte tilläts admitteras till nattvardsgång. Av betydelse är så klart att kätteri inte bara är en villolära i allmänhet utan en offentligt framhållen villolära som en person vidhåller tros att vederbörande har blivit tillrättavisad.
Redan under 1600-talet kom man emellertid att utforska gränserna för läran om kyrkogemenskap. De framträdande högortodoxa teologerna Johann Gerhard och David Hollazius tillåter lutherskt dop för spädbarn vars föräldrar är heretiker och avvisar lutherdomen. De tillåter även möjligheten för lutherska föräldrar att begära ett dop för sitt barn även om prästen är heretiker. Gerhard anser att situationen med lutherska föräldrar som väljer en heretisk pastor för dopet är försvarbar, eftersom dopet som utförs är tydligt giltigt, enligt Gamla testamentet höll en ond överstepräst alltid sitt ämbete, föräldern hade alltid möjlighet att vid dopets tidpunkt protestera mot prästens kätteri och att det alltid finns en liten grupp sanna troende även i en heretisk församling.
Hollazius å sin sida gjorde också en uppdelning av evangelium (i bemärkelsen hela det bibliska vittnesbördet) i tre olika delar. Sådana läroståndpunkter som 1) utgjorde evangelium, det vill säga rättfärdiggörelsen genom tron allena, 2) understödde rättfärdiggörelsen allena, det vill säga läran om dop, nattvard, ämbete, med mera, och 3) sådana läroståndpunkter som alls inte hade en betydelse för rättfärdiggörelsen om tron allena, det vill säga läran om jungfru Maria ständiga jungfrudom, johannesdopet, med mera. Detta antyder en tydlig hierarkisk skillnad mellan olika delar av läran. Till detta kan man foga sådant som inte utgör en läromässig skillnad, det vill säga kyrkoordningar eller olika bibliska exegeser, med mera.
Som evangelisk kristen måste man samtidigt säga att vad Melanchthon, Gerhard och Hollazius måste bedömas med utgångspunkt för det bibliska vittnesbördet. Den bibliska lära om kyrkogemenskap är inte en fråga om vad fäderna lärt eller de ordningar som varit. Det handlar om vad Gud vår Fader föreskrivit i sitt heliga ord.
Det bibliska vittnesbördet om läran om kyrkogemenskap
Bibeln är klar och tillräcklig för oss att förstå vad som gäller för vår frälsning och för kyrkans liv. Där det bibliska vittnesbördet inte är klart måste vi också tiga. I gamla testamentets tid var den avgörande saken för gemenskap med Gud i första hand förbundstecknet och trosbekännelsen till den ende Guden. Samtidigt var frågan om lagens hållande ett tecken för att man ville leva i förbundet.
I nytestamentlig tid motsvaras detta av dopet och bekännelsen till Jesus som sann Gud och sann människa.
Men det går inte att bortse från att den gemenskap som gäller inför Gud inte är nog för att upprätthålla en sådan andlig gemenskap i den kämpande kyrkan att vi med gott samvete kan godta gemenskap på den grunden. Gränsen måste dras någon annanstans.
Samtidigt finns det en allvarlig risk att människans egen lagiskhet får stort inflytande över varje formulerad lära om kyrkogemenskap. Därför måste man som grundprincip säga att där ingen tydlighet finns, där finns i stället frihet. Bibeln är inte klar och tillräcklig när det gäller kyrkans ordningar, där råder tvärtom som utgångspunkt frihet så länge som den tjänar evangelium. En kyrkoordning kan utvärderas just på denna punkt om den tjänar evangelium är den god. Varje lära och varje ordning är en tjänare till evangelium.
I bibeln hittar vi inte ett klart uttalande av vare sig Jesus eller apostlarna som utlägger läran om kyrkogemenskap. Det kräver i stället en syntes av olika bibelställen och olika uttalande av Jesus och apostlarna för att nå en sådan syntes.
Några bibliska nyckelord finns om läran om kyrkogemenskap. I Matteusevangeliet 7 kap 15 versen säger Jesus: ”Akta er för de falska profeterna. De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar.”
Det ska här framhållas att de Jesus varnar för är falska profeter, det vill säga sådana som uppträder med anspråk på mandat att utlägga Guds ord. Det är uppenbart att Jesus inte vill att vi ska fördra gemenskap med falska präster men det säger inget eller lite om hur man ska förfara med enskilda kristna som söker gemenskap med en kristen församling.
Samma ämne adresserar Paulus i sitt tal till prästerna i Efesos i Apostlagärningarnas 20 kapitel:
”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.”
Detta handlar om personer som träder fram och öppet försöker vrida församlingen bort från evangeliets lära. Det ligger nära till hands att det är samma sammanhang när han skriver i Romarbrevets 16 kap:”Ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem.” Detta skriver han i hälsningarna till hans medarbetare i församlingen, det är inte utan vidare tillämpbart på alla kristna.
I Andra Korinterbrevet skriver Paulus:
”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem, och rör inte vid något orent.”
Här är det uppenbart att detta tar sikte på frågan om rättfärdighet och orättfärdighet. Det vill säga det som gäller evangeliet i dess egentliga bemärkelse. Detsamma kan sägas om 2 Johannesbrevet vers 7-11. Där handlar det dels om bedragare (öppna villolärare) som vill förleda församlingen och utger sig för att vara förkunnare som förnekar Jesu gudomlighet.
Dessa nyckelord är centrala. Det finns ingen uppmaning i bibeln att söka och behålla gemenskap med sådana uppenbara villolärare som försvarar och torgför splittring och söndring från det bibliska vittnesbördet i allmänhet och evangelium i synnerhet. Men det gäller i synnerhet de som förkunnar Guds ord och har anförtrotts eller söker ledarskapspositioner i församlingen. När det gäller sådant är uppmaningen tydlig: bryt banden och skilje er från dem.
Detta är den ena sidan på det bibliska vittnesbördet om läran om kyrkogemenskap. Vi ska sträva efter att tillhöra församlingar och besöka sådana gudstjänster där Guds ord förkunnas rent och klart utan avkortning eller tillägg. Denna del av det bibliska vittnesbördet ger emellertid ingen föreskrift om var gränsen för kyrkogemenskap går för de som kommer till sådana gudstjänster och som vill tillhöra renläriga församlingar och höra trogna präster. Hur långt kan kraven på renlärighet drivas när det gäller sådana personer?
För det första måste det här framhållas att Jesus under sitt jordeliv tillät mycket läromässig avvikelse bland sina lärjungar. Hur många gånger tillrättavisade han dem inte utan att bryta bönegemenskapen med dem? Av Jesu missionsbefallning är det klart att dopets gemenskap inte förutsätter en fullständig kunskap om den kristna tron. Dopet är inte en bekännelsehandling utan ett nådemedel där vi genom Guds nåd blir lärjungar. Apostlarnas uppdrag var ju ordagrant att göra alla folk till lärjungar, döpandes och lärande dem allt vad han har befallt. För barn är detta just vad dopet gör. För den vuxne som ska bli döpt och upptagen i församlingen krävs det därmed inte heller mer än att man visat att man genom den Helige Ande fått tron upptänd så att man vill vara en Jesu lärjunge. Och vid nattvardens instiftelse var ju inga av dem på det klara med hela det kristna dogmat. Jesus visste att de inom mycket kort skulle avfalla och att en av dem reda hade förrått honom. Ändå visade han inte bort dem, inte ens Judas.
Detta visar oss dels att det är så att den kristna församlingen inte kan skapa större hinder kring nattvarden än Jesus själv gjorde. Det är inte möjligt att kräva en fullständig kunskap om det kristna dogmat och man måste förvisso godta att det vid nattvarden finns sådana som vi inte med visshet vet är till och med dras med många grova synder.
I förlängningen av detta måste vi också vända oss till 1 Korinterbrevet där Paulus adresserar den splittrade församlingen i Korint. Han inleder det brevet med orden ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening”. Det är Guds vilja att vi ska vara av samma sinne och samma mening. Gud vill inte se läroskillnader av något slag. Men som blir uppenbart är detta inte Pauli kriterium för nattvards- eller bönegemenskap. Han fortsätter med att inskärpa detta i det tionde kapitlet där han skriver:
”Därför, mina älskade, fly avgudadyrkan! Jag talar till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd. Se på det jordiska Israel. Har inte de som äter av offren del i altaret? Så vad menar jag? Att avgudaoffer betyder något eller att en avgud betyder något? Nej, men vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud, och jag vill inte att ni ska ha gemenskap med de onda andarna. Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. Ni kan inte ha del både i Herrens bord och i onda andars bord.”
Att Paulus därmed inte talar om varje slags läroavvikelse det framgår inte bara av att han inte kontrasterar mellan olika fraktioner inom församlingen utan i förhållande till de onda andarna och avgudarna. Därför fortsätter han:
”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres … Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som sätts fram åt er utan att ställa frågor för samvetets skull. Men om någon skulle säga till er: ’Det här är offerkött’, avstå då från att äta av hänsyn till den som sade det och för samvetets skull.”
I det 11 kapitlet adresserar i stället Paulus den fråga som gäller ett rätt nattvardsfirande. Paulus skriver:
”När jag nu ger dessa föreskrifter berömmer jag er inte, för era sammankomster är mer till skada än till nytta. Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen, och till viss del tror jag att det är så. Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta.”
Detta stycke är en nyckelmening. Paulus konstaterar att detta är en verklighet, inte en målsättning. Där Guds församling är finns det alltid partier eller fraktioner. Det måste vara något som vi inte nöjer oss med utan något som vi försöker sträva med nit och kraft mot att undvika. Och ändå kommer det inte att gå.
Paulus fortsätter sedan:
”Men när ni samlas går det inte att fira Herrens måltid, för när ni äter tar var och en genast för sig av sin egen mat. Den ene är hungrig, den andre berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och förödmjukar dem som inget har?”
När Paulus skriver ”går det inte att fira Herrens måltid” kan detta översättas ”är det inte för att fira Herrens måltid”. Paulus upprepar sedan vad han taget emot från Herren genom instiftelseorden. Och fortsätter sedan:
”Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig … Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa att bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att inte bli fördömda tillsammans med världen.”
Detta handlar om tre saker.
För det första talar Paulus här om hur splittringen i församlingen där partierna försyndar sig mot varandra inte sätter den gemensamma nattvardsmåltiden i centrum. Den synden måste de pröva sig inför för att inte vara ovärdig att fira nattvarden. Det handlar ytterst sett om tron på orden ”för dig utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse”, det vill säga Kristi kropp för dig.
För det andra handlar det om tron på vad som händer på altaret, att där i tron urskilja Herrens kropp och tro hans ord att det är hans kropp och hans blod som skänks oss där till syndernas förlåtelse. Det vill säga Kristi kropp på altaret.
För det tredje och viktigaste handlar det här om den synd som består i att inte urskilja Kristi kropp i församlingen. Genom att synden tillåts splittra församlingen där man inte tar hänsyn till de svaga lemmarna så blir nattvardsfirandet ovärdigt och det går inte att fira Herrens måltid. Det är eftersom församlingen i Korint inte urskiljer Kristi kropp i församlingen som splittringen blir olidlig och därför går det inte heller att göra det. Partierna måste se till sin egen synd, till Kristi löften och till helheten och enigheten i församlingen.
Från detta kan man också urskilja var gränserna går för församlingens nattvardsfirande. Till nattvarden kan inte den komma som lever med sådana öppna synder att man antingen blir till anstöt för gemenskapen eller med sådan obotfärdig inställning där man fördrar att nattvardsgäster som inte tror de löftesord om syndernas förlåtelse som Gud har knutit till i nattvarden. Det går inte heller att tillåta att den som inte bekänner att Kristi kropp och blods verkliga närvaro och de härliga löften som knutits till dem. Det går inte heller att fira nattvard i en församling om det finns sådana mänskliga synder och partibildningar som gör att man inte längre i ord och handling urskiljer att församlingen är Kristi kropp.
Det ska här framhållas att detta är just vad Martin Luther lär i sin stora katekes. Han skriver:
”Därför skall man här göra en åtskillnad mellan människor. Dem som äro fräcka och otyglade skall man säga, att de må hålla sig borta; ty de äro icke skickade att mottaga syndernas förlåtelse då de icke längta därefter och icke hava någon åstundan att vara fromma. De andra däremot, som icke äro sådana ofostrade och självsvåldiga människor, utan gärna skulle vilja vara fromma, de skola icke hålla sig undan därifrån, även om de eljest äro svaga och bristfulla. Detta överensstämmer också med vad S:t Hilarius har sagt: ’Om den synd någon har begått icke är av den beskaffenheten, att han med rätta bör uteslutas ur församlingen och gälla för en icke-kristen, så bör han icke avhålla sig från sakramentet’. Han fortsätter ’Det är väl sant, att de som förakta sakramentet och leva okristligt mottaga det till skada och fördömelse; ty för sådana länder ingenting till gagn och hälsa, alldeles som det är med en sjuk, som på trots äter och dricker vad läkaren förbjudit honom.’”
Slutsatser om läran om kyrkogemenskap
I botten för folkkyrkans ställningstagande mot slutna nattvardsbord ligger ett avvisande av den pietistiska tanken om ”rena nattvardsbord” det vill säga att bara den rätt omvända ska få komma till nattvardsbordet. Detta är helt riktigt. Samtidigt måste vi avvisa tanken att det finns ett binärt förhållande mellan öppet och slutet nattvardsbord. Det vill säga att det är frågan om ett antingen eller förhållande. Det finns snart sagt inga kyrkor som tillämpar ett helt öppet nattvardsbord. Det ska inte heller någon kyrka göra. Frågan är i stället på vilket sätt är det slutet och vilka kriterier ska vi uppställa för att konstatera att det råder förutsättning för nattvards- och kyrkogemenskap.
Varje fråga sådan fråga måste prövas med utgångspunkt för om det tjänar det evangeliet och sakramentens rätta förvaltande. Vi kan veta att en lära om kyrkogemenskap som hamna i strid mot evangeliets bruk är i strid med Guds ord och vilja. Läran om kyrkogemenskap är en lära som ska understödja evangeliet inte bli dess hinder. Detsamma gäller för kyrkoordningarnas föreskrifter om detta. I många fall har det blivit just så att den sanna kyrkans liv har blivit omöjligt just för att läran om kyrkogemenskap har blivit så viktig att det i praktiken blivit den trosartikel som kyrkans står och faller med. Detta är villolära.
Av det som framhållits ovan både av Jesus och Paulus är det klart att det inte är förenligt med det bibliska vittnesbördet att säga att det krävs en fullständig enighet i läran för att vi ska godta kyrkogemenskap eller nattvardsgemenskap mellan kyrkor och nattvardsgäster. Inte heller är det riktigt att ställa sådana krav på kyrkorättsliga ordningar och överenskommelser mellan kyrkosamfund för att tillåta en sådan gemenskap. För sådana bud har vi inte fått i det bibliska vittnesbördet. Detta är tvärtom sådant som riskerar att bli ett lagiskt hinder för den gemenskap som redan finns i tron. Evangeliet fritt eftersom det endast är nåd och nåd eftersom det är fritt.
Bibelns vittnesbörd handlar om att vi ska skilja oss från de falska lärarna och hur fridens band upprätthålls inom kyrkan, inte att vi först ska ha gemenskap med andra när vi har funnit att det finns en fullständig lärogemenskap. Vi kan med frimodighet utgå från att kyrkans sanna enhet finns fram till den punkten att det står klart att så inte är fallet. Då gäller orden att vi inte ska ha gemenskap med dem. Samtidigt bör det tilläggas att det därmed skulle vara i strid med Guds vilja att vi upprättar överenskommelser om kyrkogemenskap, tvärtom! Men evangeliet får inte begränsas av mänskliga ordningar och överenskommelser. Det är också en fåfäng förhoppning att präster i praktiken ska kunna upprätthålla en sådan kunskap om nattvardsgästerna att man år från år känner till deras hjärtas tro eller deras botfärdighet. Detta får emellertid inte vara en ursäkt för att man alls inte vinnlägger sig om att fridens band i församlingen består.
Mot bakgrund av detta kan man upprätta följande förslag till principer kring nattvardsgemenskap och kyrkogemenskap:
1) Läran om kyrkogemenskap måste bedömas med utgångspunkt för om det tjänar evangeliet eller inte. Vi kan inte likställa alla bibliska läror med trons centrum och de läror som direkt understödjer detta.
2) Kyrkogemenskap och trosgemenskap enligt augsburgska bekännelsen artikel VI kan antas finnas tills motsatsen är bevisad.
3) Det kommer inom varje församling och varje kyrka finnas sådana partier att det uppstår nyansskillnader eller betoningsskillnader vad gäller den kristna tron. Detta måste vi med allvar sträva efter att undvika inte minst genom att själva pröva oss så att vi inte avviker från den rena läran. Men är uppenbart att vi inte kan avvisa gemenskap när det gäller sådana lärofrågor som inte har bäring på evangelium.
4) Nattvardsgemenskap mellan kyrkosamfund ska upprätthållas inom kyrkan så länge det råder enhet när det gäller evangeliet om rättfärdiggörelsen genom tron och de läror som understödjer dess förkunnelse (dop, nattvard, ämbete mm).
5) Kyrkan kan inte tillåta att det finns uppenbara kättare som är lärare eller ledare som kallas till biskopar, präster eller andra ledande ställningar.
6) Kristna bör sky de församlingar där läror som står i strid mot evangelii lära sprids och förkunnas och man ska inte vända sig till präster som är villolärare, även om sakramenten verkligen förmedlar Guds verksamma löften.
7) Församlingens nattvardsbord måste skyddas så att vi inte ohelgar Kristi kropp och blod genom ett ovärdigt nattvardsfirande. Präster måste vinnlägga sig om lära känna sin församling och rätt förmana den i skriftetalet så att var och en kan pröva sig själv inför nattvarden.
8) Till nattvarden får den komma som tillhör kyrkan genom dopet och som blivit undervisad i den kristna tron i allmänhet och nattvard i synnerhet.
9) Krav på nattvardsgästers tro kan inte sträcka sig längre än att de i yttre mening godtar vad som där undervisas, lärs och bekänns. Vem vet vad som döljs i en människas hjärta? Det är därför bättre att utgå från att den som kommer till gudstjänsten är värdig och rätt beredd att ta emot sakramentet än att kräva att de kvalificerar sig för detta genom medlemskap i kyrkosamfund eller formella överenskommelser om kyrkogemenskap. Då bildar vi partier i Kristi kropp och försyndar oss själv mot Guds ord och vilja.
10) Till nattvarden kan inte den komma som håller sig med öppna syndar eller öppet torgför villoläror (kättare) och som vidhåller dessa trots tillrättavisning.
11) Rädslan för att göra fel får inte styra vårt handlande. Evangeliet ska vara fritt, för det är endast nåd och det är en långt värre sak att någon som behöver höra Guds ord och få del av sakramenten inte får det än att en ovärdig nattvardsgäst äter och dricker en dom över sig.
12) Det upplysta samvetet och det fria evangeliet måste först och sist skyddas och värnas så att våra ordningar inte blir fiender till evangeliet eller den nödvändiga pastorala omsorgen. Vi kan inte fördra en sådan situation att kristna lever i en sådan andlig öken att de inte kan delta i en gudstjänst eller få del av sakramenten.
Detta är ingalunda en enkel sak att omsätta i praktiken. Men det är inte heller så att detta innebär att det inte finns några gränser för kyrko- och nattvardsgemenskap. Vi bör inte falla i det falska motsatsförhållandet mellan öppet och slutet nattvardsbord utan så långt som omsorgen om själarna kräver verka för att evangeliet kan spridas och bevaras bland de heliga. Som Paulus skriver:
”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.” •