Det har i olika sammanhang sagts, att de som predikar Guds Ord har försummat den första artikeln om Gud Fader och skapelsen. Man har haft andra och tredje artikeln i centrum, om Guds Son och återlösningen och Den Helige Ande och helgelsen. Men budskapet om frälsningen hör nära samman med Guds skapelse. Jesus befallde sina apostlar att predika evangelium ”för allt skapat”. (Mark 16:15). Hela skapelsen är med i avfallet från Gud. Att förkunna evangelium betyder att predika glädjebudskapet om Jesu försoningsverk. Och den helige Ande öppnar detta budskap för dem, som hör det. De som nås av evangeliets budskap lever som Guds skapade barn i den jordiska uppgift och sammanhang, där de är ställda. De som tror på Jesus blir till nytta och välsignelse, för de vill leva efter Guds vilja också i sitt vardagsliv och i sitt jordiska arbete. Detta blir gudstjänstens fortsättning i tjänst hos Gud bland medmänniskor.
Även de ogudaktiga kan med de gåvor och anlag som skaparen gett dem uträtta mycket gott bland människor och i samhället. Gud verkar genom dem, även om de själva inte ser det på det sättet. Aposteln Paulus skriver att de är utan ursäkt som inte lär känna Gud, som uppenbarat sig som skaparen. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” (Rom 1:20) Evangeliet gäller också skapelsen, eftersom den genom syndafallet blev lagd under förgängelsen. ”Ändå finns det hopp om att skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.” (Rom 8:21)
När aposteln Paulus förkunnade evangelium i Aten på Areopagen för sådana, som inte kände den ende sanne Guden, utgick han från skapelsen. ”Gud är den som skapat världen och allt som är i den.” ”I honom är det som vi lever, rör oss och är till.” (Apg 17:24, 28) Efter att ha förkunnat om skaparen och skapelsen gick han vidare med att tala om frälsningen genom Jesus.
När Gud blev människa vid Jesu födelse, var det djuren som var bland de första som fick se honom. Skapelsen gläder sig över honom som ska komma med frälsning, som vi läser i Ps 96:12-13: ”Må marken glädja sig och allt som är därpå. Jubla ska alla skogens träd inför Herren, ty han kommer för att döma jorden.” ”Skapelsen ska välkomna sin skapare och befriare.” ”Brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd.” (Jes 44:23) På yttersta dagen ska Gud skapa nya himlar och en ny jord. Där får de vara med som genom tron på Kristus är med i den nya skapelsen. Den börjar redan här, när Guds Ande skapar sitt nya liv hos dem som tillhör Jesus. ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se det nya har har kommit.” (2 Kor 5:17) Allt är skapat genom honom men också till honom (Kol 1:16).
Det finns i vår tid ett stort intresse för natur, odling och den yttre miljön. Djurliv och flora vittnar om skaparen. ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, och himlavalvet förkunnar hans händers verk.” (Ps 19:1) Särskilt gångna tiders människor levde nära naturen med årstidernas växlingar och sådd och skörd. Man använde arbetsdjur och fick sin försörjning genom djurskötsel. Man levde nära naturen, och Gud var med i vardagslivets mångahanda. Inget kan tas undan från Gud, som allt kommer ifrån. Man ser skaparens vishet och godhet i det kretslopp som ständigt pågår i naturen. Där finns en ordning, som människor inte ska rubba. På grund av allt gott Gud gör och ger i skapelsen, uppmanas vi i Luthers förklaring till den första artikeln att ”tacka, lova, lyda och tjäna honom”.
Att bruka jorden är ett förvaltarskap. Det jordiska är ett lån från Gud, som människor får ta hand om en tid och sedan lämna över till kommande släkten. Eftersom människorna fick uppgiften att ta hand om skapelsen och råda över den och leva av den, finns stor anledning att be om vishet att rätt förvalta den. Det finns mycket att säga om detta. Tio Guds bud anknyter till vardagslivet och är uttryck för Guds kärlek och omsorg om sina skapade människobarn. Jesus talar om fåglarna under himmelen och liljorna på marken. Människorna ska lära av dem, så att de inte gör sig bekymmer för morgondagen och för den jordiska framtiden. Den ligger i Guds hand.
Samtidigt som en kristen ska vara ärlig och flitig i sin jordiska uppgift, ska han tänka på det som är viktigare. Gud har något mycket större att ge än det, som finns i skapelsen. Jesus kommer med riket, som inte är av denna världen och som upprättas i människors hjärtan. Han vill att människor ska vara trogna också när det gäller frälsningens gåvor. Den som slarvar och är oärlig i sin jordiska uppgift, har det inte rätt ställt med Gud. Han uppmanar till trohet både i det lilla och i det som mer är.
En kristen har inte det jordiska goda så kärt att han inte kan lämna det. Man får inte med sig något av de jordiska skatterna i döden. Inget i världen är bestående. Aposteln Paulus skriver om att ”bruka denna världen, såsom brukade man den inte” (1 Kor 7:31). Det enda som består för evigt är Guds himmelska rike. Därför söker en kristen det som är därovan, inte det som är på jorden (Kol 3:1-2). Samtidigt ska en kristen med tacksamhet ta emot de gåvor och den glädje, som Gud ger i det jordiska. När han lever i världen, måste han också leva av jordiska gåvor och det dagliga brödet. Den himmelske Fadern har ju skapat oss med mänskliga behov och vill ge oss det vi behöver. Det sägs till dem, som inte tar emot det jordiska med tacksamhet: ”Allt vad Gud har skapat är gott och inget är förkastligt, när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds Ord och bön.” (1 Tim 4:5)
En kristen får be om jordiska ting. Det har Jesus lärt oss i den fjärde bönen i Fader Vår: ”Vårt dagliga bröd giv oss idag.” Det är inte bara fråga om mat och dryck. Enligt Luthers förklaring ber vi om allt vi behöver för det jordiska livet i Guds skapelse. Inget jordiskt är främmande eller för smått för skaparen. Inte en sparv faller från himmelen utan att han vill det. Fjärde bönen står inte först eller sist, utan är omgiven av böner om det som är högre och viktigare. Bönen om det dagliga brödet får sin rätta plats, genom att man före den bönen ber om att Guds namn ska helgas, att hans rike ska komma och att hans vilja ska ske. Och efteråt ber vi om förlåtelse och om hjälp i frestelser och om frälsning från det onda. Jesus ger löftet: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” (Matt 6:33) Eftersom livet är en kort tid, som snart är över, ska en kristen inte tyngas ner och förtvivla över jordiska bekymmer och svårigheter. Ett sådant förhållningssätt får han hjälp till, genom att ständigt överlämna allt i Guds händer.
”All djur på marken fröjde sig, och på sitt sätt lovsjunge dig, du store världens Herre.
Var fågel sjunger Dig till pris, Vart träd, var blomma på sitt vis, Det större med det smärre.
Jag har fått, Mera gott, Större gåvor, Bättre håvor, Än de alla:
Ty bör jag dig mer åkalla.
(Sv.ps. 1937: 430, vers 3)•