Den gamla tidsåldern
I den gammaltestamentliga texten talar profeten Amos om människornas kommande möte med Herren Gud, den Gud som formar bergen och skapar vinden. Herren Gud hade i begynnelsen skapat världen och satt människan att råda över skapelsen. Människan, som var skapad till Guds avbild, skulle råda över världen som Gud hade skapat. Men vad hände? Människan rådde inte över allt, utan lät sig bedras av ormen, som vi förstår är den onde. Synden, döden och kaos kom in i världen. Synden skilde oss från Herren Gud. Men Gud lät sig inte besegras och inte ville han heller låta sin skapelse gå under. I sin stora barmhärtighet ville Gud frälsa människan och skapelsen.
I Guds frälsningsplan ingick att återupprätta skapelsen. Det handlade inte endast om att frälsa människan från synd, död och djävul, och sätta henne i ett tomt tillstånd. Utan det tillstånd som hade varit i lustgården, att människan fick leva nära Gud och tillsammans med Gud, att hon skulle föröka sig och växa till ett folk och råda och regera över skapelsen och världen, det tillståndet skulle också upprättas. Vi ser det först hos Adam (1 Mos 1:26-28) men sen också hos Noa (9:1-7), Abraham (12:1-4), Isak (26:24-25), Jakob (28:13-15) och Israels folk (5 Mos 7:13). Vi ser Guds frälsningsplan genom hela Gamla testamentet.
I evangelietexten för denna söndag hör vi hur Jesus och lärjungarna diskuterar vad som ska hända när Jerusalems tempel förstörs (se föregående verser 24:1-3). Lärjungarna är förmodligen ordentligt förskräckta, eftersom de tänkte att om templet förstörs, då kommer också världen att förstöras. Jesus talar om templets förstörelse men lärjungarnas tankar går till hela tidsålderns slut, ”När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” I deras världsbild hör templet och världen ihop, och vi kan förstå deras tanke. Till sin struktur och inredning påminde templet om den värld som Gud hade skapat, den värld där Gud är närvarande och där människan lever i enlighet med Herrens vilja och befallning.
Men som en tråd genom Gamla testamentet ser vi hur Guds folk inte lever så, utan avviker från Guds ord och överger Guds vilja. Ingen människa lyckades råda över världen och leva i enlighet med Herrens ord, utan synden och Satan härskade fortfarande människan. Inte Adam, Noa, Abraham, Isak eller Jakob; inte heller Israels folk lyckades. Paulus säger:
”Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Ingen finns som förstår, ingen som söker Gud. Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.” (Rom 3:10-12)
Den nya tidsåldern
Templet var på en och samma gång en bild av det som varit och en bild på det som skulle komma. Efter att Salomos tempel hade förstörts hade profeterna fått se ett nytt kommande tempel. Men det nya templet där Guds närvaro skulle bo, var inte sist och slutligen en fysisk byggnad, utan det var Jesu kropp. I Joh 2:19 hör vi hur Jesus säger till judarna, ”riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar”, och några meningar längre fram förklarar Johannes, ”men templet han talade om var hans kropp”.
Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior om templet. Han är det slutliga och eviga templet som skulle komma. Det som skedde i templet ser vi att börjar ske i Jesu kropp. Guds närvaro var inte i det allra heligaste utan i Jesus från Nasaret. Han är platsen för Guds namn, platsen för Guds närvaro. ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom”, skriver Paulus (Kol 1:19). I detta nya tempel finns också makten att förlåta synder (Matt 9:6). I detta nya tempel finns den enda giltiga försoningen för våra och hela världens synder (1 Joh 2:2).
När Jesus talar om templets fall och de dagar som föregår det, är det på en och samma gång ett skrämmande tal och ett tröstande tal. Det är skrämmande för det ligger ett reellt hot i luften. Det är skrämmande eftersom något mycket gammalt och betydande förstörs. Men det är inte endast templet som förstörs och får sitt slut, utan med templet får också den gamla tidsåldern sitt slut, och i det här ligger något tröstande. I och med det gamlas förstörelse, kommer också det nya. Det nya templet lever inte under existentiella hot, utan lever av löftet att ”helvetets portar ska inte ha makt över det” (Matt 16:18). Livet i det nya templet levs i kärlek, frid och glädje. Guds sanna barn, de som genom dopet har blivit döpta för att tillhöra till Jesu kropp, och som tror och förtröstar på de löften han utlovat, de behöver inte leva i fruktan och bävan, utan får leva med den frid som Jesus ger. De behöver inte möta en fällande dom när Jesus kommer tillbaka vid tidsålderns slut, utan får möta en öppen och välkomnande famn.
Därför skriver också Johannes i episteltexten:
”Ja, kära barn, förbli nu i honom, så att vi kan ha frimodighet när han uppenbarar sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer.”
Johannes talar om att ”förbli i honom”. Det är teologiskt stora och tunga ord. En sak som det innebär, är just det som Johannes nämner, att vi varje dag får återgå till vårt dop och förundras över den kärlek Gud har skänkt oss: att jag en syndare får kallas Guds barn; att jag en syndare får ha del i det nya templet som ska bestå till evig tid; att jag en syndare får förbli i honom. •