”Alla religioner är en väg till Gud! De är som olika språk för att komma till Gud, men Gud är Gud för alla. Och eftersom Gud är Gud för alla, är vi alla Guds barn.” Så uttryckte sig den 87-årige romersk-katolske påven Franciskus vid ett ungdomsmöte i Singapore under avslutningsdagen av hans långa Sydostasienresa under september i år. Mötet hade karaktär av religionsdialog, där kristna ungdomar mötte siker, hinduer och muslimer, och i påvens hälsning till de unga människorna uttryckte påven bland annat ovanstående.
Uttalandet att ”alla religioner är en väg till Gud” har mött befogad kritik, också inom påvens egen kyrka. Men uttalandet är naturligtvis inte något som en åldrande påve ensam står för. Hans olika tal och homilier under resan är säkert produkter av talskrivare bland Vatikanens medvetna strateger.
Påveämbetet beskrivs ofta som Petrusämbetet, i det att man hävdar att påven efterträder aposteln Petrus, som anses som Roms förste biskop. Påven kallar sig även ”Kristi ställföreträdare på jorden”. Dessa anspråk borde kräva att noggrant ta vara på både Jesu klara ord liksom Petrus ord.
Jesus säger i Joh. 14:6 att han ”är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Uttalandet ”Alla religioner är en väg till Gud” får i Jesu ord sitt klara motbevis. Om vi bekänner Kristus Jesus som den som uppenbarar Guds sanning, så krockar påvens och Jesu ord med varandra.
Petrus blev tillsammans med Johannes – enligt Apg 4:8-12 – ställd inför det judiska folkets högsta andliga myndighet, Stora Rådet, anklagade för att ha gjort ett under med mannen vid den så kallade Sköna porten. I närvaro av apostlakollegan Johannes och uppfylld av den Helige Ande bekände Petrus: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.” I det uttalandet ligger att man kan inte komma till Gud eller vara i hans närhet utom genom den frälsning som kommer genom Jesus. Att säga att alla religioner är en väg till Gud, det är både lögn och en förförelse av de unga människorna i Singapore och de miljontals påvetrogna ungdomar världen över som får del av yttrandet. För många är det ett auktoritativt ord i en svår tid. Det kan tyckas vackert och fridsstiftande, men det är ändå inte sant.
Ärkebiskopen i Singapore, kardinal Goh, kallar påvens resa en ”apostolisk resa”. Men är det verkligen i apostlarnas efterföljd att säga att ”eftersom vi är skapade av Gud är vi alla Guds barn”? Aposteln Johannes, som stod tillsammans med Petrus inför Stora rådet, skriver i Johannesprologen: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Joh 1:12)
Det är helt enkelt inte sant vad påven sade till ungdomarna, att ”vi är alla Guds barn”.
Påvens kritikvärdiga uttalanden omintetgör Jesu ord om behovet av en människas pånyttfödelse ”genom vatten och Ande” för att komma in Guds rike. Om alla religioner är en väg till Gud är ju all kristen mission överflödig. Om varje religion ”är likt ett språk för att komma till Gud”, så är all Kristusförkunnelse överflödig.
Påvens uttalande är likaledes en skymf mot alla miljontals kristna bekännare som lider förföljelse för sin tro i Singapores grannland Indien eller i länder med Koraninspirerad diktatur eller där radikala islamiska terrorarméer bränner kyrkor, mördar männen, skändar kvinnorna och för bort skolflickor som gisslan, som i norra Nigeria. Är dessa religioner vägar till Gud? I så fall, till vilken gud? Miljontals muslimer samlas till fredagsbön i moskéer och stärker varandra i sitt hat till det judiska folket. Är det sant att unga Korantrogna män som offrar sina liv som självmordsbombare ska få ett evigt liv med martyrgloria och eget harem? Nej, det är naturligtvis en lögn från mörkrets furste.
Påvens uttalande aktualiserar frågan om religionsdialog också på vår hemmaplan och är inte bara en påvlig angelägenhet. På Svenska kyrkans hemsida finns det mycket att läsa om den frågan, och här finns en rad påståenden som är tämligen likalydande med påvens. Också här kommer man med ovan citerade ord av både apostlarna och av Jesus själv – och trollar i stor utsträckning bort dem.
Det är självklart att vi som kristna måste tala respektfullt och i kärlek med människor med annan trosbekännelse. Men det ska vi göra i full övertygelse om att Jesus har sagt: ”Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er.” Och vi ska göra detta fullt medvetna om att det inte finns något annat namn genom vilket vi kan bli räddade till evigt liv hos Gud än genom Jesus Kristus.
Jag hör ibland misströstande ämbetsbröder i Svenska kyrkan säga: ”Jag ser ingen ingen annan väg – än att gå till Rom.” Men är inte det att komma ”ur askan i elden”? Drabbas inte både Svenska kyrkan och den Romersk-katolska kyrkan av orden i Upp 22:19, ”Om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden”? Ja, Petrus har övergett Petrus! •