Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.
Se Jesus är ett tröstrikt namn är en av Sveriges och Finlands käraste lutherska psalmer. Psalmen är skriven av den tyske teologen och psalmförfattaren Basilius Förtsch, men den bearbetades och översattes till svenska av prästen Jacob Boëthius (född 25 november 1647 i Kila, död 23 februari 1718 i Kolbäck). Han var kyrkoherde i Mora församling i Västerås stift och rektor vid Västerås gymnasium som hans morfars bror Joannes Rudbeckius grundat. Som psalmförfattare och översättare är han också representerad i Lova Herren 1988 och 1937 års psalmbok med psalmen Sion klagar med stor smärta som han också översatt från ett tyskt original. I 1695 års psalmbok är han representerad med två ytterligare psalmer. En översättning och bearbetning av en tysk psalm med titeln Ack! Herre Gud i höjden bor (nr 309) som publicerades under rubriken Psalmer i åthskillige Nödtorfter: Uthi stora Landzplågor.
Därutöver finns en egenkomponerad psalm med titeln Menniskia ästu så högfärdig (nr 279) som publicerades under rubriken Psalmer om ett Christeligit Lefwerne – Emot Högfärd.
Trots detta avtryck i kyrkohistorien är det inte för detta Boëthius blivit mest känd, även om han idag i det närmaste är okänd. Läser man Riksarkivets artikel i Svenskt biografiskt lexikon och andra minnesteckningar över honom framträder emellertid en bild av en fascinerande prästman som predikade omvändelse och nåd samtidigt som han var beredd att lida mycket stora personliga förluster för kyrkans frihet.
Boëthius psalmer uttrycker både hans syn på det kristna livet och det kristna samhället. De två psalmerna ovan är svidande efterräkningar med högfärd och ogudaktighet i landet. Särskilt tydlig är Boëthius kritik av överheten och hans varningar för Guds straff över landet om ingen omvändelse skedde. Boëthius formulerar sin ståndpunkt på höjden av det svenska stormaktsriket under högortodoxin, när ingenting syntes kunna rubba den rena lärans ställning i kyrkan och i landet. Närmast som en profet som förebådar 1700-talets kataklysmer skriver han i psalm 309:
1. Ack! Herre Gud i höjden bor,
Se till vår nöd och jämmer stor,
Här uti Sveriges rike:
Ty ondskan tager överhand
Så här som i mång annor land,
Bland män och kvinnor like
11. Krig, blods utgjutelse och mord,
Och hunger vid så mång mans bord,
Och pestilens regerar:
Vår synd hon har det väl förtjänt:
Bekännom det nu titt och sent,
Ja, om det vore mera.
12. Ty görom bättring, nu är tid,
Förr’n yxen fäller träet nid,
Tre stor ris är förhanden,
Krig, pestilens och hunger med:
Är det ej nog, betrakta det,
Uti vårt fäderslande?
13. Man tror det ej, allt är förakt,
Guds trug och hot givs ingen makt,
Och ingom går till hjärtat.
O! du fördömde Sodome,
Står du ej till att hjälpa mer?
Ack vad för synd och smärta!
14. Si, Ninive den stora stad
Han gjorde bot som Jonas bad,
De en predikan hörde.
Men oss predikas år från år,
Gud ingen bättring av oss får:
Ack synd du tunga börda!
15. O Gud! vi bedje alle slätt,
Lät oss dock njuta barna rätt,
Din nåde oss bevisa:
Din grymma vrede från oss vänd:
Tag bort det straff vi ha förtjänt.
Evinnerlig vi dig prise.
Boëthius formulerade närmast en sorts ödmjukhetsteologi vad gäller det kristna livet. Hans ödmjukhetsteologi träffade inte bara den kristna människan utan hela samhället. I sin förlängning den högfärd som ingett kungarna att med hjälp av enväldet skaffat sig makt över kyrkan. I den kritiken var han långt från ensam. Under lång tid hade det stått en strid mellan kyrkan och kungamakten om inrättandet av en kyrkolag. Fram till 1686 gällde alltjämt Laurentii Petri kyrkoordning från 1571 jämte kanonisk rätt och Upplandslagens kyrkobalk från medeltiden. I juridisk mening var kyrkan alltså inte underställd statsmakten. Och eftersom kyrkoordningen innefattade en skolstadga var skolan också fri i förhållande till statsmakten. I praktiken var relationen naturligtvis fortfarande den av kungamaktens överordning, något som blev allt tydligare ju längre in i enväldets tid vi kommer, men det fanns rester av kyrkans frihet kvar.
Förslaget om att ersätta den gamla kyrkoordningen kom upp under Karl X Gustavs regeringstid, och två separata förslag presenterades av Olaus Laurelius och Erik Emporagrius. År 1663 beslutades att båda förslagen skulle övervägas ytterligare, men det dröjde till 1682 innan prästerskapet kunde enas om ett gemensamt förslag. Orsaken var just att gränsdragningen mellan världslig och andlig domsrätt – kungens och kyrkans makt – blev otydlig med bägge förslagen.
I den dragkampen gick kungen segrande, den enda eftergift som tillkom var att det inte tillkom någon centralstyrelse för kyrkan. Det fanns ingen mellannivå mellan kungen och biskoparna. En ordning som bestod till 1900-talet. Att detta inte blev fallet berodde helt på det kyrkliga motståndet. Genom 1686 års kyrkolag ändrades rollerna. Såväl kyrkans frihet som lekmannainflytandet kringskars. Det blev nu tydligt att kungamakten tagit kommandot över kyrkan både i praktiken och kyrkorättsligt. Genomdrivandet av 1686 års kyrkolag orsakade ett omfattande missnöje inom kyrkan, där flera präster kände oro över att tvingas svära ed till den nya lagen, en av dessa var Boëthius.
År 1693 blev Jacob utnämnd till präst i Mora. Några år senare blev han även prost för närliggande församlingar. Hans syssling och studiekamrat Jesper Svedberg skrev om honom att han var ”en lärd man och sedan av Gud högt upplyst”. Jacob var väl omtyckt av sina församlingsbor, och 1695 kunde han bygga den storslagna prostgården i Mora, som fortfarande finns kvar. Han porträtt hänger fortfarande i Mora kyrka. De är under denna tid som Boëthius ödmjukhetsteologi får ett genombrott under inflytande av Johann Arndt. Boëthius utvecklades från en för sin tid ganska typisk luthersk-ortodox präst till den stridbare prästman som blivit hans eftermäle. Han själv beskriver att detta uppvaknande skedde 1695 och därefter präglades hans liv av enkelhet och stark bibeliver.
Jacob tvekan inför kyrkolagen fanns med redan från dess stiftande, men liksom andra oppositionella ämbetsbröder i stiftet hade han till slut gått med på att efterkomma kraven och förnyade sin ed utan förbehåll vid Karl XII trontillträde. Dessa eftergifter vägde tungt på hans samvete, och hans ångest förvärrades när han i oktober 1697 läste om suveränitetsformlerna i 1693 års riksdagsbeslut som befäste enväldet. Han upplevde, som det verkade för honom, att Guds ande drev honom att opponera mot villfarelserna. Trots hans önskan att dra sig undan på grund av ”mänsklig svaghet och köttslig fruktan för människor och allt det, jag väl såg förut mig förestå att lida”, kämpade han med sin inre konflikt:
”Jag grät och bad och sökte allehanda undanflykter på någre dagar, men det var då allt, som David säger, såsom ett mord i min ben, och det brinnande helvetet syntes lika som öppet, för mitt förstånds ögon.”
Innan han tog det avgörande steget ansåg han sig behöva råd från ett par ämbetsbröder. I ett brev daterat den 10 november skrev han:
”Jag tänker nu … resa till Falun för ett mycket, ja mer än mycket angeläget ärende. Alsmäktige Gud låte mig arme syndare finna nåd och barmhärtighet för sig, allt väl igenom gå. Jag rekommenderar mig i Guds vänners böner.”
De båda prästerna, varav den ene, Olof Ekman i Falun, känd som en av gammelpietismens tidiga företrädare i Sverige, avrådde Boëthius från hans planer. Trots deras invändningar, skriver Jacob, ”huru deras objektioner av skriften klarligen utredas och förläggas kunde, styrktes jag genom berörde konferens uti den kände sanningen”.
Den 19 november 1697 skickade Boëthius en skrivelse till kungen genom rådet Nils Gyldenstolpe, tillsammans med påminnelser över 1693 års riksdagsbeslut, och en skrivelse till en präst vid riksdagen med specifika kyrkopolitiska ”Samvetsmål och frågor till herr ärkebiskopen”. Endast den senare skrivelsen har bevarats till vår tid. Det har ofta, redan av Carl von Linné, rapporterats att Boëthius framför allt opponerade mot Karl XII påskyndade myndighetsförklaring, bland annat genom en predikan baserad på bibelordet ”Ve det land, vars konung ett barn är”. Detta är dock inte korrekt. Trots sina dystra aningar, när han på hemvägen från Falun hörde om en svart krona som visat sig på himlen, samlade han på kröningsdagen (14 december) sitt husfolk och församlingsborna för bön och andakt och skålade på kvällen för kungen, änkedrottningen och prinsessorna med de gåvor som Gud hade skänkt riket.
Det var en ödets ironi att han redan samma natt blev fängslad av landshövdingen i Falun för innehållet i hans skrivelser. Han transporterades till Stockholm i släde och en offentlig rättegång. När målet togs upp i Svea hovrätt bestred Boëthius att domstolen hade rätt att döma i frågan. Detta eftersom såväl frågan om hans kallelse av Gud som hans betänkligheter var av religiös natur och därför före den världsliga rättegången borde behandlas av domkapitlet som var behörig andlig domstol. Men han anförde också att eftersom frågan gällde kyrkans frihet som var av så stor vikt borde det hela hänskjutas till ”ett fritt, öppet och nationellt möte”. Under rättegången som följde försökte man förmå honom att återta sin kritik, något han vägrade och istället skärpte sina ståndpunkter ytterligare.
Den 3 augusti avsattes han från prästämbetet av Stockholms stads konsistorium, där han dock blev behandlad med stor respekt, men tvingades lämna sin prästkappa i Storkyrkans sakristia. Konsistoriets försök att hitta en väg till hans benådning misslyckades emellertid på grund av Boëthius egen principfasthet och övertygelse om sin gudomliga utkorelse, vilket ledde till frågor om han verkligen var ”i all stycken väl förvarad, efter han icke erkänner någon felaktighet”.
Vad som hände efteråt förblir endast en osäker tradition, men det sägs att, när han fördes från konsistoriet till dödsfängelset i Smedjegården, var hans ansikte ”gladlynt som en ängels ansikte och såsom han av ingen sorg visste”. Några dagar senare brändes hans skrifter i hans egen närvaro vid fängelset. När de inte genast fattade eld, sade han: ”Guds sanning förbränner intet”, och när de till slut brann tillade han: ”I brännen papper men förbrännen ej Guds ords sanning.” På återvägen var hans ansikte fortfarande glatt, ”fast han intet annat sig föreställde, än en blodig avgång från världen”. Den triumferande död som han hade förväntat sig, följd av trosvissa vänners böner, blev inte hans öde. Han, som ”mera fasade för fängelse än för själva döden”, fick se sitt straff omvandlas till livstids fångenskap. Han fick då också uppleva att de närmaste övergav honom i förtvivlan, och de förebrådde honom bittert för att han genom sin egen ”hjärtans hårdhet och ensinnighet” hade dragit olycka över sig själv och dem, och för att han tvärtemot Guds bud hade satt sig och de sina i onödig fara.
Han sattes i fängelse i Nöteborg där han gavs underhåll och stora friheter. För Boëthius blev även denna frihet en utmaning. I juni månad 1700 vägrade Boëthius av samvetsmässiga skäl att ta emot det underhåll som hade beviljats honom; istället ville han helt och hållet förlita sig på Guds nåd och hjälp från fromma människor för sitt uppehälle. När Nöteborg belägrades och sedermera intogs av ryska styrkor 1702 kom det sig att en rysk bomb öppnade hans fängelsedörr, och efter fästningens kapitulation i hittade ryssarna honom i ett halvt nedrasat rum. De erbjöd honom sitt skydd, men som Svedberg rapporterar, avböjde han erbjudandet: ”Jag är”, sade han, ”en fånge av Sverige.” Boëthius angav som grund för att avböja det ryska erbjudandet sin tillit till Gud och sin sak, sin kärlek till konungen och fäderneslandet, samt sin villighet att uthärda det yttersta för den uppenbarade sanningen. Efter en äventyrlig resa, under vilken han var nära att drunkna, nådde han den 15 december 1702 det ännu svenska Viborg, där han blev mottagen med stor välvilja, men satt i fängsligt förvar.
1704 erbjöd kungen honom nåd och frihet. Jacob kunde dock inte nöja sig med ett sådant slut på sin kamp. Han hade tiden kort före anat en svår frestelse och förberett sig genom fasta och böner. Hans beslut var också genast fattat: han inte endast avslog den erbjudna befrielsen utan tillskrev konungen ett brev, där han än en gång utvecklande sina åsikter om ”detta förbannade fransöska väsende och souveraineté, de kalla” (dvs. enväldets anspråk på överhöghet över kyrkan). Han förmanade och hotade med Guds tuktan i profetiska ordalag och förutsade konungen ett blodigt slut, om han ej gjorde ånger och bättring. Någon benådning blev det därför inte heller tal om. Istället placerades han istället som mindre vetande på Danvikens sjukhus och Barnhuset i Stockholm.
Riksdagen 1710 gav Jacob nytt hopp, och han framhöll där skriftligen sin oskuld och försökte få sin sak prövad vid ett nationellt kyrkomöte, något som avvisades. Men Jesper Svedberg talade för honom, och på hösten släpptes han, sedan han godtagit att inge en skrivelse vilken undvek alla principfrågor. Sin återstående levnad tillbragte han i stillhet och ödmjukhet.
Det är utan tvekan så att Boëthius fruktan för Guds straff, hans krav på ovärldsligt leverne, hans tillit till en gudomlig ledning och hans underkastelse under Guds rådslag hade sin rot i å ena sidan en strikt evangelisk tro och en stark biblicism. Precis likadant var det med de politiska och kyrkopolitiska ideal som han uppoffrade sin välfärd för. Men man kan inte bara knyta hans ståndpunkter till hans fromhet. I själva verket var det den sista striden för den ståndpunkt som genomsyrat kyrkan under lång tid och inte minst kännetecknade hans släkting Johannes Rudbeckius konflikt med adelsregeringarna.
Jacob Boëthius var en präst och plåga för många, inte minst kungen. Men att Jesper Svedberg talade för hans sak, trots att också han hade anklagats för att sätta sig upp mot kungamakten när han kritiserat Karl XI:s reduktion, visar att han hade stöd hos prästeståndet.
För oss samtida betraktare är det uppenbart att hans ståndaktighet och uthållighet inte bara var ett utslag av personlig envishet utan gudomligt ingiven. 1686 års kyrkolag medförde å ena sidan stor välsignelse för kyrkan men slutligen blev det genom den möjligt att krossa hennes frihet och hennes bekännelse. Kyrkolagen var ett fängelse för kyrkans frihet ännu när den avskaffade 1993. Att den fick denna effekt var sannolikt det rakt motsatta mot vad de enväldiga kungarna hade avsett. De ville skapa ordning och enhet, men åstadkom ofrihet och kaos.
Boëthius minne och hans kamp är värd att minnas och hylla i en tid när kyrkan återigen noga måste skilja mellan världslig och andlig makt och våga hävda sin frihet från allt inflytande och all världslighet. För vårt land är hans profetiska botpsalmer helt på sin plats och giltiga än i vår tid. Vårt land måste vända om eller gå under. Han blev ett vittne för kyrkans frihet till evangelium och det gör att han förtjänar att åminnas.
Samtidigt är det lätt att lägga fokus på Jacob Boëthius ståndaktiga kyrkokamp och hans strikta biblicistiska samtidskritik. Man kan få uppfattning att han som vissa av sina samtida drevs av en närmast legalistisk dragning till lagens tredje bruk. Mot detta tecknar sig emellertid hans bearbetning av Basilius Förtschs psalm där trösten hos Jesus och evangelium är det centrala motivet. Det får antas att det var den trösten och angelägenheten som drev honom. Att Se, Jesus är ett tröstrikt namn blivit det mängden känner till av hans fromhet är ett värdigt testamente för en präst och en plåga.
1. Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.
2. Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.
3. Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.
*4. Dig vare pris för livets ord,
för dopets bad och nådens bord!
Din frid oss här i tiden giv
och efter döden evigt liv. •