För många år sedan var jag i Turkiet och fick möjlighet att besöka sevärdheterna i Efesus. Där blev vi guidade av en ung norsk man som berättade om Diana-templet, den gamla amfiteatern, och de dramatiska händelserna då aposteln Paulus var där (Apg 19). Under guidningen tog han också upp några av de kyrkliga striderna och då speciellt splittringen mellan öst- och västkyrkan som skedde 1050 på grund av det lilla ordet ”filioque”.
Turistgruppen reagerade som förväntat med leenden och huvudskakningar. Kristna bråkar om småsaker och så har det alltid varit. I gruppen av turister kanske det ändå fanns en som i stillhet tänkte att det fanns goda och förståeliga orsaker bakom denna oenighet. Det kanske till och med är så att det lilla ordet ”filioque” betyder väldigt mycket för vår tro. Den saken ska vi nu se lite närmare på.
Ordet filioque
Ordet ”filioque” är latin och betyder ”och Sonen” och kan spåras tillbaka till det tredje konsiliet i Toledo år 589. Under detta konsilium konverterade den västgotiska kungen Reccared från arianismen till den niceanska tron. Som en del av denna konvertering blev ordet ”filioque” tillagt i den tredje artikeln i den Niceanska trosbekännelsen där tron på den helige Ande bekänns:
”och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen (Filioque), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna …”
Avsikten med detta tillägg var att markera avstånd gentemot arianismens lära om att Jesus inte är sann Gud utan bara den förste och högste av allt skapat. Genom att bekänna att den helige Ande både utgår från Fadern och Sonen bekräftade då, liksom nu, kyrkan att Sonen är Gud på samma sätt som Fadern. Användningen av filioque i den niceanska tronsbekännelsen spred sig från Spanien och blev med tiden etablerat i hela västkyrkan. Detta ledde till en teologisk tvist bland annat på grund av att förmuleringen hade först in i Nicenum utan godkännande från kyrkan i öst. Det hela slutade med den stora schismen år 1054 som delade den kristna kyrkan i en västlig (katolsk) och en östlig (ortodox) kyrka.
Vad handlade då denna oenighet egentligen om? För att hitta svaret på den frågan måste vi se tillbaka på utvecklingen av treenighetsläran i fornkyrkan och den historiska processen som redan har antytts. För att kunna förstå detta bättre kan vi använda ett perspektiv som ursprungligen kom från Augustinus. Han skiljde mellan hur treenig Gud är i sig själv (ad intra) och treenig Gud sådan han handlar utåt (ad extra) i förhållande till den skapade verkligheten. Det gjordes med andra ord en distinktion mellan hur man förstår och förklarar relationen mellan de tre personerna inom själva gudomen, och hur man ska förstå och se på förhållandet mellan dem när Gud handlar gentemot kyrkan och den skapade verkligheten i övrigt. Det ska vi se närmare på nu.
Guds handlingar ”ad extra”
När det gäller den treenige Gudens handlingar ”ad extra” (alltså i förhållande till världen och kyrkan) lär både väst- och östkyrkan att den helige Ande sänds av både Fadern och Sonen. När det gäller det eviga förhållandet mellan de tre personerna inuti Gud lär man däremot olika. Östkyrkan lär att Fadern är den principiella orsaken bakom både Sonen och Anden. Fadern ”föder” Sonen från evighet, och när Fadern föder Sonen låter han också Anden utgå från sig själv. Här förutsätts det självklart att Sonens födelse och Andens utgåelse inte är något som sker i tiden utan är två eviga skillnader inom den treenige Guden.
Västkyrkans teologer tänkte lite annorlunda kring detta. Orsaken var att man på detta område hade en annan uppfattning kring det gudomliga orsaksbegreppet. Orsaksbegreppet förstod man inte som en personlig egenskap som bara Gud Fader har (som i östkyrkan) utan en egenskap som är kopplat till väsen. Det vill säga att det är en egenskap som de tre personerna i Gud har eftersom de alla har del i Guds odelbara väsen.
Utifrån detta utvecklade Augustinus och västkyrkan en mycket bred förståelse av Guds enda väsen och förhållandena mellan de tre personerna i Gud. Det som skiljer de tre personerna i Gud är att Fadern föder, Sonen blir född medan Anden utgår från dem båda.
I linje med detta lärde Augustin att Sonen mottar detta att vara den absoluta orsaken från Fadern genom den eviga födelsen. Baserat på detta kunde han, och västkyrkan, också lära att både Fadern och Sonen är den absoluta orsaken till att Anden utgår inom den treeniga gudomen.
En avgörande skillnad mellan öst och väst
Baserat på det vi hitintills sagt bör vi precisera en viktig skillnad mellan öst- och västkyrkan. Som nämnts var öst- och västkyrkan eniga om att Anden sänds från den treenige Guden in i världen av både Fadern och Sonen. Östkyrkliga teologer förutsatte emellertid att denna sändning «ad extra» inte återspeglar förhållandet mellan de tre personerna inuti den treenige Guden. Inom själva gudomen utgår Anden bara från Fadern, medan han utåt, gentemot kyrkan och den skapade verkligheten, sänds av både Fadern och Sonen.
Västkyrkan, däremot, följer Augustinus och läran att förhållandet mellan de tre personerna inuti Gud återspeglas i hur Gud handlar gentemot världen. Eftersom Anden utgår både från Fadern och Sonen inom den treende gudomen så sänds han också av Fadern och Sonen in i världen. Västkyrkans teologer förutsatte med andra ord att förhållandet mellan de personerna inuti Gud överensstämmer med, och är grunden för, hur Gud sänder Anden in i världen: Han sänder Anden både genom Fader och Sonen. I det följande ska vi kortfattat titta närmare på hur detta motiverades utifrån Bibeln.
Bibliska argument
Argument för att den helige Ande sänds av både Fadern och Sonen finns i flera bibeltexter, särskilt i Nya Testamentet. Här är några av de mest centrala texterna som stödjer detta:
– Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er
allt och påminna er om allt som jag sagt er. Joh 14:26
– Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande
som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig. Joh 15:26
– Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er. Joh 16:7
Dessa texter är mycket tydliga med att Anden sänds från både Fadern och Sonen in i världen. Vi ska kort se närmare på hur dessa huvudsakligen tolkades av de olika parterna. En viktig text för östkyrkan var Johannes 15:26: ”Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig.”
Östkyrkans teologer hävdade att ordet ”utgår” i denna bibeltext inte betyder exakt samma sak som att ”sända”. Eftersom ordet kan översättas i presens, som en handling som hela tiden pågår, syftar det på att Anden utgår från Fadern inom den treenige gudomen. Eftersom det bara är Fadern som omtalas som ett subjekt för Andens utgående finns det ingen grund att säga att Anden också utgår från Sonen, enligt dem. Västliga teologer tolkar detta bibelställa annorlunda. De hävdar att textens grammatik tillåter att formuleringen utgår från Fadern är en händelse i tid. Att Anden utgår från Fadern betyder därför samma sak som att han sänds av fadern.
Oenigheten som vi nu har fått en liten inblick i fortsatte. Här kan vi inte gå in på alla detaljer men det bör nämnas att själva förståelsen av vad Sonens födelse och Andens utgjutelse i den treenige gudomen fick en avgörande betydelse för hur man tänkte. Sonens födelse av Gud Fader uppfattades som en differentiering i Gud som inte delar Guds väsen i två, utan det innebär att allt som Fadern är och har ges till Sonen. Att Anden utgår innebär samma sak. Eftersom Anden både utgår från Fadern och Sonen får och mottar han allt vad Fader och Sonen är. Med tiden började västkyrkan motivera detta utifrån vad som kan utläsas i Johannes 16:13-15:
”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Han ska inte tala av sig själv utan bara tala det han hör, och han ska förkunna för er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er. Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.”
Dessa ord återspeglar, enligt teologer i västkyrkan, eviga händelser och relationer inom den treeiga gudomen. Att Anden utgår betyder att han hör något i den treenige Guden. Vidare betyder det att Anden är mottagaren av det Sonen har, och det Sonen har är hela Guds väsen.
Anselm av Canterbury
Den teolog som med tiden bidrog med flera argument för att Anden, inom gudomen, utgår från både Fadern och Sonen var Anselm av Canterbury (1033–1109). Han utvecklade sina tankar om detta i skriften De Processione Spiritus Sancti (Den helige Andes utgående) som skrevs på grund av de motsättningar som senare ledde till splittringen mellan öst- och västkyrkan år 1054.
Anselm ombads av påven att bemöta biskop Photius av Konstantinopel som argumenterade för att att bara Fadern är den effektuerande orsaken bakom att Anden utgår inom den treeniga gudomen. Photius hävdade att om Anden utgår från både Fadern och Sonen så förutsätter det två orsaker till Andens ursprung i Gud och därmed splittras Guds väsen i två delar. Far att hålla fast vid att Guds väsen är ett och odelbart måste det också förutsättas att Faderns person är den enda orsaken bakom Anden inom den treenige gudomen. Därför måste man lära att Fadern är den enda orsaken till både Sonen och Anden, och då blir tillägget ”och Sonen” (Filioque) fel.
Anselm bemötte dessa tankar och utvecklade ett svar där han hävdar att man kan lära att Anden utgår från både Fadern och Sonen utan att dela Guds väsen. Han bygger vidare på Augustinus och västliga teologins uppfattning att den absoluta gudomliga orsaken tillhör Guds enhetliga väsen. Han håller med om att Fadern är ursprung och orsak till både Sonen och Anden inom den treenige gudomen. Men eftersom det tillhör Guds väsen att vara själva orsaken och inte enbart till Faderns person ges också detta att vara orsaken till Sonen i den eviga födelsen. Om Sonen inte skulle tilldelas detta att vara själva orsaken tillsammans med alla andra egenskaper som tillhör Guds väsen såsom allmakt, allvetande, allestädes närvarande och så vidare, då blir konsekvensen att Sonen är Gud i mindre utsträckning än Fadern, poängterade Anselm. Utifrån detta hävdade han att Anden inte primärt utgår från Fader och sekundärt från Sonen, utan både från Fadern och Sonen.
Aspekter på Guds väsen
För att förstå Anselms sätt att tänka kring Andens utgåelse är det viktigt att ha klart för sig att han gör en skillnad mellan olika aspekter av Guds väsen. Detta är särskilt viktigt när han utlägger vad det innebär att Anden utgår från Gud. En aspekt som han lägger särskilt stor vikt vid är Guds kunskap om allt, alltså Guds allvetande. Att Anden utgår från Fadern och Sonen betyder att Anden meddelas den gudomliga kunskapen och allvetenheten. Det är möjligt att tänka på detta sätt eftersom den gudomliga kunskapen, visheten och allvetenheten just är aspekter på Guds väsen.
Med i detta som utgångspunkt hittar Anselm bibliskt stöd i sin argumentation för att Anden utgår från både Fadern och Sonen inuti den eviga gudomen, Joh 16:13-14. Anden ska tala om det han hör (Joh 16:13) poängterar Anselm. Och det som Anden hör, förklarar han vidare, är vad som sägs inuti (ad intra) den treenige gudomen, mellan Fader och Sonen. Han menar att det måste vara så eftersom detta att Anden hör sker parallellt med detta att han tar emot (tar) av det som tillhör Sonen (Joh 16:15). Detta bekräftar, enligt Anselm, att Anden utgår i Gud från Sonen och inte bara från Fadern.
Fadern, Sonen och Anden verkar tillsammans
Anselm lägger grunden för ett sätt att tänka kring relationen mellan de tre personerna i Gud som har stor betydelse för andra delar av teologin. Han för vidare Augustinus regel om att Guds gärningar gentemot världen är odelbara. Samtidigt visar hans distinktion mellan de tre personerna inom gudomen på en annan viktig sak, nämligen att de tre personerna i Gud tilldelas olika uppgifter i förhållande till världen. Fadern är skaparen, Sonen är försonare och frälsare, och Anden är den som ger människor frälsning genom att uppenbara Guds eviga tankar. Vad det senare innebär utvecklades sedan av Luthers nära medarbetare Melanchthon. Han påpekade att det inte räcker med att säga att Guds verk ad extra är odelbara. Något måste också sägas om Faderns, Sonens och Andens specifika uppgifter i förhållande till varandra. Melanchthon påpekade att Faderns, Sonens och Andens verk ad extra inte kan åtskiljas. De respektive personerna agerar inte separat från de andra, utan alltid tillsammans.
Detta är viktigt. Exempelvis visar det oss att Jesu frälsningsverk och Andens verk måste ses tillsammans. Den lär oss också att Andens verk och Sonens verk inte får blandas ihop. Till exempel är det bara den andra gudomspersonen, Jesus Kristus, som led och dog för våra synder. Anden och Fadern har en annan uppgift i förhållande till detta. Fadern sänder Sonen till världen för att han ska fullborda det frälsningsverk som planerats i Gud från evig tid. Anden sänds till världen av Fadern och Sonen för att förklara varför Jesus led och dog.
Om Anden inte gjorde detta skulle ingen människa komma till tro på Jesus. Varifrån får Anden sin kunskap om Jesu död? Jo, den kunskapen har han från Gud. Han tar emot den från Fadern och Sonen. Anden känner fullt ut till djupet i den inre reflektionen inom treenigheten och samtalet mellan Fadern och Sonen om hur frälsningsverket skulle utföras. Han har denna kunskap eftersom han av evighet utgår från Fadern och Sonen inom Gud den treenige. Anden är med Jesus under hela hans liv på jorden. Då ser han inte bara djupet i den gudomliga visheten och frälsningsplanen, utan också prövningarna, lidandet, sorgen och ångesten som Jesus var tvungen att genomgå för att rädda oss från våra synders dom.
Han ser inte bara djupet av Jesu gudomliga kärlek som han själv har del av i kraft av sitt gudomliga väsen, utan också den kärlek Jesus har till oss som människor. Den kärleken som gjorde honom villig att bära korset, lida och dö för vår skull. Det är om detta som den helige Ande vittnar genom den heliga Skrift fram till historiens sista dag då Jesus kommer igen för att döma levande och döda. Anden vittnar för varje människa som hör hans Ord, att Jesus älskar dem och vill ge dem sin frälsning. Den allvetande helige Ande vittnar om att Guds Son, Jesus Kristus, bar hela världens synder och gottgjorde för dem i vårt ställe för nästan två tusen år sedan. Han vittnar om att Jesus gjorde detta för dig – du som läser detta. •
Publicerat i samarbete med Foross.no